etologi

av

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo

av

Vet du vem som gnäggar?

Kan du skilja en hästs gnägg från en annan hästs gnägg? Själv har jag blivit ganska bra på detta, men det har tagit år av träning och lyssnande på mina egna pållar, hästar som jag har haft många år. Hästar är desto bättre på att sära på vilka röster som tillhör vem. Det låter kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det är det faktiskt.

Jag var ganska nyligen på en föreläsning om vargar och hundar – skillnader och likheter. Det var en mycket intressant och givande föreläsning anordnad av länsstyrelsen här i trakten. Föreläsare var Tobias Gustavsson .Han arbetar på eminenta SWDI. Där fick jag, bland mycket annat mycket matnyttigt, veta att hundar, även om de aldrig umgåtts med människor, ändå kan läsa av vårt kroppsspråk. Det ligger i generna. Det ligger däremot inte i vargens gener- vad ska de med denna kunskap till – de har ju inte med oss att göra? De kan heller inte skilja en person från en annan. Det är heller inte lätt för oss, om vi inte är vargfantaster, att skilja på vargarna heller. Och den som inte är hästintresserad lär inte kunna skilja på den ena bruna hästen från den andra.

Framför allt kan få skilja på det ena djurets läte kontra en annans – om inte skillnaderna är ritkigt stora. Hästar, som har en lång historia i människans värld, kan däremot enkelt läsa av vilken röst som tillhör vilken människa. Det är en av hästens viktigare nycklar till att veta vilka personer som finns i närheten. Det gör att vi kan ha på oss hjälmar, sätta på oss parfym och ibland se allmänt konstiga ut, men ändå bli igenkända av dem. Det är väl tur det! Tänk om de trodde att vi var några okända! Den här förmågan är en signal om att hästar tycker att vi enskilda individer är viktiga. Förhoppningsvis tycker de att ”matte” eller ”husse” är en välkänd figur, värd att lyssnas på och någon som ger trygghet och glädje. ‘

Forskningen som bekräftar att hästar verkligen är duktiga på att läsa av våra röster kan du läsa om här, och är en studie utförd av forskare på University of Sussex.

av

Rätten till sin familj och den värld vi kan

Det finns mycket som kan uppröra ett empatiskt hjärta här i världen. En sak som verkligen upprör mig, och något som jag har ofantligt svårt att förlika mig med är när barn och djur rycks ifrån sina familjer, den värld de känner till och trots allt älskar, för ”deras egen skull”.

Rätten till sina föräldrar är inte given i Sverige. Som land har vi åtskilliga gånger fällts för att bryta mot FN:s barnkonvention angående barns rätt till sina föräldrar. vi är snabba med att omplacera, och tror att det är till barnens bästa. Nu bär det sig inte bättre än att djur också kan råka ut för detta. Det gäller inte minst sällskapsdjur, där både hästar, hundar och katter ingår. Att de skapar livslånga vänskapsband, och att hund såväl som häst är flockdjur helt beroende av sin närmaste familj är otvetydigt sant. Det finns inte en forskningsrapport som visar annorlunda. Även katter vill vara trygga i sin värd, med en omgivning som de känner till och kan relatera till. Det inbegriper även mäniskorna i denna värd.

Trots detta sker omhändertagande efter omhändertagande av sällskapsdjur i snabb takt efter varandra – i djurskyddets namn. Lidandet bakom alla dessa fall – oavsett om de är välgrundade eller inte – är enormt. Djur stressas halvt ihjäl och förlorar sitt allt, människor blir deprimerade och saknaden efter en familjemedlem som inte längr eär där, utan i någon bur (inte tillåtet i hus och hem, men väl på djurstallar….) omgiven av främlingar.

Det skär i mitt hjärta att vi spenderar så mycket resurser på att omplacera barn och djur i deras eget  bästas namn. Hur kan vi se det som något positivt. Om vi verkligen värnade om de som är svagare i samhället skulle vi istället satsa krut på att SLIPPA göra detta. Det vill säga hjälpa – istället för att stjälpa. För det är det som vi gör nu, alldeles för ofta. Och det ses som något positivt. LST:s effektivtitet mäts till och med i antal omhändertaganden, med flera parametrar. Det är inte heller så att omhändertaganden och avlivningar går rättssäkert till. Det är ingen domstolsförhandling bakom, enbart myndighetsbeslut. Och även om det går att överklaga till förvaltningsrätten har faktiskt polisen rätt att avliva hunden, innan deras eget beslut vunnit laga kraft.

Men när de är så här det går till, och nu allt oftare, ja då har vi misslyckats – med att fånga upp problem i tid, och för att se till att djur och människor i det här landet mår så bra som det bara är möjligt….. Och det dessutom på ett sätt som strider på den grundläggande rättssäkerheten för den enskilda individen, ett skydd som är den enda chansen till upprättelse mot felaktiga beslut.

Tycker det är hög tid för revidering av beslutsgången vid djurskyddsfall. Det måste ske rättsäkert -för människans såsom djurens skull.

En man och hans hund – vem betyder mest för vem? http://blog.myletsadopt.com/2012/11/13/the-golden-years-michael-and-nina/

Fel rottweiler omhändertogs och avlivades – matte totalt förtvivlad. http://www.facebook.com/ViSomVillAndraDjurlagenForVaraHundar

 

av

Formen på dressyrhästen

Det är mycket nu! Fick ett vackert inlägg om praktiska sätt att lösa olika problem i vardagen med häst som jag vill svara på, och samtidigt har jag en mängd andra frågeställningar att ställa här på bloggen. Till det går att säkert åtta timmar om dagen går åt till träning och hästhantering på olika sätt. Tänk om någon kunde ge mig några extra timmar till! Men oj vad roligt det är när det händer så mycket – både praktiskt och vad gäller funderingar kring hästar, hantering och ridning. Jag börjar med aktuella OS-diskussioner i detta inlägg! Det får bli så, som en uppföljare till det förra inlägget där jag skrev om vikten av att ha etiska principer som går MED hästarnas väl och ve inom ridsporten, inte emot.

För vi är igång igen inom ridsportsvärlden. Med dressyrtävlingens start i OS går också diskussionerna om LDR, alt. Rollkur igång. Precis som förut. Och ingenting har hänt – verkar det som. Reglerna på framridningsbanan har ändrats – till något som är mycket underfundigt skrivet och enligt ett regelverk som verkar mer än svårt att lista ut…. Det är minuterbegräsningar på vissa positioner, stopp för andra. Jösses, jag har försökt sätta mig in i detta, men kan inte förklara för någon hur det ska gå till…..

Nåväl – rollkuren verkar finnasväl etablerad  i dressyrvärlden än (och säkert också inom andra sporter, men det vet jag personligen mindre om…).  Och många argument för och emot beskrivs – det finns två sidor – helt klart. En ny studie visar att även hästar som är vana att gå i positionen blir stressade, skriver Tidningen Ridsport. Det är en studie som är mycket intressant. Även om antalet hästar är få, vilket gör resultatet är ganska osäkert. Men – det är fascinerande att de som rider LDR också ställt upp på denna studie! Med tanke på hur tydligt resultatet verkar vara, så ger det en klar indikation på att LDR inte ger några positiva effekter att tala om – i alla fall inte psykiskt.

För de som klassas som LDR-ryttare går bra på banonrna. Det är oemotsägligt. Hästarna levererar. Vad beror det på? Det kan, som förespråkarna påstår, bevisa att metoden funkar! Men – vilket ideal är det då som premieras på ridbanorna i dressyren. Dressyr är en BEDÖMNINGSSPORT. Det betyder inte att den häst som faktiskt går i den mest korrekta formen automatiskt får bäst poäng. Mycket annat spelar roll – inte minst de subjektiva upplevelser och tyckande. Så är det – och om en överrullad häst med nacken lågt och fjärde halskotan högst anses vackrare får den högre betyg, särskilt om den inte gör några missar och har en frambensaktion som är utöver det vanliga… Så att de får högre poäng säger mer om vilka ideal som finns, än om hästarnas väl och ve. Ideal, vet vi ju vid det här laget, är inte alltid sunda. Titta bara på skönhetsidealet där midjan gärna får vara smalare än en persons huvud! Tänk så ideal förändras genom tid, även inom hästvärlden…..

Ett annat vanligt argument är att hästar som har ont inte levererar! Eller hur! En häst som har ont gör inte det vi ber om. Nej – mina hästar skulle kanske inte göra det idag – för jag lyssnar på hästen. Men skulle jag sätta på skarpa bett, ett par skarpa sporrar och piska till hästen några gånger när den är ”olydig” så skulle jag troligvis få en häst som ändå levererade. Tyvärr en erfarenhet jag gjort och får leva med – förlåt Alexander! För jag har gjort just detta, och gått bra på banorna ändå…. Min häst blev segare och segare och jag tränade och tränade. Frågade mina coacher om vad som var fel. ”Längre sporrar” och ”gramman” sa de i en enhällig kör. Och jag gjorde som de sa, för inte bättre visste jag då. Men, mitt hjärta sa att något är fel…. Trots att vi levererade…. Till slut åker jag in på klinik och frågar om hjälp. Behöver jag säga att jag blev ifrågasatt av tränarna?

Väl på plats på kliniken visar det sig att hästen är fyrgradigt halt på båda framknäna, tregradigt halt på båda kotorna fram. Det var mer än jag kunde leva med tyckte jag då – oh så jag grät, vilken ångest jag hade. Med rätta…..  Men han hade levererat – för att jag sa åt honom att göra just det. Sådana är hästarna – alldeles för goda för oss människor. Idag hoppas jag att detta är preskriberat för min del. Jag har bett min Alex om förlåt så många gånger och lärt min läxa på det vidrigaste sätt. Vilken tur jag hann innan han försvann – han finns här än – i bästa kondition 25 år gammal! 🙂 Kom inte och säg till mig att hästarna inte kan leverera om de har ont!

Det finns fler exempel i min egen värld – många av dem dessutom. Mitt russ är det senaste exemplet. Hon har gått omkring och myst i hagen, och varit halt till och från. Veterinärer och hovslagare har grubblat över trasslet, precis som jag. Vi har klämt och känt på hoven, böjt och donat och fixat. Men till slut, kunde ATG Örebro (Tack fantastiska människor!) hitta felet – en enorm fraktur på hovbenet! Och hästen är knappt halt i skritten och lite halt i traven på hårt underlag! Kan ni tänka er vilken smärta! Nu hoppas vi att hon blir bra, men hon dolde sin skada så gott hon kunde – gör det än! Så är hästnaturen bara – de döljer sin smärta. Deras enorma förmåga att utlösa stresshormoner i kroppen gör det också möjligt för hjärnan att koppla bort smärtan. Vi ser det dagligen överallt. Om vi bara vill se.

Jag har också en häst hemma som är tränad i LDR, Det är uppenbart. Hästen söker sig otvetydigt nedåt inåt i ridningen om jag inte rider på med lätthet, lätthet fram, fram fram. Jag undrar efter att ha ridit henne ett tag, hur starka ben de som rider LDR egenligen har? För hästen bjuder inte ett dugg när hon duckar in huvet sådär. Det händer inte ett skit när du lägger på en lätt skänkel rent utsagt. Du får driva in i helskotta för att få aktion i hästen. Fyanemej. Tur att hon nu hajjat att om jag bara lätt lägger fram henne och dansar lätt med energi framåt så griper hon på ordentligt – med hela kroppen. Tro nu inte heller jag behöver vare sig nosgrimmor, grammaner eller annat för att lägga henne i rollkurs-position – det gör hon så naturligt så. Inlärt beteende. Bäst att göra så direkt så slipper hon drag i sin känsliga mun? Det är svårt och jobbigt att få driv i en rollkurshäst, om du inte lär om från början. Det är min erfarenhet i alla fall. Så det är inget som passar mig, som är lite lat och gärna ser att hästen gärna bär sig själv, istället för att jag gör det. Det känns så mycket trevligare med en häst i balans också, oavsett om ”metoden” fungerar eller ej.

Men – Det viktigaste av allt är kanske etiken i det hela -vad gör vi med djuren egentligen? Vi inom hästsporten måste kunna bli granskade i lupp, anytime! Om dessa diskussioner pågår och vi inte kan stå upp för vare sig ideal eller träningsmetoder, är vi riktigt farligt ute som sport. Jag är, oavsett vad som kan tolkas i detta inlägg en hängiven dressyrryttare. Jag älskar hästar som dansar – men de ska dansa av glädje och i samspel med ryttaren på ett sätt som främjar deras hälsa, hållbarhet och psyke. Jag hoppas därför denna inte glöms bort i någon vrå och showen fortsätter som vanligt. För hästarnas skull, och för sportens skull. Idealet måste vara sunt – ur hästsynpunkt.

Hästar döljer sin smärta, det vet vi genom forskning och det vet alla som en gång försökt klura ut ett problem hos en häst som har någon fysisk skada. De talar dock sitt tydliga kroppspråk när den situation de hamnat i inte är till dreas gagn. Små, små signaler går att utläsa för at tse hur de egentligen mår. Så titta noga på dressyren på OS. Vad ser ni? Är svansen still, verkar hästen avspänd, och nöjd med det arbete den gör? Vickar öronen sådär gulligt, eller är öronen riktade åt ett visst håll. Har hästen rätt muskler i rörelse och ser hästen bogfri och lätt och ledig ut. Eller ser det forcerat och ansträngt ut? Har ryttarna mycket tyngd i handen och hänger bakåt, eller sitter han eller hon i balans? Vilken ryttare och häst tycker ni bäst om? Och är det densamma som vinnaren?

av

OS, hanteringskurs och luft i transporten

Så är det OS-tider som gäller! Vilken härlig inledning. Nu hoppas vi på RGB i hoppningen och på att dressyrlaget åstadkommer stordåd. För att inte tala om våra fälttävlansryttare. De är först ut och i skrivande stund inleds deras tredagars med dressyren. Håll tummarna! Ridsporten behöver uppenbarligen fixstjärnor för att respekteras. Synd, men sant. Och RGB har gjort ett hästjobb, bokstavligen, för att lyfta sporten – fanbärare som han blev och allt!

Träningar i ur och skur

Den här sommaren är inte riktigt riktig tycker jag annars. Tur att OS finns, för det verkar inte bli mer sol vad det lider heller. Men rider och kör, det gör vi. Och verksamheten går riktigt bra! Det känns lite märkligt, men ändå väldigt roligt att tiden går så fort bara. Redan nu har jag planerat för hösten och kick-offen här på gården. Den 25 rockar vi loss med hästhanteringskurs. För det är många som behöver lite hjälp och lite input över hur vi kan få en trevligare vardag med hästen. Det är ju en hobby som kostar på, både vad gäller tid, engagemang och pengar. Då är det synd att så många upplever lastproblem, problem med att leda till och från hagen, problem med hästar som går över dem, är tjuriga eller inte vill låta ryttaren sitta upp i sadeln. Särskilt när det finns bra vägar att komma över dessa hinder på. Om dessa vägar, och vad vi kan göra för att samspela bra med våra vackra fyrbenta vänner, handlar vår hästhanteringskurs om. Mer om kursen går att läsa om på Lösa Tyglars hemsida.

Säker transportering

Jag hoppas många kommer till kursen med egen häst – och då på ett så bra vis som möjligt. Transporter av hästar är ingen struntsak och kräver eftertanke. Inte minst vad gäller luften i transporten. I tidningen Ridsport går det att läsa mer om hur mycket luft som behövs i transporten. Och då talar vi inte om rymden i sig, utan om luftväxlingen. Hästar behöver syre – hela tiden. Så även i transporten. Det är det alltför många som verkar glömma bort, i ivern att ska säkra miljöer för hästen under transporten. För säkerheten ligger även i miljön inne i den lilla lådan, som skakar omkring på vägarna när vi far hit och dit med pållen.

Luckan

På många håll på nätet diskuteras det om luckan på en vanlig transport ska vara öppen eller nedfälld. Vissa anser att olycksrisken är enorm om luckan hålls nere. De  menar att hästen vänder sig om och försöker hoppa ur. Jag undrar jag, hur stor den risken är. Senaste sådana olyckan som stod nämnd i tidningarna visade sig handla om en häst som tog sig ut där luckan var – stängd… Och när min häst försökte hoppa ut ur transporten blev det ett försök genom framrutan…. Visst är det en risk – det är det alltid med hästar. Men om det inte går att hålla ventilationen godtagbar på något annat sätt än att hålla luckan nedfälld, är det så det måste vara – enligt lag. Även om vissa säger att det inte ens är lagligt att köra med luckan nedfälld… Det verkar vara en ren skröna som bitit sig fast, som en Råttan-i-pizzan-historia. För lagen säger inget om luckan, men väl om ventilationen. Och den lagen gäller hela vägen, oavsett om man kör privat eller inte.

Galler

Något som blivit populärt på kontinenten och som kanske också kommer till våra breddgrader är möjligheten att ersätta över luckan med ett galler. Det låter som ett mycket bra alternativ i min värld. Då är det stängt, men inte tillstoppat vad gäller luft. Det låter säkert och genomtänkt. Är det någon som provat denna lösning? Skriv då gärna en rad här, så vi andra också får höra om det är värt att lägga slantarna på det. För luft behövs, så mycket är klart. Annars kan ju inga hästar dansa….

 

av

Hästen och människan – en relation som kan ger mervärde för båda

Det är nog bara att erkänna. Jag har hästar kanske mest för att jag älskar att ha dem runt mig. Varje morgon vaknar jag av att jag sätter mig upp och tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Det är en automatisk rörelse. Jag sätter mig upp, tittar ut åt höger, där jag kan se mina hästar genom fönstret. Där står de! De mår bra! Ah – dagen kan börja! Nästa steg, efter kaffet förstås, är sedan att säkra upp att de har mat, vatten och verkligen mår så bra som jag från början trodde.

Jag är otroligt lyckligt lottad i livet. Jag har de vackraste själarna i världen precis här bredvid mig. Här och nu. Visst är det egoistiskt av mig att tänka så här. Jag har dem för min skull .Inte för deras? Jag har valt dem – men de har inte valt mig. Eller? Men – just för att jag har dem för mitt eget hjärtas skull, för att jag själv älskar att ha dem här, är också deras lycka….

Min närvaro, min känsla när jag bemöter dessa, i mitt tycke helt makalösa, varelser, ger också dem ro i själen och glädje. Det är därför hästarna kallas för själens spegel. När jag är lyckligt med dem, är också de lyckliga med mig. Vi lever i symbios med varandra, i ett ömsesidigt beroende där vi ger varandra lycka.

Låter det som en dröm? Nej då. Det är till och med vetenskapligt bevisat. Läs mer om studien på hur hästarna reagerar på vad vi känner på Eponapeople. De bevisar också det värde som finns för hästarna att ha människor omkring dem som tycker om dem, och som ser och berör dem. Det ger trygghet och en känsla av samvaro, för båda parter.

Risken är således stor, att jag just för att jag älskar mina hästar, behandlar dem med lugn och respekt, ser deras behov och lyssnar på vad de har att säga, också skulle vara den som de valde. Om de fick välja.

Visst är det en fantastisk känsla? Att ge är att få. Det är vad hästarna kan lära oss. När ska vi någon gång fatta?

 

 

 

 

av

Den snälla hästen – vad är det egentligen?

Den snälla hästen som går på ridskolan och som aldrig opponerar sig mot något. Den gulliga lilla ponnyn som nästan låter dig hänga den uppe i taket i svansen. Är det det som är idealet när vi söker den perfekta hästen? Kanske är den hästen i sig mindre lycklig, och mindre i sin idealvärld, än vad vi någonsin kan ana. Hippson tar upp ett ämne jag själv berört i den här bloggen på ett ypperligt sätt i den här artikeln.

Forskarna menar att vissa av de väldigt fogliga hästarna mår riktigt dåligt för att de är i ett stadium av inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet är ett tillstånd då en individ ger upp, inser att de inte har makten att förändra de obehagliga betingelser vari de lever under och bara står ut. Hästar i detta stadium släpper upp ryttare även om ryggen ömmar så den känns som den håller på att gå av, låter sig tränsas även om bettet nyper och sliter i munnen, låter sig sporras utan att reagera nämnvärt. De slutar svara på något och kommunicerar väldigt lite med omgivningen. Varför skulle de, när de inte kan påverka något ändå? 

Nu är nog inte alla hästar som är fogliga det för att de är drabbade av inlärd hjälplöshet. Många hästar tycker nog om oss människor och står ut med oss ändå! 🙂 även om vi gör lite fel ibland. Men den häst som inte kommunicerar och som verkar lam, den är det då något skumt med. Troligen är den inte född sådan…..

I Hippson tar man till och med upp det faktum att en hel del inlärningsmetoder där ute på ”marknaden” faktiskt har som syfte att få hästen att stå ut med allt obehag som vi kan tänkas ge dem. De ska tåla påsar över huvudet i timmar, broms och driv samtidigt (vilket blir då rätt för en häst – framåt eller stopp? Ingetdera….), inte reagera över det som de egentligen vill reagera för och mycket annat. Väldigt intressant och skrämmande äme – som varje hästmänniska borde läsa in sig på ordentligt.

Under ett antal år har jag mer och mer förstått vad den gode Leslie Desmond försökte berätta för mig. Att de ”döva” och alltför tama hästarna är farliga och att de själva inte mår bra. Farliga för – att när de väl vaknar så slår de slint. Jag är övertygad om att hon har rätt och jag ser och förstår det alltmer. Det var inlärd hjälplöshet hon talade om, det som jag själv gjort som grej att försöka undvika till varje pris. Det har lyckats tror jag, över förväntan. För ibland kan jag tycka att de har lite väl många åsikter, mina goda djur. De talar och tjattrar och snackar konstant. Alla och envar. Vissa har det tagit tid för att komma ur skalet. Andra har aldrig lärt sig att sluta sig i det.

Jag är lycklig när min häst säger till att något är fel. Det är här som vi människor behöver en attityd som är förenlig med hanteringen av ett annat intelligent väsen. Om hästen, som i vanliga fall brukar tycka uteridningar är toppen, inte vill gå iväg. Är det istadighet, eller är det ett försök att berätta att något är fel? Jag kollar det sistnämnda. Andra lyssnar inte alls, utan säger hästen blivit istadig. Många med mig har fått lära sig läxan på det mest praktiska vis. Vi har sagt att hästen inte gör som vi säger, och får det inte att funka. När vi väl kommer till veterinären är hästen stenhalt. Idag är jag inte lycklig för erfarenheten precis. Men så här efteråt, många många år senare, kan jag säga att jag i alla fall är glad jag lärde mig läxan.

Bästa kvittot var nog den stackars människa som blev helt chockad över min unghästhantering när jag sadeltränade Isa. ”Jag förstår inte att du kan säga att du har koll på läget när du släpper kontrollen över hästen!” sa han när han tittade på vad jag gjorde och lyssnade på vad jag sa. Jag berättade att hästen alltid hade ett val när jag tränar in något nytt. Om den behövde gå för att vojlock eller sadel blev för mycket och kändes läskig, så var det helt okej. Jag tänkte då inte stoppa den. Alltid ge en väg ut, alltid ge ett alternativ så hästen själv får säga – okej eller – nej det där klarar jag inte. Det är bara att habituera vidare, hålla sig lugn och positiv och visa att det vare sig är farligt eller ont. Bäst är förstås när jag ser känslan i hästen och avbryter inträningen innan hästen behöver gå. Signalerna kommer innan. Men så timad är jag inte alltid.

En häst som själv får upptäcka att det är okej att bli sadlad, och inte tvingad, kommer heller aldrig bli rädd för sadeln. En häst som alltid får säga – okej – till en ryttare när han eller hon sitter upp, kommer också se till att du sitter kvar där så länge ritten pågår. Det är det som är att lyssna, som är att ge hästen ett val. Att låta den ha den makt över sitt eget liv och vad den utsätts för, så långt det bara går. Total frihet finns ju som bekant inte, inte i människovärlden heller. Vissa saker måste bara göras… .

Jag tror inlärd hjälplöshet också kan hjälpa både människor och djur i VISSA lägen. Jag tänker då på veterinära situationer framför allt. Det är enormt jobbigt när en häst faktiskt ”inte ger upp” ibland, och då är det lätt som hästmänniska att förtvivla. Förra hösten hade jag inne mitt fullblod flera gånger för en otäck sårskada som till slut fick opereras. Det var inte lätt att handskas med den damen när hon insåg att det vi gjorde skulle göra ont (det vill säga försöka undersöka och dränera såret som var farligt nära leden). Hon slogs för sitt liv, i hennes ögon troligen bokstavligen. Ingen inlärd hjälplöshet där inte…Jag slogs för hennes liv på andra sidan. Jag vann – tack vare modern veterinärteknologi och idag är hon frisk. Utan vård hade döden varit ett faktum.

Det kan vara jobbigt och balansen mellan att få fart på en inlärningskurva och utvecklingskurva på det sättet. Och ibland att kunna göra det som måste göras, även om det gör ont på hästen just då. Vad gäller träning och inlärning skulle nog många moderna lärare säga samma sak. Förr var det lättare. Då slog man ungarna med linjalen på fingrarna så det gjorde ont som f-n om de inte kunde läxan. Enkelt. Men det går att göra det på ett annat sätt- och det handlar om attityd, respekt och teamwork. Det gäller också hästar. Det ger så mycket mer i slutänden.

Jag ser fram emot den vidare forskningen i det här ämnet. Om det är något som handlar om djurskydd är det detta. Hästar som står stilla i sin box 23 timmar om dygnet utan att tossa omkring som dårar, som tål vidriga träningsmetoder utan att säga ifrån det minsta, och som hunsas hit och dit och bara står ut. Det är det inget som fångar upp idag. De ses som fogliga och snälla… och det är få som för deras talan.

av

HästSverige – dagens lästips!

Nyligen kom en ny svensk sida om hästar, hästhållning, häst och människa, forskning och mycket, mycket mer upp på nätet. Den heter HästSverige, och syftet är att förmedla hästkunskap i form av ”kalla fakta” till dig som är vetgirig inom området häst. Bra med sådana initiativ och här ska jag själv kika in för mer info och kunskap! Det ligger redan en hel del intressant info utlagd på sidan och mer är säkerligen på väg. Här kan du inte minst läsa om vad som händer inom forskningen om häst på SLU. God läsning på er! 🙂

 

av

Tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kommunikation

Fick hem tidningen ”Forskning om Funktionshinder pågår” i brevlådan. Det är en liten tidning som publiceras av Uppsala Universitet, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap. Däri finns många guldkorn för den som är intresserad av habilitering och rehabilitering i allmänhet. Senaste numret ger också en hel liten diamant om ridning och habilitering för barn i synnerhet. Nu ska nämligen forskare från flera olika forskningsfält tillsammans undersöka hur barn och hästar kommunicerar – och hur båda parter bemöter och upplever varandra och hur interaktionen fungerar.

Det här är mumma för en person som jag som i praktiken har sett det fantastiska i när ett barn med funktionshinder får kontakt med en häst. Det går nästan att ta på kommunikationen mellan dem, och det är ett fascinerande fenomen. Det verkar den språkforskare, den sjukgymnast och den etolog som startat projektet också göra. De vill utifrån två olika perspektiv – ett etologiskt och ett lingvistiskt perspektiv – undersöka hur interaktionen fungerar och utvecklas i praktiken. Det betyder observation av både hur barnen agerar och hästarna.

Med det blir de banbrytande inom forskningsfältet som det ser ut idag. Forskningsprojektet heter ”etnicitet och människa-djur kommunikation. En analys av barns och ungdomars kommunikation med hästar vid hästunderstödd terapi”. Som namnet avslöjar kommer också en observation hur olika barn från olika kulturer interagerar med hästen. Det har tidigare visat sig att kulturer också för med sig ett visst synsätt på djur, som till exempel hästar.

Syftet med projektet är att bidra med verifierad kunskap för alla de eldsjälar som arbetar med hästunderstödd terapi. Än så länge är dessa personer ganska få, men jag hoppas också att en sådan här typ av forskning verkligen också kan generera ett större intresse, och en större förståelse, för alla de dimensioner som utvecklas i interaktionen mellan barn med funktionshinder och hästarna. Jag är övertygad om att det gör gott för båda parter, och jag hoppas givetvis att resultatet visar det i forskningsstudien. Än så länge är forskningen i sin linda. Jag återkommer med mer info när resultaten börja komma in.

 

av

Medfött att tycka om djur! :-)

Det är lite roligt att läsa om vissa undersökningar. Den här, publicerad i DN idag, är en av dessa. Här har forskarna kunnat påvisa att vi faktiskt har en medfödd instinktiv reaktion på de djur vi möter. Ibland är den positiv och ibland är den negativ. Men reagerar – det gör vi. När dessa reaktioner började bli en del av våra medfödda anlag vet inte forskarna än, men det finns teorier om att det vuxit fram i och med domesticeringen av de djur vi fortfarande (i alla fall många av oss) omger oss med. Det låter troligt – det låter också troligt tycker jag att även det omnämda gäller. Vi är kanske inte bara ett ”rovdjur” i hästars ögon till exempel. Vi är kanske något annat för dem – nu när de levt med oss i sisådär 6  000 till 10 000 år???? Det vore väl konstigt annars? Nu väntar jag spänt på fortsättningen – hur reagerar katthjärnan eller hästhjärnan när den får syn på oss människor???