Det är nog bara att erkänna. Jag har hästar kanske mest för att jag älskar att ha dem runt mig. Varje morgon vaknar jag av att jag sätter mig upp och tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Det är en automatisk rörelse. Jag sätter mig upp, tittar ut åt höger, där jag kan se mina hästar genom fönstret. Där står de! De mår bra! Ah – dagen kan börja! Nästa steg, efter kaffet förstås, är sedan att säkra upp att de har mat, vatten och verkligen mår så bra som jag från början trodde.

Jag är otroligt lyckligt lottad i livet. Jag har de vackraste själarna i världen precis här bredvid mig. Här och nu. Visst är det egoistiskt av mig att tänka så här. Jag har dem för min skull .Inte för deras? Jag har valt dem – men de har inte valt mig. Eller? Men – just för att jag har dem för mitt eget hjärtas skull, för att jag själv älskar att ha dem här, är också deras lycka….

Min närvaro, min känsla när jag bemöter dessa, i mitt tycke helt makalösa, varelser, ger också dem ro i själen och glädje. Det är därför hästarna kallas för själens spegel. När jag är lyckligt med dem, är också de lyckliga med mig. Vi lever i symbios med varandra, i ett ömsesidigt beroende där vi ger varandra lycka.

Låter det som en dröm? Nej då. Det är till och med vetenskapligt bevisat. Läs mer om studien på hur hästarna reagerar på vad vi känner på Eponapeople. De bevisar också det värde som finns för hästarna att ha människor omkring dem som tycker om dem, och som ser och berör dem. Det ger trygghet och en känsla av samvaro, för båda parter.

Risken är således stor, att jag just för att jag älskar mina hästar, behandlar dem med lugn och respekt, ser deras behov och lyssnar på vad de har att säga, också skulle vara den som de valde. Om de fick välja.

Visst är det en fantastisk känsla? Att ge är att få. Det är vad hästarna kan lära oss. När ska vi någon gång fatta?