Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?
Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.
Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.
Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.
Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.
Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.
I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.
Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.
Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.
Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.
För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?
Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.
I 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).
Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.
Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.
Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.
Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.
Busenkelt! 