Det kändes inte alldeles självklart att titta på ridsports-OS den här gången. Jag började titta efter många års frånvaro från detta år 2012 och nu är jag på väg bort från TV-rutan igen. I alla fall delvis. Smolken i bägaren är väldigt stor och vem i hela friden ska man heja på, när även de som aktivt själva går ut med att de står upp för ett gott djurskydd stängs av för att iskallt stå och piska hästar med långpisken bara för att få som de vill. Men då jag gillar OS i allmänhet med allt vad det innebär i att heja på svenskar i sporter man knappt visste fanns och se fantastiska bragder i sporter jag älskar att se har jag lyckats få i gång sändningarna på TV:n. Så nu måste jag ju titta på något i alla fall?

Dressyren har jag struntat i hittills. Det räckte med att höra vårt dressyrankare säga ”den” om sin egen häst och se bilder på Facebook på flera hästar som biter sig i bringan och ändå rasslar ihop över 72 % för att få en oroskänsla i magen. Vi får se om jag lyckas se Therese som jag annars gillar så mycket i finalen. Grattis Therese och Dante förresten till finalplatsen och vilken fin intervju där du var så stolt över din Dante som hängt med så länge i eliten på p4 sport. Det värmde att höra. Jag vill också gärna se Jessica von Bredow-Werndl, där jag hoppas hon får guldet.

Har också sett i sociala medier om en tjej vid namn Becky Moody och Jagerbomb som ska vara bra. Har inte sett ritten så jag kanske ska kika på det. Och så får jag väl se på nätet om jag kan hitta fler som rekommenderas för en titt. Resten undviker jag. Det känns inte ok alltså. Men hoppningen kan jag inte låta bli. Våra fantastiska svenskar river lika mycket motstånd i mig som de låter bli att riva hinder på banan.

Och nu är kvalet för OS-hoppningens lag igång. Det slår mig direkt hur professionella svenskarna ser ut jämfört med de så många andra mer slugger-ryttarna som dyker upp på banan. Vissa ekipage känns väldigt stressade, andra ryttare flyttar runt i sadlarna, vevar med armar och spön och ser allmänt röriga ut i sadeln, något som torde störa mer än hjälpa en häst som ska hoppa ytterst höga hinder. Men när en svensk kommer in känns ett lugn, en kontroll och en harmoni. Man blir lite varm i hjärtat ändå.

Och när Eckermann i en intervju berättar om sin fantastiska vän King Edward och hur han så gärna vill se honom, genom en vinst i detta OS, skriva in sig i historieböckerna och sedan säger om vad han vill kunna tänka om det när det hänt: ”Jag kunde visa upp hans kvalitet. Jag stod inte i vägen.” Ja då kan man inte annat än att vara stolt över det svenska hopplaget.

Så heja Sverige! Nu kör vi!