Så har Valegro och Charlotte Dujardin gått och blivit historiska. OS-vinnare, VM- vinnare och nu allra senast VärldsCupsvinnare. Och det med ÄNNU ett världsrekord. Paret är oövervinnliga och hästen utstrålar en sådan självsäkerhet och sådant lugn att andra hästar ser ut som nervösa och stela nickedockor i jämförelse. Det roliga är också att ekipaget fick ett WildCard till finalen, då de inte deltagit i tillräckligt många deltävlingar för att kvala på egen hand (säkert ett medvetet val för att inte slita på hästen). Det här är god ridning med häst i balans. Det är bara att erkänna – jag blir lite tårögd av att se dem…..
Mer om Charlottes och Valegros framgångar kan du läsa om här:
Det blev återigen en ritt värd sina poäng i guld för det oslagbara teamet Charlotte och Valegro, och nu är den unga och välridande damen rekordhållare i alla de tre svåraste klasserna!
Här kan ni se världsrekordritten: Topdressage. Där ser ni också förra rekordritten, utförd av Totilas och Edward Gal. Vi vet väl alla vad som hände sedan, med Totilas. Och han om något är beviset på att ett ekipage inte kan slås i två delar, och glänsa lika vackert för sig själva. En enhet är en enhet, unik i sitt slag.
Det finns mycket att lära av att se videon med Charlotte – den ständigt lyfta svansen som aldrig någonsin slår, hästens behagliga ansiktsuttryck, lugnet i rörelserna, balansen, timingen och sitsen. Det finns så mycket att säga om det – men bäst är nog bara att se själv.
Något att lära av, och apa efter. För det här, det här är ridning när det är som vackrast.
Och om du vill lära dig mer om hur du blir som Charlotte, så kan du läsa mer från mästaren bakom fragången: Carl Hester, i Horse and Rider UK. han har för övrigt haft ett hemma-hos-reportage för något engelskt tv-bolag. Någon som har länken? Lär vara imponerande….
Kikade in lite på Michael Peaces hemsida. Riktigt fin, och trevliga artiklar till. Särskilt den här som ger tips och hur hästen ska finna sin egen balans och inte vilja rusa ifrån.
Vi har alla ridit hästar som är lättstressade. Ofta har vi då alltför kort tygel – vilket i sig stressar hästen. Att själva mjukna i handen är ett svårt, men mycket effektivt tips för att lugna en sådan häst. Många hästar ser också den korta tygeln som fart. Tänk er själva. Vi kortar tygeln, och går över i trav eller galopp. Då hästen är ett läraktigt djur, fattar den snart att kort tygel är fart. Så slipper den vänta på trycket på magen (för vem vill ha sådant?).
Detsamma gäller ”tröga” hästar. De är ofta spända, men på ett introvert sätt. Lätta mjuka händer (och lätt sits) brukar släppa fram energin på en sådan häst. De vågar ta för sig- och kan hitta balansen! Hästar som knäpper av i nacken gäller samma sak med. Ska jag räkna upp fler?
Jo – vi tar de obalanserade hästarna som lärt sig att tygeln är det femte hjulet också. De behöverryttarens balans i en stram tygeln. Jag och mina kompisar brukade, när vi började inse att hästen behövde egen balans, tala om IKEA-hästar. Det är sådana hästar som måste hållas ihop med hand och skänkel för att inte falla samman. Eller tänk bara på teleskopshästarna, som kastar upp huvudet så fort en tygel tar. Snacka om att gå ifrån tygeln.
Men ack så lätt det är att falla i fällan och åstadkomma något av allt detta. Vi plockar automatiskt upp tygeln och håller för att få stopp, fånga upp, samla ihop eller vad det nu är vi vill åstadkomma, men hästen stressar på i alla fall, blir tung i handen, stretar emot, eller knäpper av i nacken. En stum mun inbjuder till att hålla tillbaka…. Då kan det hända, som det gjorde med en av mina hästar när hon var ny i mitt stall, att hästen sätter full fart bakåt istället. Det tog faktiskt lång tid för mig att inse att jag själv orsakade stressen i hästen. Hon var och är som en fjäril.
Balans och harmoni ger lugn. Och en häst som kan springa, kan också tillåtas att vara kvar i lugn och ro. Det gäller på marken och det gäller på ryggen. Jag brukar jämföra det med att bli inlåst i badrummet. När jag vet att jag kan gå ut därifrån när jag vill, kan jag slumra gott i badkaret. Men det lär inte hända om jag blir inlåst. Då vill jag UT! Detsamma gäller häster. Ju mer stopp och begränsningar vi ger, desto mer känner hästen att den vill kunna ha sin frihet att röra sig tillbaka. Vi väcker aningslöst deras flyktbeteende.
Men vad är då handens främsta syfte? För mig är det att forma hals och nacke. Få nosen åt rätt håll, flexa halsen vid behov. Om vi vill ha självbärighet – som de flesta vill ha i en häst, ska vi inte luras till att bära upp den i händerna. Ett ledande tygeltag kan förstärka innersidans skänkel och öppna upp för frontens rörelse åt det håll det ledande tygeltaget tas. Tygeltag uppåt lyfter huvudet (och om det kombineras med rätt sits, ger det hela fronten ett litet lyft), så att hästen kan sätta under sig bakbenen lite extra vid behov, såsom stopp, back, eller i galoppfattningen.
Men alltmer siktar jag på att undvika tygeltag bakåt, eller att tjuvhålla. Men då ridning är konst, och vi, mig inkluderad, ofta frestas att göra tvärtom vad vi borde, är det övning som gäller för att inte dra, hålla, eller tjuvhålla – det som nästan ligger i vår natur. Det är svårt att våga släppa efter. Det är än svårare på hästar vi inte känner, särskilt om hästen redan är stressad.
Min häst som jag nämnde ovan (fjärilen), var en bra läromästare för mig. Trots att jag ansågs ha fina händer, var de för stumma och för mothållande. Numera går det både att ta i tyglar och rida på ordentligt utan att hon blir stressad eller vill pinna på – så länge hon kan hitta sin balans med mig i sadeln. Ger jag mjukhet, så får jag mjukhet. Ger jag frihet till balans, får jag balans. Men stumheten kommer tillbaka så fort en stum hand dyker upp. Bra avslöjande, för den som tittar på! 🙂 Det är lättare, har jag märkt, på hästar som jag känner. Jag avundas de som aldrig förstått sig på handens betydelse. De har inte heller förmågan att dra eller tjuvhålla!
Hittade den här mycket fascinerande filmen på Youtube
Det är alltid lika härligt att se, även om detta bara är på åtta minuter. Jag har ju fått förmånen att se hundratals timmar med leslie och häst i ett snöre, vilket aldrig gjort mig besviken. Det här är känsla och timing för att på ett mycket positivt och lugnt sätt få en häst att samarbeta utan att visa det minsta störd attityd själv (vilket är förskräckligt vanligt annars när hästar inte riktigt har fokus på oss). Vilket leder till att ge några praktiska tips om hästhantering från marken, för jag ser mycket skräp där ute som ingen blir glad av.
1. Var ALDRIG hård i den hand som håller i själva repet. Hästen ska ha förtroende för att vara i grimman. Den hand som är närmast själva repgrimman ska alltid vara stilla och har enbart som syfte att visa riktningen. Det är den handen sm är den vägledande och ska lotsa vägen – vart kan jag gå handen, så att säga. Sytråd i händerna, sa man förr. Jag tycker det är ett bra uttryck. Hästen ska aldrig väga mer än själva snöret och att vifta med förtroendehanden som ska leda är ett big nono. Wiggle the rope, som många håller på med är därför för mig (liksom för leslie) ett onödigt otyg som enbart förvirrar.
2. Slå aldrig på en häst om det inte är någon riktigt överhängande fara för att häst eller människa ska skadas om du inte gör det! Se hur hästen i videon får kraften framåt av leslies små små förändringar i kroppen! Hästar är gentlemän. De flyttar sig gärna! Går hästen inte med framåt, finns en anledning. Ta reda på den. Flyttar sig hästen men du inte vill, finns likaså en anledning. Kanske var det du som satte igång den???
4. Stå aldrig framför en häst. Vid sidan kan den se dig ordentligt. Är du framför ska du vara tillräckligt långt framför så att hästen ser dig. Tänk på att hästar inte ser som människor.
5. Se till att hästen FÖRSTÅR att du menar något – och VAD du menar. Om hästen inte förstår är det helt och hållet upp till människan att se till att hästen förstår vad hon menar. Om den inte förstår, ändra beteende och hästen kommer att ändra reaktion. Eller så förtydliga. Vilket som, beroende på tillfälle. Upprepa inte till vansinne. Att skrika högre på ett språk ingen förstår funkar sällan särskilt väl och gör bara den som ska lyssna matt i öronen.
4. Stirra aldrig en häst i ögonen. Det är personligt och utmanande. Varför vill du utmana en samarbetspartner? Har ni någonsin sett andra hästar stirra ut varandra i hagen? Det händer inte, jag lovar. Kolla själva. De tar PLATS och riktar sitt fokus på platsen de vill ha.
5. Lyssna på hästen! Vänta ut och se reaktioner när du arbetar med en häst, vare sig du sitter på eller står brevid. Den är ett levande väsen och den har viktiga saker att säga, särskilt om du är intresserad av ett samspel. Och gör en sak på taket, så att säga, inga dubbla signaler… Förutsätt att hästen vill ha samarbete, inget annat. Det är den född till.
5. Om du nu har en häst som inte är koncentrerad. Vad är det som säger då att du är värd dess uppmärksamhet. IMPONERA på hästen och gör dig intressant. Gör något oväntat, eller vänta ut och låt hästen titta då! Vad är det som är så himla bråttom att det bara måste gå just nu? Hästen gör inget fel när den är okoncentrerad- den tittar bort på annat som händer vilket är naturligt. Om något måste göras, så får det absolut inte ske med hugg och slag och slit och släng. Det kan ta lite tid på en ny miljö med en osäker hanterare (den som denna tränare tog över ifrån), att komma till arbetsro. Inget ryck i världen som skakar om hjärna, huvud och ögon på det där sättet kan få en häst att VILJA samarbeta.
6. Var cool och visa vägen. En riktig hästhanterare arbetar utifrån kommunikation, respekt, förståelse, en aktiv hjärna och bra timing. Våld tillhör medeltiden till, oavsett om det sker i rep runt huvudet eller med slag. Det finns andra alternativ och det går också att välja sätt som passar den egna personligheten – för häst och människa.
Det här är inte det enda sättet men Leslie står för ett mycket trevligt, helt befriat från ryck, slit och andra grejs. Den bygger också på den kunskap som finns om inlärningsteori och etologi. Och det ska givetvis en bra hästhantering göra. Det finns andra som också är lika bra och jag har en del av dem inlagda här på bloggen, om än inte alla (än).
Det finns mängder med så kallade NH-folk med allehanda epitet och titlar och copyskyddade lösningar. De flesta av dem är väldigt mycket quick fixes. Det är ingen lösning. Det är att bota ett symptom och risken är att hästen bryter ner eller svarar med aggressivitet. All hästhantering tar tid att lära sig. Hästar är komplexa varelser, och vi än mer. Det krävs mängder med timtals med träning och några genvägar går inte att få. Men resan är så mycket värd, att den som verkligen är intresserad av häst går vartenda aha-steg med den största glädje.
Busenkelt! 