av

En trofast vän

 

Den senaste tidens händelser i Japan har skakat om en hel värld.. Jordbävningen, tsunamim och händelserna i kärnkraftverket Fukushima berör oss alla, även om vi inte själva har några familjemedlemmar eller vänner som berörs direkt. Hemska scener har spelats upp på våra datorer och tv-apparater, scener som bara till del visar den enorma förstörelse som Japan utsatts för av naturens krafter. Människor, liksom djur, har drabbats hårt.

Nu, många dagar efter katastrofen, kommer fler och fler små solskenshistorier. Solskenshistorierna ger hopp om liv, ger oss styrka i vår förhoppning om att det går att slå oddsen och får oss att känna att kampen i alla fall inte är så ojämn som först kan tyckas. En av de solskenshistorier som berört mest, är roligt nog, en skadad hunds och dennes kamrats öde. Nio miljoner tittare på Youtube har tagit del av detta öde:



Antalet tittare säger en hel del om vårt förhållande till djuren. Filmen i sig säger en hel del om djurens förmåga till empati och vänskap. Expressen låter meddela att hundarna fick hjälp av veterinär och togs om hand!

av

Saknad och kärlek bland djuren, och en saknad shetlandsponny

Í den här artikeln från YesMagazine ges fantasiska exempel på djurs förmåga att sakna, att skapa vänskapsband och att agera altruistiskt. Allra mest blev jag tagen av elefantgruppen som nogsamt skyddade och väntade in den handikappade ungelefanten, så att den fick en chans att överleva den med. Det är djuriskt att ha känslor för en annan,  inte enbart mänskligt.

Appropå saknad så gick till slut en levande legend bort häromdagen. Han var en liten brun rackarns shetlandsponny, en sådan där som verkligen lärde oss människor att vi inte styr över djuren, men vi kan samarbeta med dem. Han lärde oss dessutom att hantering av en häst, utan att lägga till humor i arbetet, inte riktigt är vissa hästars melodi. Filip var en liten kille med ett stort hjärta, fantastisk humor och hade bus i sinnet vart han än gick. Han var min väns barndomsponny, en ponny hon fick äran att få ha kvar långt upp i vuxen ålder.

Filip, The King of the Kings, är saknad av många, inte minst av mig som fick äran att försöka hålla styr på tillvaron när han bodde hos mig i ett antal år. Det var inte alltid det lättaste. En gång letade vi efter honom i timmar och till slut hittade vi killelillen under en gran ute i skogen. Det var mys där, sa han. Andra gånger fick jag springa och skydda matlårarna från att totalrensas när han tyckte han hade tråkigt i hagen. Den vanliga proceduren i hagen på dagarna var annars att han retade gallfeber på de andra hästarna genom att bita dem i knäna (det var så långt han nådde). När de tröttnade och ville ge tillbaka sprang Flippen ut ur hagen och ställde sig att beta utanför. Eller så lekte han vidare med dem och lärde dem hur de kunde tråckla sig ur sina varma täcken… med Filips hjälp då förstås. Jag minns också den gången han rullade och mysade i hagen, bara för att rulla ner i krondiket (också då på rymmen). Det enda som stack upp var fyra små tassar…. Men nog kom han upp själv igen, när det behagade.

Men allra bäst minns jag nog den sommaren då vi hade en ensamgående fd. hingst i en hage på gården. Han hade aldrig gått med andra, den stackars fd. hingsten. Filip som gick med våra andra pållar rymde konstant och ställde sig strax utanför hagen, om och om igen. Till slut öppnade jag upp undertråden till hagen och lät Filip välja om han ville gå in. Filip sprang då rakt in i hagen och det tog inte två sekunder för dessa två att bli de allra bästa av vänner. De var som ler och hånghalm hela den sommaren. Det var en syn för gudar – en ponny på knappa en meter framför en jätte på över en och åttio med kolsvart man och enorma hovar. Så var han, den käre Filip. Han visste vem som behövde en vän, och tydde sig till den som fick kärvänlig om än en busig kompis.

Filip blev 32 år gammal.  R.I.P.min vän,  och hälsa våra andra vänner där du nu är.

Filip

av

Djurskydd i ett internationellt perspektiv

 

Ledsen att förstöra kvällen för er. Men jag har en liten undran. Vi skryter om att ha världens bästa djurskydd, ett djurskydd som är omdiskuterat i sig där det verkar som om vi silar mygg men sväljer kameler. Dessutom – importen av kött är fri- globalt. Det resulterar i att vi får detta i vår korv på mackan – fullt lagligt??? Nu kan vi snacka om att sila mygg och svälja dinosaurier….

Hästarna i videon nedan kommer från Latinamerika, ofta från USA från början.

Extrem varning för väldigt, väldigt starka bilder. Därav valet att länka, inte lägga in… Det här är tyvärr inte den enda videon som finns som dokumenterar detta. Och utöver det finns miljoner hästöden (och andra djuröden) som är minst lika vidriga och som hamnar i våra mössor, kläder och på våra tallrikar som vi slipper se. De är nätt förpackade i plast i flashiga butiken…

http://www.youtube.com/user/GAIAforanimalrights#p/u/0/DyaF65cPqQU

av

Sekemannen, hästen som var min kärlek

Det är lustigt vad jag kommer ihåg när hästarna kom in i mitt liv. Det etsas fast i minnet, och ger grunden till en vänskap som förhoppningsvis varar i årtionden. Så blev det tyvärr inte när Sekemannen kom, även om jag inte visste det då.

Seke

Svenskt Halvblod

Född: 1997 – 2005

E: Sack – Tiger

158 cm

Mörbrunm, vita hår i pannan

 

Seke var hästen som hade ALLT, så som jag (och andra) såg det dök upp som en liten men naggande god tvååring mitt i natten. Lastbilen han färdades i påminde då klart mer om Coca-Colas julreklam än en sedvanlig hästlastbil. Ensam hade han blivit också, efter att näst sista hästen lämpats av ett tiotal mil innan oss. Han kom ut med ett jättehopp rakt ut i mörkret, gick in i stallet och såg ut som han aldrig någonsin varit någon annanstans än just där – hemma hos mig.

Seke var mitt hopp, som skulle bli min ridhäst efter Alexander, som fick va som han var (se tidigare inlägg). Kärleken till denna nätta, mörkbruna skönhet med sitt roliga och härliga sinnelag blev totalt och direkt. Perfekta framben, utropade hovslagaren, härlig höjd ropade tränaren. Goaste killen i världen, med sitt härliga sinne – utropade jag! Det var en häst lätt att älska, och lätt att rida in…..

Nu var det så att det här var på gamla goda tiden, då jag såg unghästar som något som skulle visas på treårstest. Anmälan låg inne men vintern blev lång. Vårt test var det första i landet – i april. Tre veckor innan testet inser jag en kväll att jag faktiskt inte ridit in hästen… hoppsan! Nåväl. På med sadel, det var vi vana vid. Upphoppet gick bra. Sedan ner till ridbanan hundratalet meter bort. Jag red några varv i skrit och travade lite lätt. Hoppar av och går hem igen. Inridning = check! Tur att jag löshoppat honom ett par gånger i alla falll….och jag hann faktiskt rida ett par tre gånger per vecka till innan testet, men bara i några få minuter i taget. Jag var rädd om min älskade lilla häst.

Så iväg på treårstest. Visst ja. Lastträning då? Hmmm. Inte det heller? Neeeej. Men hästen går in så fint och vi kommer iväg. Seke gjorde succé. Något diplom blev det inte men bra poäng ändå, och nog seglade han över 1,30 och nog var han den mest välartade av dem alla i ridhuset. Domarna frågade hur länge jag hade hopptränat honom…. (fyra, fem gånger med lite höjd under det senaste året…???). Sedan iväg till ridprovet.  Sekemannen skrittade, travade och fattade snällt galopp när jag bad honom. Så var det med det och vi åkte hem igen.

Nu skulle det bli en ljus framtid för min lille man. Jag hade honom mycket på släp ute i skogarna bakom herr Alexander och vi gick och gick och gick. Ibland red jag och allt var borgat för succé. Jag tog det försiktigt, vis av skadan jag åsamkat Alex. Långa skrittpass, försiktig träning på banan. Men när vi löshoppade en dag slutade han plötsligt att vara med, han började halka omkull så fort det blev halt… och sedan ville han inte fatta galopp. Och sedan blev det till kliniken. Någonting var fel. Fruktansvärt fel.

Seke var halt fram och inte kunde vi hitta någon förklaring. Pålagringar var ett faktum och de växte trots vila, behandling av veterinär och equiterapeut.  Seke var fyra år gammal och resan hade tagit ett abrupt slut. Han vilade, och vilade och vilade. Fick hänga med som släphäst som han var van vid och blev min allra bästa kelgris. Åren gick. Men vad jag än gjorde, och vad jag än hittade på ville han inte bli frisk igen. Någon ridning var inte att tala om. Till slut tar jag chansen att ta till en välrenommerad tandläkare från tyskland som är på besök. Det ska kosta skjortan men han kan komma förbi mig på vägen upp till nordligare breddgrader.

”Perfekt” tänker jag som tillsammans med (ännu en) equiterapeut kommit fram till att det ändå kan vara tänderna, även om de kollats sjuttioelva gånger. Ett proffs kanske kan hjälpa… Dagen innan ringer dock den som dragit tandläkaren till Sverige och säger att han inte hinner stanna hos mitt ställe. Men kan jag inte komma till henne istället? Det är en resa på nästan 30 mil, men jag vill inte försitta chansen. Så jag åker.

Min Gud, om jag kunde ändra på någonting i hela vida världen som jag gjort så skulle det vara detta. Jag skulle aldrig ha åkt. Min älskade fjant, som följde mig troget i hagen, som alltid hade ett gott humör. Killen som tuggade på allt utom människor, som älskade livet mer än någon annan. Som slickades som en hund i ansiktet och som gnäggade när han hörde min röst. Det var den hästen som var allra mest min av alla. Det hade han bestämt själv. Han var min vän, min stora favorit som alltid, alltid var så go. ”Var är fjant? – här MAMMA!” brukade jag ropa när han kom ångandes i full galopp från sommarbetet när han såg mig komma. Han gjorde mig varm och han fick mig att förstå vilken kontakt vi kan få med djur av en annan art.

Redan när jag kliver in i bilen vet jag. Redan när jag startar bilen undrar jag hur jag någonsin ska kunna ta mig hem igen. Vid ett rödljus, tjugo mil från vårt hem, försöker Seke hoppa ut ur trailern, slår en volt över bommen och kommer aldrig upp igen. Jag tvärstannar av braket, springer ut och öppnar sidodörren. Jag får Sekes bringa mot magen och får panik. Räddningstjänsten alarmeras och kommer på plats. But all the king’s men, and all the king´s horses could not put Humpty Dumpty together again….

Jag minns varenda fasansfulla minut som varade fram tills dess vi äntligen kom till Ultuna. Det tog timmar, även om det bara var en kvart bort. Allt är fel och min chock enorm. Jag minns inte alls resan hem mer än att den var så lång, så lång, så lång. Jag visste att jag aldrig skulle få se min vän igen. Så blev det också. Jag fick hämta honom i en stor tunna….

 Vad gör man när man mister sin bästa vän, så långt i förtid. Seke blev åtta år gammal. Jag vet inte. Jag har inget svar på det. Jag vet att jag bär honom inombords varje stund och varje dag. Jag tror också att jag har hans reinkarnation hemma…. född ett år efter olyckan.

av

Hingsttest för vem?

Nu är det hingstprov på gång på Flyinge. Jag funderade på att åka dit, men jag vette katten. Förra året mådde jag lite dåligt at de hårt ridna (nyblivna) treåringarna som förväntades klara av miljö, långa ridpass med ditten och datten och allt vad det nu var. Det var kanske tur att jag inte kikade på hopprovet då….

I dagens hingsttest krashade vissa, många blev stressade och än fler fick inte chansen att visa upp sin bästa sida – i alla fall om vi läser i Tidningen Ridsport idag. Enligt uppgift hade en häst blivit trött och sedan kraschat, men ändå lyckats komma igen. Jag har råkat ut för samma sak, och lovade då – aldrig mer. Så illa mådde jag av att de ville pressa vidare en häst som kraschat på okänd plats, ung och grön, och som inte ville mer. Fy, sa jag, det här vill jag inte göra mer. Det har jag hållt i nio år. Min häst fick betyget ”svårpåverkbar” av domarna efter kraschen. Hingsten idag som kraschade fick ”svårpåverkbar”.  För att de kraschar då tydligen, och blir stressade. (min häst hade fått idel 10:or på de fyra andra stationerna på provet i uppförande, men fick på löshoppningen en – fyra….).

Etik är en svår sak inom hästvärlden. Vi måste alltid tänkta -för vem och varför? Så att vi aldrig någonsin offrar hästarna för att uppnå något. Treårshingsttestets hoppning handlar om serious business, där hästen ska sättas på ”prov”. Inga hjälphinder, ingen pardon. De som klarar det klarar det. De som inte…. nåväl. Det är ju inte domarnas problem.

Men alla som vet något om inlärningsteori vet också att självkänsla och ”att våga” är en stor del av processen. En häst får aldrig någonsin misslyckas med något uppdrag ví ger dem. Om vi lyckas med att få dem att lyckas – då skapas förtroende. Om de misslyckas, tappar de gnistan, tron på oss och viljan – det som är grunden i en harmonisk och ridbar häst. Vad synd att det inte alls är intressant när de utvecklar test. Vi kan ju konstatera en sak i alla fall – testen är inte utverkade av någon häst i alla fall, inte ens för en häst, verkar det som. Snarare kanske något som passar TV4-redaktionen när Idol så småningom går i graven…..

av

Hästens personliga relation till människan som individ

 

Jag fick idag tipset om en fin artikel angående hästarnas upplevelse av oss människor som individer. Artikeln är publicerad i Discovery, och tro det eller ej, men det är Universitetet i Rennes som varit i farten igen. Jag tror detta institut kommer att förändra synen på hästen en gång för alla, om deras resultat bara sprider sig till hästfolket, det vill säga.

Nåväl, studien bygger i alla fall på det delikata samspelet mellan människa och häst, och syftet var att ta reda på människoindividers betydelse för hästen. Relationer är, som de flesta redan vet, mycket viktiga för hästen. Jag funderar mycket på hur hästarna ser oss människor. Det skiljer sig nog markant mellan de olika hästindividerna, beroende på vilka människor de mött på vägen och hur de har hanterat hästen. Vi människor ger den syn hästen har av oss helt själva – genom det vi gör och den attityd vi har skänker vi hästen en bild av hur den ska se oss människor.

Något som vi också ska vara medvetna om är att hästar inte alls drar alla människor över en kam heller, om det nu var någon som trodde det. De kommer ihåg en människokompis lika bra som de kommer ihåg en hästkompis. Kanske inte så förvånande för alla oss som har djupa relationer med de hästindivider vi möter och arbetar med varje dag, men ack så härligt att se att det nu uppmärksammas och bekräftas inom forskningen också.

Jag ser det varje dag. Mina hästar är på ett sätt med mig, på andra sätt med andra folk. Jag har också hästar i stallet som är lugna så länge inga främlingar rör sig nära. När så sker, blir de märkbart störda. Konstigt? Inte alls. Av mig vet de vad de har att vänta. Trygghet, mat, hagvistelser, pyssel och annat trevligt överväger vårt liv tillsammans. Av andra vet de inte ett smack, och erfarenheten säger att främlingar säkert kommer att lasta på dem för att resa runt halva jorden, stänga in dem i veckor, eller kanske rota i otäcka sår. De är inte dumma hästarna, utan lär sig av erfarenheter – och vad de har att vänta av oss som enskilda individer. De hästar som är skygga för nya folk, har anledning att se dem som skrämmande, helt klart.

Det tar mig osökt in på min önskan att det framöver ska tas hänsyn till hästarnas relationer med sina artfränder de delat hage med i mängder av år och oss människor, som de utvecklat en tät relation med när det gäller djurskydd. De sociala relationerna och deras stabilitet är ett grundläggande behov hos hästen. Varför finns inte ett ord med om detta i djurskyddslagen, och varför i hela friden tas det aldrig hänsyn till detta när det gäller djurskyddets tillämpning? Vad tror vi – är en häst lyckligare med goda vänner omkring sig och i ett stall där kanske en stallgång är för smal, en dörr för trång, eller i ett stort helt korrekt byggt stall där hästar kommer och går medsnabb omsättning och där ingen ser dem som individer, utan sportredskap? Här kan vi verkligen tänka oss in i hur vi själva skulle uppleva det, då hästarnas relationer till andra individer verkar skrämmande lik våra egna relationer.

En annan aspekt av saken är detta med tillridning av så kallade ”problemhästar”. EN ryttare eller hästhanterare tar han om hästen och ”fixar” den. Många har nog upplevt att de tagit hjälp av någon som fixat problemen, men sedan kommer minsann de där problemen smygande igen. Snart inser vi att vi är tillbaka till ruta ett. Suck. Det beror givetvis på att hästen agerar olika för olika personer, beroende på hur personen ifråga uppfattas. Om verklig förändring ska ske, behöver ju relationen mellan människan som upplever problemet och hästen förändras i grunden. Det torde vara klart effektivare, nyttigare, mer utvecklande och mer givande att gå en kurs tillsammans med pållen om samarbetet inte funkar…..

En liten, men nog så intressant detalj, var att etologerna nämnde nosande och slickande på individen som ett tecken på att hästen gillar personen. De söker kontakt med andra ord. De stunderna en häst gör det, är kanske de mest fina i hela livet. När nosen bara läggs så där på axeln, snusande och jag känner att vi är så nära som två individer bara kan bli. Så är det alltså… det är inte bara i mitt sinne. En annan detalj är att hästar lär sig på samma premisser som vi människor. Också bra att ha i bakhuvudet. P.S Tack Thina Alsterfeldt för än en härlig artikel, som jag kan ta med i denna blogg!

av

Den Vackraste Alex….

 

Tsar Alexander

Född år: 1987

Stam: Rex – Krevad

Färg: Fux, vvb, vita hår i pannan

Höjd: 167,5 cm

Bästa kompis: Tingeling, Isa.

För mig finns det en häst som sticker ut från mängden av alla underbara hästar som jag har haft äran att möta. Den hästen heter Alexander och kom in i mitt liv för många herrans år sedan. Han är en av de individer som kommit att forma mitt liv mest och den som jag tänker först på när någon nämner ordet ”häst”.

Året var 1994. Jag skulle ha en häst med stort H. Oj vad jag letade. Tillsammans med vänner åkte jag land och rike runt. Jag tror jag provred över 60 hästar. Med den beslutsångest jag brukar ha är det inget konstigt kanske. Inget verkade passa det jag sökte. En dag hittade jag en pytteliten annons i Tidningen Ridsport, utan bild, om en häst i Sörmland. Jag ringde och bokade tid för provridning.

Jag minns dagen när jag provred Alex som igår. Det var april månad, en söndag, och vårvädret var sådär vackert och spirande som det bara kan bli i våra delar av världen. Jag åkte till Södertörns Ryttarcenter, där provridningen skulle ske. När jag kommer fram inser jag att det finns hundratals hästar igång där. Det är hopptävlingar och överallt lastas hästar ut och in ur trailers på väg åt olika håll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provarida mitt i allt detta?

Jag tittar runt på den stora parkeringen och ser snart en häst med skimrande fuxfärg komma gående över planen. Han framträdde så tydligt, till skillnad från de andra. Det var ingen tvekan… Jag gick fram direkt och hälsade – ”Hej! Helena heter jag. Jag ska provrida hästen”. Så här i efterhand är det lätt att inse, att det redan då var klart att jag och Alex skulle sammanfläta våra öden. För visst kom jag att ”köpa” Alex. Jag betalade i alla fall för att få äran att ta ansvaret för honom.

När Alex kom var han huvudskygg, försynt och väldigt liten. Han liknar ingenting det han är idag. Han hälsade inte på okända i boxen och hur mycket mat jag än gav honom verkade han förbli en tunnis. Vi tränade hårt, Alex och jag, för att mina drömmar om en karriär inom dressyren skulle bli en realitet. Men det var inte dressyrens konst Alex har lärt mig mest. Nej, nej. Tvärtom. Den försynta stackars Alex var nog aldrig förtjust i att mattes nervositet och ickekänsla spreds som en löpeld i både hans och min kropp när tävlingar var å färde. Han var nog heller inte så förtjust i hur dressyrarbetet som jag då utövade det, tog på hans kropp.

Våra första år tillsammans blev ömsom vin och ömsom vatten. Alex kom att bli min sorg under flera år. Jag var nog också hans sorg. Hans ben höll inte, stallmiljöerna jag erbjöd honom var inte lugna nog för honom, och förmågan att fixa problemen på riktigt var begränsad. Min okunskap, min prestige och min oförmåga att se och känna bidrog till att vi båda fick lida en hel del under de här första åren. Vilken försökskanin han var, den stackarn, i min strävan efter att lära mig det som var värt att veta om häst.

Men vi hade också mycket kul tillsammams redan från början. Vi badade i Östersjön, tog långa turer ute, var ute på äventyr både här och där. Vi reste till och med till Dalarna på semester tillsammans. För mig har Alex alltid varit precis så som en häst ska vara: snäll, lätthanterlig och vänlig. Det hade tydligen inte alltid varit så. Efter köpet fick jag information om att han varit hos många olika ägare och ryttare, men inget hade behållt honom. Jag har än idag svårt att förstå hur denna gentleman inte skulle bli älskad av var och en som kommer i hans väg. Men det förklarar nog hans beteende, som den något asociala, något dämpade och avståndstagande personlighet han då var.

De resultat vi trots allt fick på banorna och den förmåga vi visade på träning gav mig både jobb och vänner, vänner som jag har kvar än idag. Hans skador gav heller inte enbart negativa konsekvenser. Det komm något gott ur det också. De fick mig också att satsa på en egen hästgård, eftersom jag ville behålla Alex till varje pris. Ibland var jag beredd att ge upp, precis som mina bekanta sa att jag skulle göra. Men en envis veterinär och min eget envisa jag visade rätt väg – att kämpa på och hitta den verkliga lösningen. Den fanns där rakt framför mig. Det var Alex som visade vägen.

På vår egen gård fick vi också chansen att göra en nystart, en nystart som jag tog. Det gav resultat. Alex, liksom jag, kom att förvandlas mer och mer till två egensinniga och samtidigt inkännande individer med respekt för den andres vilja. Efter många turer, hårda lärdomar och ett antal år blev faktiskt Herr Alexander helt frisk igen, och har så varit de senaste tio åren….. Det har hjälpt andra, då mina andra hästar fått en betydligt kunnigare ägare än vad Alex först fick.

Under alla dessa år som han varit frisk har Alex lärt mängder med unga förmågor att rida, varit en klippa i ridning för personer med särskilda behov och utgjort ett stort stöd till ängsliga personer som vill upptäcka det underbara i att se naturen från en hästrygg. I hans meriter ingår också att han förgyllt min vardag var dag som han funnits och att han är och förblir min store läromästare i allt som har med hästar att göra.

Den Alexander som möter mig idag är en herre med mycket åsikter, ett varmt hjärta och en pillimarisk attityd. Han styr över sin värld i det lilla, busar gärna när det går och snackar hejdlöst både dag och kväll. Främlingar är han numera ganska ointresserad av, istället för ängslig. Han finns alltid där när jag behöver någon som bara lyssnar och hans livsstyrka sprider sig till mig när vi är nära.

Den 4 maj i år blir min Alex 24 år, långt mer än jag trodde var möjligt. Bara en närmare titt avslöjar hans ålder. Hans knän är knotiga och vigheten kanske inte riktigt som förr. Magen är stor och rund, och ryggen är bra men har varit än bättre. Han ser och hör nog inte heller allt som sägs och rör sig. Inte för att det spelar stora trygga och självsäkra Alex någon som helst roll. Han har koll på sitt och de sina och roar sig kungligt med att utöva sina favorithobbies: umgås med snygga damer, tigga kli och äta gott.  

Bilderna är tagna år 1999, 2002 och 2010.

av

Tankar igen om dominans och rangordning

 

Det är intressant det där att diskutera det här med rangordning! Det är ett återkommande tema, både här på bloggen och i verkliga livet. Jag är chef, jag bestämmer det är jag som är ledaren – återkommer de allra flesta till hur jag än försöker resonera om att detta är totalt ointressant när det gäller djurhantering och samarbete med djur.

Vi är väldigt duktiga på det där med hierarkiska hierarkier, så duktiga till och med att vi får svårt att tro eller inse att andra kanske inte alls är lika intresserade. Som djuren till exempel – de är totalt ointresserade av detta. Det finns så mycket annat att prioritera – samarbete, tillit, tilltro och förtroende till exempel.

Som tur är finns det finns fler än jag (och Felicia som hittade den här länken!) som kämpar med att resonera bort det där med dominans och rangordning. Per Jensen, professor i etologi till exempel.

Håll till godo och förresten – Happy Valentine ! Ge djuren runt omkring er en härlig kram idag – de har alla hjärtan av guld därinne!

http://urplay.se/162012

av

Körmästare med ödmjuk filosofi står upp för djuren

För några dagar sedan kunde vi läsa i tidningar och i bloggar om att Länsstyrelsen blivit JO-anmälda för att ha misskött ett djurskyddsfall utanför Kramfors. Det är bara en del i den stora diskussion som rör djurskyddet just nu, men också ett mycket tydligt fall om där allt gick fel. Jag ska inte gå in på det så mycket, eftersom mycket redan skrivits – inte minst här. Det jag vill lyfta fram är det positiva – mannen bakom anmälan.

Det är nämligen ingen mindre än körmästaren Hans Sidbäck som ligger bakom anmälan. Det är en man som verkligen är värd all beundran, inte minst med tanke på modet att JO-anmäla denna skandal. Men det finns mycket mer att beundra än så. Hans Sidbäck är en erkänt duktig körmästare med mängder med meriter. Han tränar känt och okänt folk över hela Skandinavien med den äran. Han har skrivit böcker om körning och skapat instruktions-DVD:s i körningens ädla konst och deltar mer än gärna både på plöjningstävlingar, utställningar och köruppdrag med sina pållar. Dock anger han själv, i alla de dokument där hans namn florerar, att det är djurens väl som ligger honom varmast om hjärtat.

På hans egen hemsida, www.sidback.se, skriver han:

”Det finns ingen gräns för hur lite en häst får tåla. Samt ingen gräns för hur mycket hänsyn en människa ska ta.”

Det är också lätt att se hans relation till hästar när han intervjuas i SVT angående JO-anmälan. Kolla in hästens helt oslagbara ”snack” med Hans i början av inslaget (bra mycket härligare än att se vad som hände djuren som JO-anmälan gäller).

Hans Sidbäck är en man att se upp till, på fler än ett sätt. Jag hoppas många andra följer hans fotspår och står upp för djuren, även och inte minst när djuren är deras leverbröd.