Träningsmetoder

av

Subjektiv syn på konfliktbeteende

 

Hur tolkar vi en situation där en häst gör motstånd mot en människa som hanterar den? Det har ett team av forskare med Sara Nyman i spetsen försökt att ta reda på. I en studie lät de tränare, veterinärer och domare se på när en häst (filmat) longeras. De skulle sedan gradera hästens motstånd, eller konfliktbeteende, och sedan också beskriva vad det var de såg egentligen.

Resultatet är intressant. Tränare tyckte att konfliktbeteendet var mindre ”illa” än de andra grupperna, i alla fall i allmänhet. De olika grupperna, och individerna med för den delen, beskrev också samma situation på väldigt olika sätt. Där en nämde att hästen inte accepterade bettet tilräckligt väl, sa en annan att det hårda trycket i tömmen ledde till spänningar i hästen. En tredjedel av de intervjuade argumenterade för att det var hästen eller utrustningen som skapade konfliktbeteendet. Intressant! Det betyder att två tredjedelar faktiskt inte gjorde det. 

I slutsatsen som Nyman ger av sin studie talar hon om  att en ökad kunskap om inlärningsteori skulle vara nyttig ur ett djurskyddsperspektiv…..

Ett längre utdrag ur studien kan du läsa här

av

Det handlar om att tillåta, inte tvinga

Det går inte fort att lära sig, det blir inga spännande clinics med fantastiskta ”resultat” och hjärnan får fundera många varv innan aha-upplevelserna kommer. Men det här är det normala tempot på Leslies clinics, och den normala stressnivån på hästarna. Så här ser det ut. Jag vet inte vilken häst hon rider, men det spelar mindre roll. Den ser lika cool ut som alla andra hon sitter på, oavsett bakgrund. Hon lever i nuet och så gör hästen. Hon kör med ”release” och inte tvång. Här är videon.

av

Låta hästen finna balansen och harmonin

Kikade in lite på Michael Peaces hemsida. Riktigt fin, och trevliga artiklar till. Särskilt den här som ger tips och hur hästen ska finna sin egen balans och inte vilja rusa ifrån.

Vi har alla ridit hästar som är lättstressade. Ofta har vi då alltför kort tygel – vilket i sig stressar hästen. Att själva mjukna i handen är ett svårt, men mycket effektivt tips för att lugna en sådan häst. Många hästar ser också den korta tygeln som fart. Tänk er själva. Vi kortar tygeln, och går över i trav eller galopp. Då hästen är ett läraktigt djur, fattar den snart att kort tygel är fart. Så slipper den vänta på trycket på magen (för vem vill ha sådant?).

Detsamma gäller ”tröga” hästar. De är ofta spända, men på ett introvert sätt. Lätta mjuka händer (och lätt sits) brukar släppa fram energin på en sådan häst. De vågar ta för sig- och kan hitta balansen! Hästar som knäpper av i nacken gäller samma sak med. Ska jag räkna upp fler?

Jo – vi tar de obalanserade hästarna som lärt sig att tygeln är det femte hjulet också. De behöverryttarens balans i en stram tygeln. Jag och mina kompisar brukade, när vi började inse att hästen behövde egen balans, tala om IKEA-hästar. Det är sådana hästar som måste hållas ihop med hand och skänkel för att inte falla samman. Eller tänk bara på teleskopshästarna, som kastar upp huvudet så fort en tygel tar. Snacka om att gå ifrån tygeln.

Men ack så lätt det är att falla i fällan och åstadkomma något av allt detta. Vi plockar automatiskt upp tygeln och håller för att få stopp, fånga upp, samla ihop eller vad det nu är vi vill åstadkomma, men hästen stressar på i alla fall, blir tung i handen, stretar emot, eller knäpper av i nacken. En stum mun inbjuder till att hålla tillbaka…. Då kan det hända, som det gjorde med en av mina hästar när hon var ny i mitt stall, att hästen sätter full fart bakåt istället. Det tog faktiskt lång tid för mig att inse att jag själv orsakade stressen i hästen. Hon var och är som en fjäril.

Balans och harmoni ger lugn. Och en häst som kan springa, kan också tillåtas att vara kvar i lugn och ro. Det gäller på marken och det gäller på ryggen. Jag brukar jämföra det med att bli inlåst i badrummet. När jag vet att jag kan gå ut därifrån när jag vill, kan jag slumra gott i badkaret. Men det lär inte hända om jag blir inlåst. Då vill jag UT! Detsamma gäller häster. Ju mer stopp och begränsningar vi ger, desto mer känner hästen att den vill kunna ha sin frihet att röra sig tillbaka. Vi väcker aningslöst deras flyktbeteende.  

Men vad är då handens främsta syfte? För mig är det att forma hals och nacke. Få nosen åt rätt håll, flexa halsen vid behov. Om vi vill ha självbärighet – som de flesta vill ha i en häst, ska vi inte luras till att bära upp den i händerna. Ett ledande tygeltag kan förstärka innersidans skänkel och öppna upp för frontens rörelse åt det håll det ledande tygeltaget tas. Tygeltag uppåt lyfter huvudet (och om det kombineras med rätt sits, ger det hela fronten ett litet lyft), så att hästen kan sätta under sig bakbenen lite extra vid behov, såsom stopp, back, eller i galoppfattningen.

Men alltmer siktar jag på att undvika tygeltag bakåt, eller att tjuvhålla. Men då ridning är konst, och vi, mig inkluderad, ofta frestas att göra tvärtom vad vi borde, är det övning som gäller för att inte dra, hålla, eller tjuvhålla – det som nästan ligger i vår natur. Det är svårt att våga släppa efter. Det är än svårare på hästar vi inte känner, särskilt om hästen redan är stressad.

Min häst som jag nämnde ovan (fjärilen), var en bra läromästare för mig. Trots att jag ansågs ha fina händer, var de för stumma och för mothållande. Numera går det både att ta i tyglar och rida på ordentligt utan att hon blir stressad eller vill pinna på – så länge hon kan hitta sin balans med mig i sadeln. Ger jag mjukhet, så får jag mjukhet. Ger jag frihet till balans, får jag balans. Men stumheten kommer tillbaka så fort en stum hand dyker upp. Bra avslöjande, för den som tittar på! 🙂  Det är lättare, har jag märkt, på hästar som jag känner. Jag avundas de som aldrig förstått sig på handens betydelse. De har inte heller förmågan att dra eller tjuvhålla!

av

Hjälptyglar till för hjälplösa ryttare?

Det finns två uttryck som jag ofta tänker på när det gäller häjlptyglar. Det ena är ett Balkenhol-citat: ”Hjälptyglar är till för hjälplösa ryttare”. Det andra är meningen: ”Den ryttare som är duktig nog att använda sig av hjälptyglar är också duktig nog att rida utan”. Vet inte vem som myntade det, tyvärr.

Alla hjälptyglar fixerar huvudet på något sätt, vilket i grunden borde vara ett feltänkt i sig. Huvudet behöver pendla för att hästen ska kunna hålla balansen, och rörelsen i hästen ska gå igenom hela kroppen, från bakhovarna hela vägen fram till nosen.

När vi aktiverar bakbenen och lösgör hästen ”hamnar” den lite av sig självt i ett läge med huvudet som hästen behöver ha för att få bästa bärighet till stånd. En självbärigbärig häst har luftiga och smidiga gångarter, ett aktivt bakparti och en väl arbetande rygg. En spänd nacke blir ingen glad av, eftersom spänningar i nacken påverkar hela ryggen. Och meningen med hjälptygeln är att få hästen att böja på nacken. Men är hjälptyglar vägen till en bättre form?

I så fall är det en farlig väg att gå och en väg som verkligen bör tas med försiktighet. Chris Johnston, veterinär och forskare på SLU, har i en långvarig studie sett att både ryggverksamhet och steglängd påverkas negativt av hjälptyglar. Det inbegriper även en martingal. Studien indikerar att hjälptyglar kan leda till ryggproblem. Ett tips som Chris arbetar med för att rehabilitera hästar med ryggproblem är att longera utan inspänning. (tänk vad innovativ jag känner mig nu! 🙂 Detta gör jag varje vecka med alla hästar).

Studien torde enligt den här artikeln där Chris intervjuas som jag hittade i Horse Connexion, vara avslutad vid det här laget. Men jag har tyvärr inte hittat några fastslagna resultat.

I vilket fall som helst är det också talande att Chris i artikeln menar att de allra flesta hästar har någon form av fel i ryggen, men på olika sätt. De flesta hästar fungerar fint med sina problem, medan andra lider värre. Det är verkligen något att ta i beaktande när det kommer till ridning i sin helhet. Och vi måste börja fråga oss – vad är en bra form för den enskilda hästen? Inte är det att knöka in nosen mot bringan i alla fall.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Audell höjer rösten mot spö i travet

Det har från tid till annan diskuterats huruvida spöt ska tillåtas i travsporten. Det har skett av många aktörer, inte minst av ett TV-bolag som gått ut och kikat på det där med bruk av elström för att få hästar att springa och bruket av spö. Frågan har rört många, både som är för och emot.

Enligt vissa är inte ett övervåld något som genererar pengar, eftersom hästen enligt en del inte springer fortare än den kan ändå. Skarpa slag från spöet är således overksamt, liksom elstötar. Jag säger helt tvärtom. Visst får vi en häst att springa benen av sig genom att tillfoga den smärta om den inte gör det. Ibland kan vi se likheter mellan en häst och en människa. Om jag till exempel, får en elstöt som jag enbart kommer ifrån genom att springa, lär jag springa som in i hoppsan. Vad gör då ett flyktdjur? Detsamma gäller spöt. Om någon spöar mig, lär jag springa undan. Vad gör då ett flyktdjur som en häst? Svaret är givet – visst går det att öka farten med spö och ström. Vad annars använder vissa det till?

Glädjande nog ställer sig nu banveterinär och hästveterinär Lars Audell upp på hästarnas sida, i en artikel i SVD. Tack Audell! Han är nu den andre veterinären inom travet som lyfter frågan till allmän debatt, inte enbart en intern. I travet finns mängder med pengar i omlopp – att fångas upp av den som vinner och har framfötterna på rätt ställe. Det gäller att inte premiera dem som slår, till nackdel för dem som är schyssta. Så går det till idag, enligt Audell, eftersom straffen är så erbarmerligt låga. En vinst är mycket mer värd än det futtiga belopp som behöver betalas för överbruk av spöt.

När jag funderade på detta kom jag också fram till att bruket av konstigheter faktiskt premieras lite varstans inom hästsporten. Travet är inte unikt på något sätt. Men det är då ingen som vågar ta tag i. Pengar och ära sätts före schysst hantering och hästens väl.

Metoder som ger vinst ses av många som ”bra”, medan metoder som tar lång tid, är hästvänliga och inte genererar lika snabba vinster anses som dåliga. De som vänt tävlingstillvaron ryggen för att de kanske inte ställer upp på de aviga villkoren, och som har åsikter om vart sporterna är på väg egentligen, tas inte på allvar. Dessas röster räknas inte när debatten kommer igång. Lustiga kommentarer som ”om du inte kan skapa resultaten själv, så vet du inte vad du talar om”, dyker ofta upp i diskussionsforumen som finns angående etik och hästsport, när någon inte tycker att en metod är särskilt djurvänlig. Men det betyder verkligen inte att dessa personer är sämre med häst, enbart för att de inte vinner på banorna. Kanske är det precis tvärt om?

För sådana argument stärker väl egentligen enbart Audells åsikt – att det åtminstone i hans område travet, faktiskt är lönt att fuska och utnyttja, inte nyttja, hästens förmågor. Då ökar chansen att vinna storkovan. Det är ju precis det som gör det så skrämmande, och så svårt att stoppa. Därför är det tacksamt när en veterinär yttrar sig i frågan, som ser sin sport på nära håll, dagligen i sitt arbete som banveterinär.

Audells svar på tävlingsdeltagares oförmåga att hålla sitt spö i schack och bruka det på ett konstruktivt, för hästen icke smärtsamt sätt, är lika enkel som effektiv. Ta bort det helt. Funkar i Norge. Varför inte här?

av

Xenophon med Balkenhol i spetsen gör omstart i debatten om rollkur

Så tystnade då tankegångarna och funderingarna på det där med rollkur, efter att FEI grundat nya regler om framridning. De nya reglerna skulle förhoppningsvis stoppat aggressiv ridning och många ansågs nöjda med detta. Det förevisades också mängder med low deep and round-metodik av framstående ryttare, Patrik Kittel (Sveriges dressyrstjärna nr 1 just nu) togs in i gemenskapen igen och allt var frid och fröjd.

Eller?

Vad säger egentligen de nya reglerna? Definitionen rollkur som bra metod för att åstadkomma resultat för Grand Prix-resultat är stendöd. Men är själva metoden bakom det också död? Organisationen Xenophon menar att den inte är det och pekar på viktiga saker som visar att det snarare är så att rollkuren nu fått legitimitet – istället för tvärtom!

Vad som sägs i reglerna är mycket kortfattat att aggressiv ridning inte blir tillåten på framridningsbanan och att man inte får ha en överdriven nackform i mer än tio minuter i taget på en häst. Hela regelverket kan du läsa här

Vad menar de nu?

Xenophon är en organisation av professionella dressyrmänniskor som arbetar för ”god klassisk ridning”. De har nu gått ut med ett pressmeddelande i ett försök att få folk att tänka till angånde rollkuren, och vilka (icke)konsekvenser de nya reglerna ger. I sitt resonemang stödjer de sig främst på en handfull argument som jag också anser håller mer än väl:

– för att ”rollkura” behövs inga aggressiva metoder! R
ollkuren än inte mindre förhatlig och förkastlig ur biomekanisk eller hästpsykologisk vinkel för det. En häst VILL göra bra ifrån sig, och VET att ett bett gör ont om man som häst försöker gå emot det! Det går därför utmärkt på många hästar att rollkura ner dem utan att använda mycket kraft. Läs gärna mitt inlägg om tränsets och bettets historia och anledningen till att de finns.

– Dessutom räcker det med att lägga kraften hemma – så har hästen lärt sig att det inte är någon idé att försöka komma undan…. Inlärningsmetodik behöver inte användas i en positiv anda. Läs gärna mitt inlägg om ”learned helplessness”, något som diskuteras mellan etologer när det gäller rollkur.

– Bra ridning och självbärighet åstadkoms inte med handen! Att ”rida” en häst i form genom handen är en omöjlighet. Det ger en falsk eftergift i handen och hästen blir inte självbärig med sådan ridning.

– TIO minuter i en statisk position för en häst är en eon av tid.

Xenophon kanske har startat diskussionen på nytt? Låt oss hoppas det – för hästarnas skull.

Pressmeddelandet kan du läsa här

av

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.

av

Perry Woods – en människoviskare

När Perry konstaterar att:

”The journey you share with your horse is unique to you, and no-one can give you all the answers.”

känner alla vi som arbetar med hästar, och ryttare med för den delen, att det knappast kunde sägas bättre. Men för att förstå dessa ord krävs också ett annat citat från Perry (och också samma vision som Perry har nämligen):

””When the horse becomes a willing partner he brings his own joy and enthusiasm to the performance”

De här två beskrivningarna är precis vad ridning och hästhantering handlar om. Kanske var det därför jag fick ett så gott intryck av honom då jag för ett par år sedan fick se honom under tre dagar? I övrigt kommer jag kanske inte ihåg så många tekniska beskrivningar på något. Det var inte där skon klämde för Perry. I alla fall inte för de ekipage som var med på kursen. Det som slog mig var att denna man, denne internationellt kände tränare, aldrig någonsin glömde att påminna den som blev lite för ivrig med tekniken, den som var lite väl spänd inför kraven, eller den som började ”fiffla” för mycket för att få resultat om det mest basala i hela vida världen. Han frågade:

Do You Love Your Horse???

Vilken förändring ett ekipage fick efter den frågan. Det var som om solen började skina efter att ett moln dragit förbi. Det gick att känna på huden, även om jag ibland stod en bit bort.

Ja just det känna ja. Fokus på att känna, att inte ”tänka med blicken” i dressyren var också en viktig punkt. Han talade också mycket om att vara här och nu och tyngdens betydelse i sadeln under ridningen. ”Sit on your rumpa” sa han återkommande. Där hann han också med att informera om att ridning är en underbar sport, för bara där får dagens moderna kvinnor har stora bakar!

Ja – humor har också den här lågmälde häst- och ryttarcoachen, helt klart, mannen som väljer att kalla sig för människoviskare istället för hästviskare. Med en imaginär papegoja på axeln (som får ta alla upprepningar så Perry slipper), lotsar han lärde och noviser till nya höjder på hästryggen. Och om du kan så leta också rätt på hans tolv människorviskarhemligheter. De kanske inte är så lätta att leva upp till, men säger en del om vad vi ska be om från oss själva för att kommunicera med häst (eller människa om du så vill – funkar lika bra enligt Woods).

Förutom coach är han författare. Sex böcker har det blivit. Fokus ligger i allt pedagogiskt arbete alltid på mjukhet, lätthet och förståelse – ord som han ger den allra största betydelse. Det är relationen mellan häst och människa som är essensen. Och då varje människa och varje häst är helt unika i sitt slag, blir också varje relation mellan häst och ryttare på sitt eget sätt. Men grunden i allt är empatin, förståelsen och inte minst kärleken och passionen för hästen.

Som en person som sett såväl excellenta tekniker som fantastiska hästkännare och allt däremellan har också sett att det är i känslan det sitter. I det rena engagemanget här och nu – tillsammans. Det är också då ridning blir vad vi vill att den ska vara – självuppfyllande, glädjefylld och en fristad i ett annars så hektiskt liv med så många krav. Till det lägger han sedan en mycket god och insiktsfull kunskap om vad tekniken dressyr i klassisk stil egentligen handlar om. Och om vi läser på är ju syftet med dressyr, även enligt internationella normer, precis det som Perry vill fokusera på: mjukhet och lätthet.

Så gå in på Perrys hemsida och läs och inspireras. Om du kan så håller Perry också mängder med clinics och kurser i Sverige, till vår glädje. Det går att se var han håller hus någonstans på hans hemsida. Under hans clinics går det att komma som fotfolk eller som ryttare.

av

Podhajsky – ridkonstnär och Spanska ridskolans hjälte

Bild från andra världskriget. Podhajsky ses i mitten

Colonel Podhajsky var en man som stod för sina ideal och som genom sina handlingar och sitt arbete visat sig mer än värdig att kallas för hästkonstnär och hästens beskyddare. Han stod för samarbete, harmoni och balans vad gäller allt som har med hästar att göra och besatt under sin livstid en kunskap om hästar som få kan skryta med.

OS-medaljör
Padhojsky utbildades i den österrikiska militären och kom snabbt att avancera i graderna. Hans kunskaper om hästar och ridning imponerade på många, och han hade stora framgångar på tävlingsbanorna. År 1936 kom Alois Padhojsky att ta en individuell bronsmedalj i Berlin-OS på hästen Nero. Han tävlade för Österrike och slogs av två tyskar. Det var faktiskt samma år som svenskarna lyckades ta ett brons i lag med Adlercreutz, Colliander och Sandström med i laget.

Spanska Ridskolan
Tre år senare, samma år andra världskriget bröt ut, fick Podhajsky i uppdrag att verka som chef över Spanska ridskolan. Han visste att han tog sig an en enorm uppgift, men kanske hade han inte räknat med fullt så många utmaningar som kom att följa. Kriget blev nästan slutet för denna klassiska insitution, som grundades år 1572. HIngstarna fick samma år som kriget utbröt flytta till en annan stad. Även stona flyttades för att undkomma krigets härjningar. Kriget slog hårt på hästarna. Mat och trygghet var bristvaror och många försökte få tag på hästarna – inte minst på grund av att folk svalt. De såg hästarna som kött.

General Patton
Mycket har sagts om General Patton. Men han gjorde en sak som kom att förändra Spanska Ridskolans framtid. Som gammal hästmänniska – han hade själv deltagit i samma OS som Podhajsky, kunde han inte tiga still när Podhajsky bad om ridskolehästarnas beskydd och också visade upp vad dessa hästar gick för i en helt avgörande uppvisning. Amerikanarna lade hästarna under sitt beskydd, och under ibland dramatiska former vårdades och säkrades hästarnas framtid.

Disney kom år 1963 att skapa en film om händelserna: the miracles of the white stallions.

Räddades
Så kom då de undersköna lipizzanarna och den enorma kunskap som finns att räddas till eftervärlden. Inte bara som ett minne, utan i högsta grad som ett levande väsen. Traditionen bärs vidare av nya beridare och nya hästar, som alla visar upp sin ridskonst på Spanska Ridskolan och i dess klassiska lokaler där kristallkronorna vajar i taket. Tur är väl det, för hur hade ridkonsten annars bevarats?

Böcker
Podhajsky drev vidare sitt livsverk ända fram till sin pensionsdag år 1965. Efter det förärade han oss andra genom att skriva böcker om sitt liv, sitt kunnande och sina insikter i hästarnas värld. Han tog sig till och med tid att skriva en bok om ridläran som han såg det – som den konst den är. Detta gjorde hand då han insåg att den klassiska dressyren, utifrån Spanska ridskolans filosofi, i mångt och mycket var en muntlig tradition som fördes vidare mellan deras egna väggar. Han ville att fler av oss skulle få en inblick i ridningens ädla konst.

Glädjande nog har den inte bara översatts till svenska – den finns gratis att läsa på Internet också! Det här är en guldgruva för alla som vill veta vad ridkonst betyder. Boken kan laddas ner i pdf-format här. I boken står enormt mycket intressanta saker, Här beskriver Podhajsky samlingens grunder, utbildningen av den unga hästen, böjning, form, gångarter och inte minst hur en ryttare ska bete sig och vad som krävs för att bli en bra ryttare.


”Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.”

Jo – jag tackar jag! Visa ord och inga visor! Eller vad sägs om:

”Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig.”

Minst lika intressant är den historiska inledningen, där han avhandlar hur synen på hästar, och därmed träningsmetoderna, varierat i det förflutna och hur effektiva dessa metoder var. Det är en mycket bra genomgång över de ryttare och tränare som påverkat andras ridstilar och ridmetoder och känns som en bra sammanfattning. Boken är helt klart extremt läsvärd för alla som ser ridandet som en konst och som vill uppnå en högre nivå på sin ridning och sin relation till sin häst än enbart den instrumentella. För Podhajsky var teori respektive kunskap en dygd och en förutsättning för en tillvaro tillsammans med hästar. Eller för att låna hans egna ord:

För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen

och

”Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.”

Se Podhajsky live tack vare SVT

Det går att se Podhajsky rida, även om han sedan 1973 inte finns bland oss mer. Ett fantastiskt klipp finns i SVT:s öppna arkiv, ett klipp som refererar till de Internationella tävlingarna på Stadion i Stockholm som arrangerades år 1952. I slutet av filmen får man se Podhajsky. Här är länken. Då hästarna inte kom tillbaka till sina lokaler i Wien förrän år 1955 är alltså det här klippet taget innan dess. Och – spana in formen på hästarna, samt njut av ryttarnas sitsar! Märk väl också stångtygelns längd, samt hur kandartyglarna hålls i handen (stångtyglarna finns båda i vänster hand).

av

Min version av en bra hästtränare?

Jag fick idag frågan om hur man vet vilken tränare som är duktig och vilken som inte är bra. Det var en svår fråga. Jag skulle dock säga att det finns en mycket viktig sak som skiljer bra från dåliga tränare: konflikthanteringen. Det är lite som min gamla bilskolelärare sa en gång:
dåliga bilförare kör av vägen när de får sladd
Bra bilförare kan häva en sladd
Men
riktigt duktiga bilförare får aldrig sladd.

Här är min version av olika grader av hästtränare:
En dålig tränare skapar konflikter med hästen.
En okej tränare löser konflikter med den häst han arbetar med och får resultat.
En bättre tränare löser problemen dessutom på ett positivt sätt för ryttare och häst.
Men
En ypperlig tränare har inget behov av att lösa konflikter med den häst han tränar, då hans arbete med hästen inte orsakar samarbetssvårigheter eller stress. Han får därför en samarbetsVILLIG, positiv och mentalt stark häst som aktivt arbetar med tränaren. Därmed kan också han få fantastiska resultat – på hästens villkor.

(Med ordvalet konflikt ska här ses som ett mycket vitt begrepp där hästen helt eller delvis av någon anledning, vilken den än må vara, inte vill, kan, törs eller förstår hur den kan samarbeta).