Lövslätten en oas för ryttare med häst

Lövslätten en oas för ryttare med häst

En lång och mycket besvärlig vinter går mot sitt slut och ljuset börjar komma tillbaka. Även om snön ligger kvar på backen vittnar såväl fåglar som hästar (de är vårvinterknasiga!) om att våren faktiskt finns där bakom hörnet. Så nu kan vi ladda ordentligt för en sommarsäsong som vi hoppas blir lika väderfin som rolig! Och det känns som om vi alltid utvecklas lite och förändrar något för varje år, och den 13e säsongen här på gården innebär framför allt att dela med sig av vår fina bergslagstillvaro.

Numer erbjuder vi nämligen en paradistillvaro för ryttare som anländer med egen häst här på Lövslätten. Ridhus har vi ju, så vädret kan vara som det vill, en WE-bana anläggs varje sommar och uteridbana, hagar och stall finns tillgängliga så hästen går det garanterat ingen nöd på. Inte ryttare som vill komma hit och spendera sin semester heller. Boende med alla bekvämligheter, badtunna, IR-bastu, pool och så ett par SUP-brädor borgar för en behaglig semester. Får man med sig sin häst, lite ridkläder, badkläder och ett gott humör så

Jag turar gärna i täten ute i skog och mark (min trotjänare Sayo hålls igång så att han inte blir för rund om magen!) så man hittar runt i urskogen, och visar de bästa badplatserna, var man hittar kantarellerna, den bästa second-handbutiken i trakten, var man definitivt ska vara när det är tea-time (Färna!) eller när det vankas lunch och var man kan få ta del av bergslagskultur såväl som modern konst. Lite vattenfall och promenadstråk på det skadar kanske inte heller.

Det var väldigt roligt när vi hade kurser med egna hästar här, och jag kan sakna alla de fantastiska människor jag fått äran att ha här. Men efter 30 års verksamhet och med hästar som blir allt äldre kände jag att nu fick det anstå. Nu får såväl hästar som jag ta det lite lugnare med träningsbiten och kampen mot väder, ömma muskler och trötta leder. Så i sommar så får man ta med sig sin egen pålle. Och egen tränare för den delen också. Är ni ett gäng så funkar ju det lika bra – vi har plats för ett antal hästar till här om så skulle vara, och sovplatser finns det ett gäng av.

Så jag önskar er alla en fantastisk vår och välkomnar er hit om ni vill! Skriv en rad till losastyglar@gmail.com för att få en prisvärd offert!

Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm