Helgstrand

av

Urusla arbetsvillkor inom hästbranschen

Som jag tidigare nämnt ger Helgstrands-dokumentären inte enbart en tydlig bild av hur hemskt vissa hästar har det i ”träning” hos så kallade beridare och annat löst folk som påstår sig kunna utbilda en häst snabbt och enkelt. Det ger också en sorglig insyn i hur många, främst unga tjejer, har det på sina arbetsplatser ute i stallarna. Det här är inget nytt det här heller, men medan man tar en fight som kostar skjortan mot Tesla, där arbetarna har schyssta villkor och där fighten mer handlar om kollektivavtalets vara eller inte vara, är det ingen som står upp för dessa unga som arbetar som stallskötare. För de är ju just det – unga tjejer allra mest. Och hästbranschen ses ju knappt som ett riktigt jobb av någon.

Tydligen inte ens av sig självt heller. Helgstrand har konstaterat att man inte blir motiverad av högre lön som stalltjej. Tror dock han själv har varit MYCKET motiverad av pengar jag…. Men det kanske bara gäller män med narcissistiska drag? Inte vet jag med det framkom att dessa hästskötare fick 10 000 DKK per månad och obetalt övertid vilket renderade arbetsveckor om ca 60-70 timmar. Bonusen var att få utskällningar av beridaren, ta hand om sår på hästarna orsakade av dessa ryttare och att putsa träns på sin fritid, träns som troligen kostar mer än vad tjejerna får i månaden. Och det har nu i alla fall fått ett fackförbund i Danmark att reagera. Alltid något.

Om man nu tror att detta är unikt för Helgstrand är man lika fel ute som om man tror att tvingande-metoden för hästar som ska gå tävling och som ses som en handelsvara som kan bli värd miljoner om den bara lär sig piffa och puffa (piaffa och passagea) tillräckligt snabbt bara används av Helgstrand och hans ”beridare”. För det här finns överallt, inte minst i Sverige, precis som skitridning gör det.

I Sverige får man ofta erbjudande om ”utbildning”, stallplats till hästen, boende i en liten stuga och annat istället för lön och sedan en ”lön” som gärna är svart och ibland så låg så att ingen människa ens kan äta sig mätt på den pengen som delas ut månadsvis. Det är förskräckligt. Det här är ju en bransch som inte ens tar sig själv på allvar, hur ska andra kunna göra det?

Att sedan uppröras av att dessa personer som jobbar under dessa villkor inte säger till de som är högre upp i hierarkin för att de beter sig som rena skitstövlar mot såväl hästar som folk, när de själva effektivt trycks ner på botten, är faktiskt skamligt. Dessa stallskötare är också offer för systemet. Inte förövare. Om sådana som jag, som agerat tränare en halv mansålder, ja om inte ens sådana som Leif Törnblad – som varit internationell domare i många år, inte kan komma med kritik som tas på allvar utan istället blir avstängd! (se del av hans kritik genom att klicka här) – hur i hela friden ska dessa personer kunna göra det. Och om de sagt något – vilket många av dem gjort – vad har hänt då? Inte ett smack. Såklart. Förutom att de mister jobbet, som inte har något avtal. .

Tjejerna ska jobba nästan gratis för att de ”älskar hästar” och vara glada över att de får vara så nära dessa djur. Om något visar ju det hur man ser på dessa människor. Och har man den här synen på andra människor – vad har man då för syn på djur? Hierarkiska strukturer var det ja – högdjuren där uppe som några halvgudar, de unga tjejerna på botten. Vill de uppåt måste de bli minst lika tuffa som högdjuren. Det bådar inte gott för vare sig schyssta arbetsvillkor eller god hästhantering och hästhållning. Det kan man inte påstå.

Så svartarbetet fortgår. I en högriskbransch där man, förutom alla nackdelar svartjobb ger i övrigt, ju kan bli invalid för livet, och då får man inte en krona i ersättning eftersom man som sagt jobbade svart. Hela livet kan bli förstört. Då och då skrivs det om det. Som till exempel Expressen år 2017, Hippson år 2016, och Göteborgs-Posten 2019 – då faktiskt facket Kommunal har reagerat. Men inget händer. Allt pågår som förr. Kanske är det Skatteverket som till slut tröttnar. De brukar gillar ordning och reda och inbetalda skatter. Men det verkar ju ta sin rundliga tid och de får knappast någon hjälp av branschen själva. Tvärtom är det så hästbranschen överlever – det är inte lätt att få ihop ekonomin i denna bransch (om man inte heter Helgstrand förstås, och så några till då förstås).

Så det är därför branschen inte gör något? De verkar ungefär lika intresserade av att få till schyssta arbetsplatser som att se till att de där fina policydokumenten de har skrivit om att behandla hästarna väl faktiskt har en förankring i verkligheten. Det vill säga inte alls. Det är för sorgligt – för om man inte gör något åt detta och se till att arbetsvillkor och arbetsmiljö blir bra för folk i branschen, så kommer hästarna inte få det bra de heller. Det säger sig självt.

av

Sweden International Horse Show 2023

Så har jag då varit på SIHS, jag tror det förkortas så – Sweden International Horse Show som det numera heter. Det var ungefär som det brukar vara – massor med folk som kränger hutlöst dyra varor (vad sägs om ett par stigbyglar närmare 6 000 kr???) och annat smått och gott, shower och tävlingar. Samma likadant. Inte mycket till nyheter förutom detta nya märke – All In. Ni kan ju gissa vem som står bakom det – All Ins ryttare Herr Fredricson såklart. Och det märket ville ju alla såklart köpa nu när Kingsland är så ute i kylan som det bara kan bli (Helgstrands märke då såklart – ett märke som till och med utgått ur vissa butikers sortiment numera). En given succé och ett kassaklirr så gott som något. Och nog är det där med eliten som gudar som det är inom hästvärlden – de är som rockstjärnor. Även den mest vuxna har en tår i ögat och suckar och himlar med de blå i kön till att få sin autograf av Peder och Malin när de kränger sin bok ”Guldet”.

Nissförstå mig rätt. Jag tycker Peder och Malin är fantastiska. Men kom igen. Är det inte läge att förstå att de är människor de också – inga halvgudar. Tycker det är symtomatiskt – och visar på hur Helgstrand kunnat komma upp och sitta på sin tron så länge – han har fortfarande, trots allt som kommit fram, en beundrarskara som förlåter honom för ALLT! För vad säger man om de som försvarar en kille som Helgstrand som sett filmerna som ska publiceras och skickat toppadvokater för att stoppa det rättsligt och när han till slut inser att alla sett detta program och reagerar – jag DÅ ska man sätta upp kameror i ridhuset. DET är tydligen lösningen, och jag ser minsann beundrarmänniskorna hylla detta som om allt då är förlåtet, trots att han har hållt på i så många år och bara efter att ha hittats med byxorna neddragna gör en fjantig grej som att installera kameror. Som om det skulle ändra något i ridsystemet som handlar om dominans och tvång.

Det är mycket, mycket farligt att sätta människor på en piedestal och avguda dem. Det leder inte till något gott. Och jag ka bara konstatera – att så länge det finns barn på 8 år som lärt sig att man ska ge en häst en käftsmäll med knytnäven om den blir sur när den sadlas så finns ett helsikes problem att ta hand om inom hästvärlden – oavsett sportgren. Åjo- sådant har jag varit med om i denna tuffa hästvärld. Också.

En annan sak jag reagerade på var hur lite folk det var på fredagen när jag var där. Det var väldigt vad tomt det var på läktaren. Undrar om den ekonomiska situationen för folk gör att de går färre dagar? Eller om det är något annat. När jag och min väninna skulle gå och ta ett glas vin precis utanför arenaingången, på samma ställe vi gick till förra året trodde jag inte mina ögon. När vi, på fredagen under SIHS förra året, gick hit fick vi sitta på kanten på ett långbord fullt med folk. Något annat bord gick inte att få tag på. Nu var vi nästan ensamma och personalen undrade också var alla var eftersom de väntat sig många kunder. Och när jag nu kom hem kikade jag på biljetter under såväl lördagen som söndagen. Det såg ut att finnas en hel del kvar, om än inte på kvällsföreställningar. Märkligt. Vi får väl se vad publiksiffrorna visar.

Vi får se om det blir ett besök för min del nästa år också. Gillar att träffa mina vänner, men det kan man ju göra på billigare ställen och det känns som jag sett alla de där grenarna nu ett antal gånger. Med tanke på att det inte finns en restaurang värd namnet på Friends Arena heller så blir det ganska trist i längden. Jag gillar mysiga restauranger. Ger inte mycket för food trucks i ett garage. Området runt Friends Arena är inte det roligaste heller – Mall of Scandinavia är inte min favorit om man säger så. Men man får i alla fall stegräknaren att bli glad. Den plingade till för 10 000 steg redan innan jag beträdde Friends Arena. Och vinet och sällskapet var gott respektive trevligt. Alltid något.

av

Vad hände med kärleken till hästen?

Det är inte enbart hästttidningar och hästfolk som reagerar på Operation X dokumentär om Andreas Helgstrand. Men till skillnad från de flesta hästtidningar, så sker också en vidare, högre ställd, diskussion om människans rätt att (ut)nyttja djur i icke-häst-medier. Igår till exempel skrev Ann Heberlein, teologie doktor tillika författare och fristående kolumnist på Svenska Dagbladet, en kommentar i Svenska Daglbladet angående programmet.

Det är ett klokt inlägg, mycket väl värt sin läsning – klicka här för artikeln , där Ann diskuterar vad som egentligen hände med kärleken till hästen inom ridsporten och konstaterar så vist: ”Våra husdjur utgör en brygga mellan natur och kultur, det vilda och det tama”. Ja så KUNDE det ha varit på riktigt, om vi inte låtit vinstjakten tagit över ridsporten, och inte låtit sätta ”eliten” (som inte alltid kommer dit för kärleken till hästen, utan för sina vinnarskallar i tävlingssammanhang) i förarsätet. För som Ann skriver – ”Vad hände med kärleken till hästen?”. Ja vad hände egentligen? Bra fråga Ann! Det är dags att ta tillbaka ridsporten där den hör hemma – hos de som verkligen älskar hästar.

Så drar jag mig ju också till minnes att jag minsann för många år sedan haft Ann Heberlein med dotter som elever på läger i Skåne. Kommer ihåg att jag tyckte mycket, mycket om henne, och är glad över att hennes engagemang inom ridsporten inte är helt borta, även om hon har många andra ämnen som också tar hennes engagemang.

För övrigt har nu TV4 beslutat att köpa in rättigheterna till dokumentären om Helgstrand från Operation X och TV2 Danmark. Vi får väl se när den visas, men jag tror TV4 vill smida medan järnet är varmt.

av

Helgstrandsskandalen rullar vidare

Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.

Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt

Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”

Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.

Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.

Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.

Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.

Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.

Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.

av

Helgstranddokumentär knäcker myterna

@horseshorsesmorehorses

Its easy to win if you have money🙂 #andreashelgstrand #dressage #fyp #money #win #foryou

♬ originalljud – Horses🫶🏻

Vi kan väl lugnt säga att danska statliga TV-kanalen TV2 sänkte ett helt grustag med myter och hitte-på-argument vad gäller etiken bland elitryttarna häromdagen när Operation X, kanalens dokumentärprogram handlade om Helgstrand och hans så kallade ”träning”.

För det har inte funnits någon hejd på märkliga argument för att stoppa den kritik och de ifrågasättanden vad gäller elitryttares träningsmetoder tidigare. Och ett gäng flög som sagt sin kos efter detta program. Vi kan väl ta en del av dessa argument här i bloggen, istället för att diskutera det program som visade systematisk djurmisshandel – och därmed avslöjade hur Helgstrand lyckats bli miljardär i en bransch där det är ytterst, ytterst svårt att gå på plus alls som företagare. Programmet talar för sig själv och nu vet vi – det stinker, det stinker fett. Och det här rinner över till hela dressyrvärlden då han har varit (är än?) den som är involverad i allt och mycket därtill och en person som många, många, många – även i Sverige – har samarbetat med och tjänat pengar tillsammans med. Om de inte vetat – har de inte vetat. Och då är dem medskyldiga. Så har jag sagt det.

Vi går över till argumenten om att eliten inte ska/kan ifrågasättas istället – de där som programmet slaktade helt och hållet. Jag väljer några jag sett på Helgstrands facebook-sida inför programmet och jag väljer några jag varit med om själv.

@unknown09212

Helgstrand Dressage Operation X #helgstranddressage #Abuse #Animalabuse #Horses #spreadawareness #operationx

♬ original sound – 🤍
  1. Myt: Den som inte rider på elitnivå vet inte tillräckligt om häst och ridning för att veta hur man gör så hen borde hålla tyst. Svar: Finns så många fel med detta ”icke-argument” att man knappt vet var man ska börja. För det första krävs det en häst för flera miljoner för att hamna på elitnivå oavsett ridkunskaper. För det andra kanske man vet vad som krävs men inte är beredd att lägga ner jobbet för att komma dit – då man inser hur sjukt svårt det är att göra det på ett etiskt sätt (vilket bevisas av Operation X om inte annat – för där ”fuskas” det genom hugg och slag på ett systematiskt sätt). Eller så är man inte en tävlingsmänniska utan har helt andra mål med sina djur. För det tredje har kunskap om häst ingenting att göra med om man kan sätta ett byte på rätt plats. För det fjärde så behöver man inte vara expert på häst eller ridning alls för att kunna avgöra om ett djur far illa eller inte. Det räcker gott med att vara en empatisk människa som har lite öga för djur och en förmåga att förstå att hästar har känslor och är flyktdjur. Rosetter på en tävling visar ingenting annat än att man lyckats tråckla igenom ett dressyrprogram på det sätt som förväntas av domarna – och nu är ju domarna också under lupp eftersom de inte kan avslöja träningsmetoderna bakom vinnare i dressyrklasser uppenbarligen, vilket många kritiserat dem för läääänge. Så om man varit lika intresserad av djurskydd som man varit om att halten är på exakt bokstaven X, så hade man sett effekterna av eländig träning och satt ner betygen på de ryttare som fusktränar på hästens bekostnad för många år sedan. Rollkur och annat skit som vissa inom eliten håller på med har varit på tapeten sedan 90-talet. det är 30 år sedan….. och visst ser man – om man vill se. Så ingen borde vara förvånad över vad man såg på Helgstrand. Inte alls egentligen. Men ingen ville se.
  2. Myt: Hästarna vill tävla och tycker om det. Annars skulle de inte göra det så bra för det går inte att tvinga en häst. Svar: Vad vet hästar om tävling till att börja med? Och kan vi få dem att tycka det är ok? Absolut. Men sådant tar tid, kräver mycket kunskap om såväl hästar som inlärningsteori. Förr sa man att en dressyrhäst var bäst som 14-åring – så lång tid tog det. Idag går hästarna OS-dressyr vid 9 års ålder. ”You do the math” – som man säger. Vad har man dragit ner på? Etiken kanske? För det går också bra att tvinga hästar till att prestera om man är lagd åt det håller – och alla andra djur inklusive människor förresten – till att göra stordåd. Om konsekvensen att låta bli att prestera och göra sitt yttersta är för stor, gör de flesta detta för att rädda sig själva. Hästar, som verkligen hellre flyr än illa fäktar, är ganska snabba på att göra det, men som sagt är människans historia lång och där kan man hitta miljontals exempel på människor som gör det mest märkliga saker under tvång. och om det inte gick att tvinga en häst – hur i hela friden kom Helgstrands team på att man skulle dra in gramanerna till det yttersta, sporra hästar blodiga och därefter låta dem ha skitiga sår så ”de skulle tänka igenom sina synder” eller piska dem på en liten, liten volt när de är sjukt inspända. Då hade ju det varit helt onödigt – eller hur?
  3. Myt: Jag har varit på plats och det har varit så fint såååååååååååååååååå! Så det kan inte ha pågått något konstigt på den anläggningen. Svar: Operation X besvarar faktiskt den frågan – när besök kommer så får all personal strikta instruktioner om att ta bort alla bevis på oetiska förhållanden – täcken på hästar med sporrsår och spöränder, bort med gramanerna, etc etc. Lika få som pryglar sina barn öppet, spöar sina hästar när andra ser. Man vet att man gör fel – men skiter i det så länge ingen ser.
  4. Myt: Hästarna är för dyra för att misshandlas. Svar: Se Operation X. Förresten går det lika bra att gå in på TikTok och söka på ”Helgstrand”. Eller är det bara miljardären Helgstrand som har råd att förstöra miljontals kronor? Det lönar sig ju – eftersom han vinner? Och här fann jag till och med ett inlägg som inför Operation X-programmet försvarade Helgstrand med att man TILL OCH MED vårdade de hästar som inte var så VÄRDEFULLA på ett bra sätt. Som om värdet på hästen legitimerade skithantering och dålig vård.

Det sjuka i de här argumenten är inte att de finns – utan att de är så starka hos så många som påstår sig vara hästmänniskor.

@katrine469

Alle de heste der er blevet sparket hævet i munden og pisket til de fik sår hver dag… alle de ryttere der er gået hans vej. spore, glide tøjler og pisk er der blevet brugt til at få de heste til at gå ordentligt🫣😢 de rytter blev ved indtil hestene begyndte at bløde ud af munden mærker fra pisken og fik sår fra isporne virkelig forfærdeligt at kigge på ! De heste er kun blevet brugt for at få penge !💔 andreandreashelgstrands#helgstranddressage

♬ original sound – 𝒦𝒶𝓉𝓇𝒾𝓃𝑒

Hästar behöver människor med tålamod, empati, som älskar dem och som vill förstå dem. Det är dessa egenskaper vi som människor har nytta av att träna när vi väljer en tillvaro med häst. Men det verkar vara tvärtom. Jag får känslan av att hästar lite alltför ofta drar till sig folk som vare sig har det ena eller det andra och inte är intresserade av det heller. För det är ju inte bara hästar som drabbas inom hästbranschen. Sjukt många inom hästsporten blir mobbade, utfrysta, att man ser ner på dem eller baktalar dem på annat sätt. Här är färska brittiska siffror:

Och man ska inte tro att Storbritannien är ett undantag. Stela och gammalmodiga hierarkiska strukturer där man sätter vissa stjärnor (lokala, regionala eller internationella) på en piedestal och där man behandlar varandra orättvist behöver jobbas bort pronto. Först då kan också hästarnas väldfärd diskuteras på riktigt – utifrån empati och fakta om de djur vi borde älska och värna så. Och först efter det kan en reell förändring ske.

Men det gäller att vi hästfolk, och framför allt eliten och Svenska Ridsportsförbundet – tar det här på riktigt, riktigt allvar och agerar här och nu. För trappor, liksom organisationer och grupperingar, ska städas uppifrån ned. Det man ser toppen göra, gör man också själv. Debatten fullkomligt rasar nu i Danmark. Jag hoppas den sprider sig och inte självdör. Nu har alla de som verkligen bryr sig om hästarna äntligen, äntligen chansen. Dags att ta den!

Vill ni se en del av debatten kan ni gå in på Helgstrand Dressage på Facebook. Det är, som man säger, intressant läsning.

https://www.facebook.com/helgstranddressage

Skandal på skandal i Danmark
av

Skandal på skandal i Danmark

Så fint på ytan. Eller hur?

Hästvärlden är inte så trevlig som den vill påskina. Inte ens när det gäller ”stjärnorna”. Tyvärr blir den som påtalar sådant sällan trodd. ”Rider man inte i OS vet man inget om häst” – är devisen. För den som vinner priser, den har ju aldrig fel? Som om att kunna rida ett dressyrprogram på hög nivå automatiskt kommer med hästkunskap, etik och medkänsla för djuret. Skulle inte tro det.

Dessa egenskaper, som är så viktiga för de som håller djur, kommer inte alltid med förmågan att föda upp hästar heller. Som om någon som har femton barn är den enda som ser om ett barn far illa. Idiotisk logik som tyvärr får fäste i en värld där hierarkier fortfarande råder och den som inte är medlöpare åtminstone ska hålla käft.

Det här gör en del av hästvärlden till en ganska ogästvänlig plats – för människor såväl som djur.

Just nu mullrar ett åskoväder in över Danmarks hästvärld. Och det är ingen vacker syn. Först var det Helgstrand, miljardären med alla fina hästarna, som nu ska synas i ett undersökande program på nationell TV. Helgstrand med alla sina pengar och vänner försöker stoppa programmet till varje pris. Till och med till den grad att de gått till domstol för att få stopp på det. Vad som visas på filmerna lär inte vara en vacker syn. Själv säger han att ”Du måste sätta hästen på plats, annars blir de farliga, stora djur ”. Det räcker för mig – då vet jag var det är för en filur som vi pratar om. Ingen jag skulle släppa in på min gård i alla fall, helst inte någon häst alls. En sådan vet inget om häst men väldigt mycket om hur man odlar sitt ego. Tydligen ska det finnas såväl filmer som bilder på hästar som kommit från träningar med tydliga spömärken på kroppen. Så sätter man tydligen hästar på plats. Arma djur. Läs mer om det på Hippson.

Men det här visade sig bara vara en mjuk försmak av vad som komma skulle. Det finns en viss John Byrialsen som verkar i Danmark genom Viegård Stutteri och Vieland om som avlar fram ”topphästar”. På ytan är allt vackert som en dag. Men bakom fasaden döljer sig ett rent helvete för hästarna. I skrivande stund håller myndigheter på att gräva up kroppar efter hundratals djur som dött på gården.

Den här killen är inte ny för myndigheterna. Tvärtom. 2013 åkta han dit i Polen för att ha långsamt svultit och vanvårdat ett femtiotal hästar. Han flydde till Danmark. Snart började rapporterna komma från stuterierna i Danmark också och nådde myndigheterna. Som envisades med att lägga ner ärendet. TIll slut är en tuff amerikan på stuteriet för att jobba. Han filmar och tar bilder och agerar visselblåsare. Killen är Tyrell Cotant och ni kan läsa hans fb-inlägg här. Då han blev så hotad på arbetsplatsen Viegård att polisen fick hjälpa honom därifrån när han försökte påpeka ”bristerna”. Han summerar förhållandena så här:

”He has 500 sum horses he owns on 7 different farms with only 5 “employees”. They feed moldy silage to these horses only and don’t clean the stalls. there are horses with open wounds and no vet around in sight. He lets them die and doesn’t help them. I’ll let the pictures say the rest. These are only a few of the ones I have on my phone.”

DÅ äntligen tar det fart. På Sociala medier. Inte på myndigheterna. Till slut åker djurägare runt gårdarna i protest – i hästbussar. Media får fnatt. Då kliver myndigheterna in. Så dags då. Jag tar mig friheten att klippa skärmbilder av det jag sett på nätet. Är ett uns av det som sägs och skrivs om den här om dessa stuterier sant, har det här varit ett sant helvete på jorden för hästar. Och alla har vänt bort blicken – kungligheter och tävlingsfolk har handlat av det här företaget. Folk har jobbat här. Myndigheter har kollat upp saken. Inget har hänt. Hästarna lämnas åt sitt grymma öde. Och sedan visar det sig att det här är det största och allvarligaste djurskyddsbrottet i Danmarks historia. Som pågått i åratal.

Jag tappar tron på mänskligheten ibland. Men hoppet står till att det här ger ringar på vattnet, att politiker vaknar, att hästfolk vaknar och att det till slut händer något. Innan allmänheten tröttnar totalt. Jag har varnat för det förr. Risken börjar nu bli överhängande. Jag har jobbat ett helt liv för ett schysstare sätt mot hästarna. Det känns inte som man kommer en millimeter framåt. Fortfarande säger folk att ”de minsann måste bestämma över hästen”, folk ser hästarna som något man rider på och om det inte funkar som man vill är hästen tydligen inte värd ett skit. Få ser hästarna för de fantastiska djur som de är, än färre förstår och är intresserad att förstå vad de är för djur alls. Och det blundas för alltför mycket skit. Inte minst från de som är i toppen av hackordningen. Det är ju där det måste börja. Skit, men också bra saker, rinner nedåt. Och myndigheter, hobbyryttare och allt annat folk behöver sluta fjanta runt och se elitryttarna och andra sturska självlärda förståsigpåare som några halvgudar. Det räcker nu. Utan alla medlöpare skulle det här inte kunna få den omfattningen det fick. Så enkelt är det.

Ber om ursäkt för hemska bilder. Men detta är verklighet och något hästarna inte kan blunda för – de har levt det. Och inte har brytt sig. Vi måste orka se. Vi måste orka reagera. Jag lägger de värsta efter den här texten.