av

Dagliga rutiner förebygger

Ännu är det några dagar kvar innan sommarbetet lider mot sitt slut. Hästarna hittar fortfarande bra med gräs ute, och mår gott av att få springa fritt över de stora sommarhagarna. För den sakens skull är de inte precis lämnade vind för våg – det som inte märks så mycket kanske, är alla de rutiner som jag ändå utför varje morgon och kväll (och lunch också om det behövs). De dagliga rutinerna, väl inrotade sedan ett femtontal år tillbaka, är kontrollpunkter som blivit lika viktiga för mig som för hästarna.

Ofta

Varje morgon och varje kväll innan det blir alltför mörkt syns två små filurer på vägarna runt gården. Den ena är en busig och pigg schäfer – som springer en bit framför den tvåbening som lunkar bra mycket långsammare en bit efter. Den lilla filuren är nästan alltid jag. Jag är på väg att hälsa på hästarna. Det händer sällan att hästarna inte möter upp när de får syn på mig. Ibland har förstås matklockan ringt, eller så sover de under favoritträdet. Men om jag väntar lite då så kommer de i alla fall. Vissa hästar gnäggar till och med till, och då blir jag extra lycklig under mina promenader på morgonen. I alla fall om gnägget är en hälsning. För det händer förstås att de också gnäggar för något annat -som att en pållelina eller pålle hamnat utanför staketet…… Numera vet jag hur de låter – de har så olika röster och jag kan säga direkt vem det var som ropade.

Många mervärden

Det tar sin lilla stund med morgon- och kvälssrundan ibland, särskilt om något verkar knas, men ack så det är värt det. Inte alltid, men nog så ofta är det en lisa för själen att trampa omkring på de fantastiska marker min gård har att erbjuda. Enda undantaget är när det är riktigt busväder. Stillheten är bedövande och jag får luft i lungorna och ro i kroppen. Att hälsa på sina kompisar hästarna, det är ett bra mål i sig för en promenad i vidunderlig natur. Om jag vet att de mår bra, mår jag också bra. Sedan är det alltid härligt att snacka lite med hästarna för social samvro och så rastar jag hunden ordentligt samtidigt. Det gör att jag och djuren lär känna varandra ordentligt. Tre flugor i en smäll alltså! Bättre kan det knappast bli. Så inte är det jobbigt inte – snarare tvärtom!

Kolla allt!

Två gånger om dagen är mitt måtto – minst. Tänk om hästen skadas en halvtimme efter att jag har varit där? Då går hästen i värsta fall skadad i tolv timmar i alla fall… nu är det ofta någon häst som ska ridas och andra anledningar finns att vara där hästarna är, men ändå. Så om jag skulle missa av checken innan det är mörkt, då roar jag mig med att skrämma de stackars hästarna (nåja, de är ganska vana vid det här laget – men nog reagerar de i alla fall) med en pannlampa på huvudet när jag går upp. Kollas ska de. Benen och om de fått sår är allra viktigast. Och att de står i hagarna förstås. Sedan checkar jag det mesta – faktiskt enligt den här fina checklistan. För mig har det blivit en naturlig del i vardagen.

Förebyggande

Det finns så mycket mervärden i att visitera hästen minst dagligen. Att ha stenkoll på hästens status gör att minsta förändring märks direkt och kompisar blir man på kuppen. Ett vant öga märker alla förändringar i tid. Därför har jag också svårt att ”lämna över” kollen till någon annan. Jag är van – flera hästar har jag ju haft i många år, och vet precis när de försöker säga till om något är fel och jag vet hur de brukar se ut i benen, deras svagheter och styrkor. Ibland kan jag ju inte det själv – som i helgen när jag var på resa – men då har jag som tur var pålitliga krafter som också känner hästarna väl – och månar om dem. Men nog saknar jag mina rutiner när jag är borta och känner mitt ansvar – för det är mitt eftersom det är mina hästar –  jag ringer och kollar att allt är okej både morgon och kväll…..Hönsmammaaktigt? Kanske det, men så vill jag att hästarna ska ha det bra också….

Blogga om det!

Sedan en tid tillbaka har jag också lagt upp en privat blogg  där jag skriver in allt som händer, hur hästarna mår,  och vad som görs. Jag är inte mycket för att skriva i dagböcker och med en elva stycken hästar blir det väldigt många böcker att hålla reda på – till det en stallbok… Så nu är det digitalt som gäller. Det tar inte många nanosekunder att skriva. Ett tips  för alla faktiskt – lägg in det på WordPress eller liknande, och så kan ni ge tillträde till dagboken för de som är inblandade i hästens/hästarnas hälsa! Det funkar toppen.

Extrainsatser

Till lunch blir det idag en liten extrakoll ute i hagarna. Ett par hästar ska flytta till bättre bete och en häst behöver lite extra käk – det är vinterpäls på gång…. då behöver vissa hästar mer kraft. Det kommer att bli en härlig promenad det med – solen lyser igenom diset och fåglarna kvittrar än. Kanske ska jag ta med mig ett par mackor upp i hagen och ha en minipicknik på ”en sten vid en sjö i en skog”…..

av

Tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kommunikation

Fick hem tidningen ”Forskning om Funktionshinder pågår” i brevlådan. Det är en liten tidning som publiceras av Uppsala Universitet, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap. Däri finns många guldkorn för den som är intresserad av habilitering och rehabilitering i allmänhet. Senaste numret ger också en hel liten diamant om ridning och habilitering för barn i synnerhet. Nu ska nämligen forskare från flera olika forskningsfält tillsammans undersöka hur barn och hästar kommunicerar – och hur båda parter bemöter och upplever varandra och hur interaktionen fungerar.

Det här är mumma för en person som jag som i praktiken har sett det fantastiska i när ett barn med funktionshinder får kontakt med en häst. Det går nästan att ta på kommunikationen mellan dem, och det är ett fascinerande fenomen. Det verkar den språkforskare, den sjukgymnast och den etolog som startat projektet också göra. De vill utifrån två olika perspektiv – ett etologiskt och ett lingvistiskt perspektiv – undersöka hur interaktionen fungerar och utvecklas i praktiken. Det betyder observation av både hur barnen agerar och hästarna.

Med det blir de banbrytande inom forskningsfältet som det ser ut idag. Forskningsprojektet heter ”etnicitet och människa-djur kommunikation. En analys av barns och ungdomars kommunikation med hästar vid hästunderstödd terapi”. Som namnet avslöjar kommer också en observation hur olika barn från olika kulturer interagerar med hästen. Det har tidigare visat sig att kulturer också för med sig ett visst synsätt på djur, som till exempel hästar.

Syftet med projektet är att bidra med verifierad kunskap för alla de eldsjälar som arbetar med hästunderstödd terapi. Än så länge är dessa personer ganska få, men jag hoppas också att en sådan här typ av forskning verkligen också kan generera ett större intresse, och en större förståelse, för alla de dimensioner som utvecklas i interaktionen mellan barn med funktionshinder och hästarna. Jag är övertygad om att det gör gott för båda parter, och jag hoppas givetvis att resultatet visar det i forskningsstudien. Än så länge är forskningen i sin linda. Jag återkommer med mer info när resultaten börja komma in.

 

av

Vad väger hästen?

 

På de kliniker som har en våg är jag alltid lika mån om att väga upp mina hästar. Jag försöker lägga vikten på minnet (antecknar) och hur hästen då såg ut. För vikt, det är något som förändras med tiden på hästar. Omusklade hästar, sommarfeta hästar, vältränade hästar – ja beroende på hälsa och på hur mycket (och bra) de går blir vikten hela tiden justerad. Personligen hatar jag vågar. Jag har ingen våg hemma och skulle aldrig drömma om att få in en i mitt hem igen. Det var många år sedan den slängdes ut, och det finns en viktig anledning till det. Vikt är inte min grej helt enkelt. Ju mindre jag tänker på det, desto bättre mår jag. Det är en annan sak med hästarna dock. Jag vill veta vikten för att kunna stämma av över tid hur de mår, och för att veta när veterinären kommer.

Viktigt att veta

För mig är det viktigt att veta vikten på alla hästar hemma. När en veterinär kommer ut behöver de veta hur mycket medicin som ska ges. Det är också bra att veta för transportering av hästar och i många andra sammanhang, inte minst vid beräkning av foderstater. Jag har ett gott öga för vad de kan väga och gissar faktiskt ganska ofta rätt. Det är lite lustigt med tanke på att min förmåga att bedöma avstånd till exempel helt är ur led. Höjden måste jag alltid mäta för att komma ihåg och memorera. Inga avancerade mätningar kanske, men ändå tillräckligt för att veta på ett ungefär. Vikten är desto lättare. Jag jämför med tidigare resultat. Men jag litar inte på min egen bedömning. Det vore för riskfyllt.  

Väga hemma

Det är lätt att väga en häst på klinik. Där finns ofta en vägmatta. Det svåra är snarare att få hästen att våga gå upp på den. Med lite tid och lugn är det sällan några problem. Värre är det att få något grepp om vad en häst väger när den inte behöver åka på klinik. Som tur är, är det ju inte så ofta som det behövs. Ett sätt är att mäta omfånget med hjälp av ett viktmått. Undersökningar visar dock att det inte alltid ger ett så jättebra resultat. Men något ger det i alla fall – en riktlinje. Min veterinär mätte till exempel Microliten den här veckan. Jag tippade på runt 450 och det sa måttbandet också. Sedan sederades han för ett ingrepp utifrån det, liksom fick sina ordinationer utifrån det.

Om hästen är lång

Nu är Microliten ganska kompakt så jag tror att det måttet var ganska okej. Värre är det med gammelman Alex. ”Herrejösses”, sa min veterinär. ”Tror du verkligen han väger så mycket,” sa hon och pekade på måttbandet. Det visade på 670 kg. ”Jag tror det är mer än så. Jag har alltid tippat en bit över 700 kg sa jag och flinade. Anledningen till det är att han är så lång över ryggen, inte att han är så hög. För det är han inte, även om intrycket är gigantiskt. Hur kan måttbandet veta det? Naturligtvis har inte ett måttband en aning om längd och höjd. Grova ben har han också och en vansinnigt lång hals…. Så inte blir hans omfång lika med samma vikt som en kortis… . I en nyligen presenterad undersökning på The Horse, anges också att ett underestimat från mätbandet är vanligt. De visar i snitt dryga 65 kg fel, vilket är ganska mycket det.

Bättre sätt

Det finns givetvis bättre sätt att väga en häst på. Ett sätt är att inväga just längden i måttet. Det kan ni läsa om i The Horse-artikeln. Även denna metod ger visserligen en felmarginal, men den är bara dryga 17 kg fel i snitt. Än bättre är det förstås att baxa in hästen i en trailer. Sedan är det bara att bära iväg till bäst vägvåg. Det finns sådana att använda sig av för den som är intresserad. Om vi vet vikten på släpet är det bara att dra av denna vikt från totalvikten och violà- du har hästens vikt. På kuppen får vi svaret på om vi kör lagligt med den trailer vi har. Den här modellen som rekommenderas varmt när tid finnes och i god tid innan något händer. Är hästen väl sjuk och veterinären väl är på ingång känns det något sent kanske. Då är i alla fall måttbandet något att hänga upp estimaten på.

 

 

 

 

av

Medfött att tycka om djur! :-)

Det är lite roligt att läsa om vissa undersökningar. Den här, publicerad i DN idag, är en av dessa. Här har forskarna kunnat påvisa att vi faktiskt har en medfödd instinktiv reaktion på de djur vi möter. Ibland är den positiv och ibland är den negativ. Men reagerar – det gör vi. När dessa reaktioner började bli en del av våra medfödda anlag vet inte forskarna än, men det finns teorier om att det vuxit fram i och med domesticeringen av de djur vi fortfarande (i alla fall många av oss) omger oss med. Det låter troligt – det låter också troligt tycker jag att även det omnämda gäller. Vi är kanske inte bara ett ”rovdjur” i hästars ögon till exempel. Vi är kanske något annat för dem – nu när de levt med oss i sisådär 6  000 till 10 000 år???? Det vore väl konstigt annars? Nu väntar jag spänt på fortsättningen – hur reagerar katthjärnan eller hästhjärnan när den får syn på oss människor???

av

Guld till Rolf Göran i EM!

Det är bara att sälla sig till den hyllningskör som nu sjungs till Rolf Göran Bengtssons ära för det fantasiska EM-guldet! Vilken ryttare han är då, som så iskallt klarar av att gå felfritt där ingen annan gör det. I OS häromsistens blev jag i alla fall tagen av den coolhet och det lugn som RGB alltid utstrålar. Och nu gör han det igen! Han rider också exemplariskt – en stilryttare som många ungdomar har att följa. Om de kan…

Det som också är imponerande med RGB:s karriär och resultat är att han är en helt vanlig kille, som tagit en helt ovanlig karriär. Familjen har inte varit besudlade av pengar att ösa över sonens intresse, utan varje meter upp i toppen har han ridit fram helt på egen hand. Däremot har han tydligen en mamma som stöttar i allt han gör. Det är enormt mycket värt det med! Sportslig lär han vara också, den gode RGB, och en man som verkligen respekteras med rätta! Han återkommer gärna till det faktum att: ”ingen är bättre än sin förstahäst”. Något att tänka på när vi lotsar och vårdar dem. Endast det bästar är gott nog för en som vill nå framgång – så även när det gäller att ta hand om dem fram tills dess att de ska prestera. Upplägget är enormt viktigt, både av hästens fysiska förutsättningar att klara jobbet, av teknik och känsla och inte minst samspelet. Ninja La Silla, så hett åtrådd kan jag tänka av många just nu, är inte en vinnare bara för inte. Tusentals timmars hårt och successivt jobb har gett resultat.

Så hatten av för mästaren Rolf Göran Bengtsson idag! Det är han mer än väl värd!

av

Leslie Desmond i Rimbo

Dagens kurstips:

Leslie Desmond kommer att hålla en endagsclinic i Rimbo, Väsby Gård den 24 september. Är ni medlemmar i FB kan ni läsa mer om det där. Både fotfolk och folk med häst är välkomna till en schysst penning! Det är en enorm chans att få lära sig lite mer om en filosofi som bygger på samarbete, hästen som – just det HÄST, och på känsla och timing. Om du vill dansa med hästar – är det denna kvinna du ska lära av!

Läs mer om Leslie här på bloggen, eller gå in på www.lesliedesmond.com för mer info. 

Anmälan görs till Linda Eriksson skraddarbol@hotmail.se

av

Enaxlade trailers och unga flickor

Det är något märkligt med hur vissa av oss svenskar kör våra hästar. Det är inte helt ovanligt att jag ser ekipage ute i trafiken som får mig att bli något nervös. Fordonet är en äldre form av bil, ganska svag i motorn, men med dragkrok. Släpet är enaxlat. Bakom ratten sitter en tjej med mycket ungt utseende. Det är ofta en hon, tyvärr och hon kör helt lagligt. Släpet vajar ofta betänkligt, och det är det som gör mig så nervös. Till råga på allt är ibland den enda häst som egentligen ryms i släpet (även om det är skapat för två blir det övervikt annars) lastat på höger sida. Vad gör denna oerfarne bilist om släpet hamnar med höger hjul utanför vägrenen med det redan oroliga släpet? Inte helt ovanligt. Vad händer om släpets hjul släpper greppet på hal väg, eller om ena hjulet får punka? Sådant händer.

Jag har kört häst med en enaxlad trailer en gång i mitt liv. Det var mig en läskig upplevelse. Hela släpet svajade, liksom bilen, när hästen flyttade sig det minsta. Alla rörelser spred sig genom ekipaget och det var inte lätt att ta svängarna rätt. Jag var mycket lycklig när jag fick tillbaka mitt eget (boggi)släp. Att det över huvud taget är tillåtet med enaxlade hästsläp på svenska vägar är för mig en gåta. Alla som är företagare behöver kurs och papper på kunskaper, medan dessa (ofta) oerfarna hästägare kan örna omkring i sina enaxlade, i mitt tycker livsfarliga, transporter i godan ro, ända tills….

Jag ser i diskussioner på nätet att ett förbud är på tapeten, men så långt lär det nog kanske inte gå. Många hästsläpsföretag verkar dock undvika att bygga nya. Det är en sund utveckling. Ännu sundare blir det om hästlasbilarna för b-kort blir mer poppis. En sådan skulle man ha. Ett hjul i vardera änden, så stabilt det bara kan bli. Men de är än så länge fruktansvärt dyra, tyvärr. Och det är ofta på ekonomin det hänger, vad vi än tycker om det. Därför fortsätter (ofta unga) hästägare att köra med enaxlat, tills vidare i alla fall. Jag håller tummarna för att de kommer hela vägen fram.

Det gör jag också för de som medvetet eller omedvetet skiter i de regler som finns för släp, vikter och maxlaster också. Det verkar inte vara många som bryr sig. Men jag gör – för hästarnas skull. Sedan går det att diskutera maxvikter och sådant i övrigt. Varför får jag dra mitt stabila boggisläp  med en äldre volvo med B-kort, men inte använda den mycket mer stabila jeepen för samma släp? Då är det be-körkort som gäller. Men det går bra med det mer veka enaxlade. Vikten säger inte alltid allt…..

 

Fler tankar om släp, släpvikt och att köra med häst har roliga och utmanande Havrepappa skrivit om här.

 

av

Gamla hästar engagerar

I sommar har det varit så fullt upp att jag inte ens hunnit skriva här i bloggen. Trots det verkar folk läsa det jag skrivit, vilket är otroligt roligt! Än roligare är det att läsa alla intressanta kommenatarer. Det verkar som om det är gamla hästar som engagerar allra mest. Jag skriver om mycket, men det är Cushings-artikeln som får de flesta att leta sig hit, och gamla hästar-artikeln som får folk att engagera sig.

Tack vare min gamla häst-artikel har jag fått enorm input över att andra också upplever sina gamla trotjänare som jag. Det är verkligen djur att älska! Jag uppskattar enormt de inlägg jag får och de härliga historier jag får ta del av. Det är snart dags att skriva en ny artikel om dem, när sommaren nu lider mot sitt slut. Då blir det återigen tider då dessa herrar och damer behöver ses över extra noga. I år har mina hästar haft ett enormt bra sommarbete och skiner som små solar.  Mina två gubbar på 22 och 24 ser inte en dag äldre ut än sjutton. Jag ska försöka göra allt för att det ska förbli så. Orosmomentet ligger i en flytt, men då de flyttar med kompisar är jag inte orolig för anpassningen på nya stället. Däremot är det resan jag oroar mig för. Det är en bit, men jag hoppas att deras enorma vana att fara omkring överallt kommer göra att det inte tar för mycket på krafterna. Dessutom är de ju som jag nämnde i mycket gott skick för tillfället, till min lycka.

Ja – det är flytt på gång uppåt i landet. Mer om det kommer ni att läsa här. Det är också en av anledningarna till varför jag inte hunnit skriva här så mycket den senaste tiden. Det är inte bara att ta sin resväska och åka när det finns djur och mycket annat på en gård att styra med innan avfärden. Men den blir av och jag är övertygad om att det ställe vi flyttar till ger än bättre förutsättningar för att hålla hästar på hästars vis, och att jag hittar en oas där. Framöver kommer jag till exempel inte behöva oroa mig för foderbyten. Mina marker kommer att förse oss med allt hö som behövs. Det känns toppen, bara det. Det gäller bara att få med sig allt dit och att anpassa det boende hästarna har till lite mer moderna krav och önskemål. Jag återkommer med rapporter om detta och om mycket annat. Det finns mycket att lära i hästarnas värld, och resan den går vidare.

av

Så får vi se vad som händer nu då?

Nu har 10 000 kycklingar dött av värmen i Vallas Kronfågelslakteri (Södermanland). Tyvärr inte första gången detta slakteri är med om just detta, men oftare har det handlat om transporterna dit som tar död på de arma flygfäna. Hittills har inte mycket hänt. Jag bodde ett tag bara kilometer bort och fick höra en del….. Det fick mig att sluta äta kyckling, om vi säger så.

Vi får se om det händer något nu då? Det krävs nog tyvärr för lågt i tak i stallarna de håller djuren i för att de inte ska få fortsätta mer eller åtminstone få en rejäl bot…. det är ju det som verkar gälla numera… Å andra sidan fick en halländska nyligen rätt för att hon endast hade mindre avvikelser på sitt stall i takhöjd. Men det var på håret. Två instanser fick hon kämpa sig igenom för att få rätten att hålla friska djur.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/tusentals-kycklingar-dog-av-varmen