Tips!

av

Milton – en häst på miljonen

Det finns nog ingen som vet vad hästhoppning är för något som har missat Milton som också fick smeknamnet ”The Great Grey”, eftersom vita hästar kallas gråa på engelska. För Milton var vitaste vit och vackraste vackrast och bäst av dem alla. När Milton var som störst drömde både gammal som ung om att en gång få beröras på nära håll av en häst som han. Han var den störste superstjärnehäst som ridsporten någonsin har upplevt, helt i klass med galoppens odödlige legend Man O’War, hästen som slog allt.

Milton var drömhästen, för alla och envar. Visst drömde jag en hel del om att en gång också få en häst på miljonen, en som bara var bäst. Med tiden har jag lärt mig – alla hästar är unika, alla hästar är ”simply the best” i sig själva, utan resultat och utan ett bländande vitt utseende. Men, visst ger Milton det där lilla extra!

Miltons storhet låg inte bara i det fantastiska utseendet. Med sin kritvita färg, lite ponnybusiga look och lugna svarta ögon var han i sig själv en drömhäst att se på. Hans uttryck var oemotståndligt för alla och envar som hade ett öga att se med. Men det som gjorde honom odödlig var hans extrema kvalitet, tillsammans med hans allt annat än raka och lyckliga bakgrund.

Miltons historia är en saga i sig, med sorg, tårar och mängder med glädje. Historien börjar år 1977 när en ambitiös och kunnig hästdam i England vid namn Caroline Bradley gick och köpte sig ett litet grått föl och glatt berättade för sina föräldrar att hon minsann skulle bli den bästa hoppryttaren i världen. Hästen var ett holländskt halvblod som döptes till Marius Silver Jubile. Under Carolines ägo fick han dock namnet Milton.

Tiden gick och det lilla gråa fölet växte sig större. För vart år blev han lite vitare, och Caroline red in hästen. Framgångarna lät inte vänta på sig och Caroline och hästen blev ett uppmärksammat ekipage på de lokala arenorna. Men, sedan kom ödet i vägen. Caroline gick hastigt bort under en hästshow av en hjärtattack bara 37 år gammal och drömmen om OS-guld gick om intet. Kvar stod hästen, som föräldrarna fick ansvara för.

Då föräldrarna ville föra vidare Carolines dröm om succé, i alla fall för en av de två, frågade de John Withaker om han inte kunde ta sig an hästen, då han stod för en mjuk och följsam ridning i Carolines stil. Caroline själv hade varit ett stort fan av John. Kanske kunde han föra vidare arvet och visa omvärlden att Caroline haft rätt hela tiden – att det här var hästen med stort D.

John tackade ja, och det blev början till en världssuccé som ingen annan någonsin fått uppleva. Under nio år regerade de fullkomligen banan och Milton visade sig älska att stå i rampljuset. Han blev alldeles till sig när han fick vara i centrum.

Ännu ung kunde han börja flaxa med frambenen och resa sig under prisceremonierna. Som den smarta och kloke ryttaren John alltid varit tog han inte ner den mjuke men glade hästen igen, utan passade på att träna hästen! Resultatet blev att hästen kunde resa sig på kommando, något vi som sett honom live alla har sett. Han kunde också göra mängder med dressyrrörelser som värsta Spanska ridskolehästen, så mjuk han var.

För det var flytet över hindren, att han gjorde att allt såg så lätt ut, som imponerade allra mest med Milton. Han lekte sig över hindren, alltid i balans, alltid med ett vaket lugn där han nyttjade varje kcal på rätt sätt. Ja Milton var helt enastående att se som teknisk hoppare, och ett under att skåda som förebild för hur en häst ska se ut.

Milton fick aldrig något OS-guld. Men det var det ända han inte vann. Resan till Soeul år 1988 var för lång enligt Carolines föräldrar som ägde honom. Det är i alla fall den officiella versionen. Ryktena gick om att föräldrarna inte släppte iväg hästen då det blev för mycket för dem. Det var ju Caroline, inte John, som skulle ta guldet med Milton. Men vad som egentligen ligger bakom, det vet ingen annan än de inblandade. Istället blev det en annan helt otrolig och helt liten häst – Jappeloup riden av fransosen Pierre Durand som fick priset – också han väl värd alla medaljer han fick. År 1992 var Milton med, men inte längre i sitt främsta jag. Tiden hade runnit förbi. Ändå hann Milton med att vinna mer än en miljon pund i prispengar och stod länge i en klass för sig.

Men som häst var han inte alltid lätt att hantera. Han brukade busa med sina skötare och skuffa dem både hit och dit. Ville inte Milton, kunde ingen tvinga honom. Men så var han också en stjärna, med rätt att tycka. Och Milton var lika karismatisk som buttre John är tillknäppt. De var med rätta ett perfekt matchat par, som kompletterade varandra i allt. Och med Johns inställning till ridning, kunde bara inte Milton misslyckas. Eller med Johns ord:

”You lose more than you win and you mustn’t show the horse you’re upset,” he said. ”You often see it, riders getting upset with their horse when it has had a fence down. Makes it worse. The horse doesn’t know what he’s done wrong.”

År 1994 var det dags för Milton att ta adjö av tävlingslivet. Han fick sig en egen superstarresa genom Europa där han hyllades som den stjärna han var och lämnade efter sig ett enormt tomrum. Givetvis avtackades han till tonerna av ”simply the best”. I juli 1998 fick han ett kolikanfall som fick även de sista små visningarna att upphöra. Året efter lämnade Milton denna jorden för att vandra på de evigt gröna ängarna.

Men en legend lever alltid kvar – i folks minnen, i alla de hjärtan som slog för Milton då, och som gör det än idag. Men vi får heller inte glömma att legender har en historia att berätta, något viktigt och mycket sant. Miltons historia är denna: till alla ni som har äran att samarbeta med en häst – alla har de en liten miniMilton inom sig, alla är de ”simply the best”.

Mer om den fantastiske Milton kan du läsa i
Horse and Hound
Wikipedia
Horsequest

av

Perry Woods – en människoviskare

När Perry konstaterar att:

”The journey you share with your horse is unique to you, and no-one can give you all the answers.”

känner alla vi som arbetar med hästar, och ryttare med för den delen, att det knappast kunde sägas bättre. Men för att förstå dessa ord krävs också ett annat citat från Perry (och också samma vision som Perry har nämligen):

””When the horse becomes a willing partner he brings his own joy and enthusiasm to the performance”

De här två beskrivningarna är precis vad ridning och hästhantering handlar om. Kanske var det därför jag fick ett så gott intryck av honom då jag för ett par år sedan fick se honom under tre dagar? I övrigt kommer jag kanske inte ihåg så många tekniska beskrivningar på något. Det var inte där skon klämde för Perry. I alla fall inte för de ekipage som var med på kursen. Det som slog mig var att denna man, denne internationellt kände tränare, aldrig någonsin glömde att påminna den som blev lite för ivrig med tekniken, den som var lite väl spänd inför kraven, eller den som började ”fiffla” för mycket för att få resultat om det mest basala i hela vida världen. Han frågade:

Do You Love Your Horse???

Vilken förändring ett ekipage fick efter den frågan. Det var som om solen började skina efter att ett moln dragit förbi. Det gick att känna på huden, även om jag ibland stod en bit bort.

Ja just det känna ja. Fokus på att känna, att inte ”tänka med blicken” i dressyren var också en viktig punkt. Han talade också mycket om att vara här och nu och tyngdens betydelse i sadeln under ridningen. ”Sit on your rumpa” sa han återkommande. Där hann han också med att informera om att ridning är en underbar sport, för bara där får dagens moderna kvinnor har stora bakar!

Ja – humor har också den här lågmälde häst- och ryttarcoachen, helt klart, mannen som väljer att kalla sig för människoviskare istället för hästviskare. Med en imaginär papegoja på axeln (som får ta alla upprepningar så Perry slipper), lotsar han lärde och noviser till nya höjder på hästryggen. Och om du kan så leta också rätt på hans tolv människorviskarhemligheter. De kanske inte är så lätta att leva upp till, men säger en del om vad vi ska be om från oss själva för att kommunicera med häst (eller människa om du så vill – funkar lika bra enligt Woods).

Förutom coach är han författare. Sex böcker har det blivit. Fokus ligger i allt pedagogiskt arbete alltid på mjukhet, lätthet och förståelse – ord som han ger den allra största betydelse. Det är relationen mellan häst och människa som är essensen. Och då varje människa och varje häst är helt unika i sitt slag, blir också varje relation mellan häst och ryttare på sitt eget sätt. Men grunden i allt är empatin, förståelsen och inte minst kärleken och passionen för hästen.

Som en person som sett såväl excellenta tekniker som fantastiska hästkännare och allt däremellan har också sett att det är i känslan det sitter. I det rena engagemanget här och nu – tillsammans. Det är också då ridning blir vad vi vill att den ska vara – självuppfyllande, glädjefylld och en fristad i ett annars så hektiskt liv med så många krav. Till det lägger han sedan en mycket god och insiktsfull kunskap om vad tekniken dressyr i klassisk stil egentligen handlar om. Och om vi läser på är ju syftet med dressyr, även enligt internationella normer, precis det som Perry vill fokusera på: mjukhet och lätthet.

Så gå in på Perrys hemsida och läs och inspireras. Om du kan så håller Perry också mängder med clinics och kurser i Sverige, till vår glädje. Det går att se var han håller hus någonstans på hans hemsida. Under hans clinics går det att komma som fotfolk eller som ryttare.

av

Att bli kär i någons händer

I helgen har jag letat efter inspiration och folk som inspirerar. Jag har under en längre tid varit intresserad av att veta mer om Klaus Ferdinand Hempfling, så helgens video- och artikelläsande har gått till att se och läsa om Klaus’ filosofi. Jag vet inte om jag till fullo förstått allt han säger och menar, men det är många aha-upplevelser och intressanta aspekter som han tar upp på sina sidor.

Något som jag har reagerat på i varenda video som finns med Hempfling är först och främst hans betoning på lätthet, samarbete och hur vi bör fokusera på vårt eget kroppsspråk för att kommunicera med hästen. Och – han ser hästar som jag gör – fria, vackra, starka och stolta varelser som, rätt behandlade, kan visa oss på en högre verklighet. De är, om vi vill, vår kontakt med naturens själva inre kraft. Vad vi gör hästen till, är upp till oss. De är vår själs spegel. Men, det finns något mer som jag jag verkligen upptäckt hos Klaus.

Hans händer!

Vilken känsla, vilken följsamhet. Aldrig någonsin ett ryck, aldrig någonsin drag. Lätt, lätt, lätt i handen. Going on a float – som leslie skulle säga. Handen visar ren och skär respekt och en fantastisk känsla. Kolla in händerna här på denna häst som är så lik min lilla Micro:

Det meddelas att Hempfling kommer vara i Danmark under juni. Jag hoppas innerligt att jag kommer loss så jag kan se honom live och bilda mig en mer grundad uppfattning om hans arbete. Men det lovar extremt gott än så länge! I will keep you guys posted!

Om du också vill läsa mer om Klaus så finns hans hemsidor här och här.

av

Ny bok om träning och hästens biomekanik

Som sista inlägg för dagen vill jag pusha lite för en intressant bok som jag inte själv läst än men som väckt min nyfikenhet. Den heter ”Horse-friendly Riding” – Schooling that puts the horse first. Boken är skriven av en dam vid namn Susan McBane. Där går hon igenom grundläggande anatomi, etologi, inlärningsteori och biomekanik och hon gör det av en anledning. Utan kunskap om detta vet vi ju inte vad det är vi arbetar med och vad vi egentligen vill få ut av ridningen. Hon lär också ut hur en häst kan tränas på ett bra sätt och hur vi ska tänka när vi rider: rid bakifrån och framåt. Bakbenen är motorn.

Jag tror på boken, helt och fullt. Det verkar vara en intressant allmän bok om hur hästar är och vad vi har för förutsättningar att arbeta med när vi väljer att arbeta med hästar. Och inte minst tror jag på boken för den härliga avslutningens skull:

”Friends should always be ready to forgive small misunderstandings, regardless of who (if anyone) is ”at fault”. Sometimes, we make mistakes – sometimes our horses do. Let’s not sully our friendly relationship with our horses by being too eager to excuse our own failings, and too ready to react to theirs.”

Kan man annat än gilla en sådan person med en sådan härlig attityd?

En officiell recension av boken kan du läsa här, skriven av tidningen Horsetalk.

Här är Susan McBanes CV:
Susan McBane began riding before she started school and has long experience of riding and caring for her own and other people’s horses and ponies, ranging from children’s ponies to racehorses. She has an HNC in Equine Science and Management, is an equine shiatsu therapist, an Associate Member of the International Society for Equitation Science, and a Classical Riding Club member and Gold Award holder. In 1978, she co-founded the Equine Behaviour Study Circle (now the Equine Behaviour Forum) with the late Dr Moyra Williams and still edits its member’s journal, Equine Behaviour. She is the author of countless magazine articles and over forty equestrian books, including From Warming Up to Cooling Down (J.A. Allen, 2007). Many of her books are on college reading lists and are in demand around the world.

av

Underbar artikel om filosofins kraft

I SVD idag hittade jag den här artikeln om coachen Cecilia Löfgren. Även om hon fått sina insikter på ett annat sätt än jag har hon också gått den långa vägen till insikten om att det finns ett alternativt, mycket roligare, säkrare och bättre sätt att relatera till de fyrbenta vännerna på än kommandon, disciplin och dominering. Härlig läsning på en gråmulen fredag när dammen hotar med översvämning och hagarna snart liknar jättelika lerpölar.

Artikeln påminner mig om varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Det påminner mig också om hur vi kan ställa krav på oss själva att relatera till ett fantastiskt djur på ett sådant sätt att vi faktiskt bidrar med något värdefullt för djuret. Och att vi, om vi lyckas med det, också får så mycket tillbaka. Det är då vi verkligen kan säga att djuret häst blir vår terapi och källan till ett ökat välmående. Det är då vi slipper rädslan, slipper negativa tankar och istället går in för konstruktiv och kreativ problemlösning. Det handlar inte om rätt och fel, det handlar inte om att ta över eller få rätt. Det handlar om att få relationer att fungera, och när det lyckas finns det bara vinnare – ingen förlorare!

av

Raspning ute – tandkunnande inne

 

Att måna om sin häst är att se till att tandstatusen är okej. Hästar får ibland problem med tänderna, och det enda som märks är att hästen inte längre fungerar som den kanske borde. Det kan handla om att den tar bettet, att den inte vill bli tränsad och att den släpper i handen när vi rider. Något annat sätt att säga till att tänderna är knas finns inte för en häst. De kan ju inte precis skriva en lapp och lägga i brevlådan…

Slentrianmässig raspning kan förkorta hästens liv - helt i onödan.

 

Det vanligaste ingreppet på en hästs tänder är raspning. De vassa kanterna slipas bort och vi hoppas sedan att hästen mår bra. Jo visst kan vi då känna oss förvissade om att vi försökt, men på helt fel sätt. Raspning är för det allra mesta totalt onödigt och förkortar hästens liv betydligt. Det finns en viss mängd tand som kan växa ut och den slits naturligt av grovfodret och tuggandet. När tänderna väl är slut, har hästens liv också en ände.

Tandskador

Istället beror de problem hästar har med tänderna nästan alltid på illasittande bett och nosgrimmor. Det är människans hand som förstör för hästen. Hela 80 % av ridhästarna har någon typ av problem. För att komma åt det hela behövs en grundlig undersökning och genomgång, inte bara lite rasp hit och dit.

Mota Olle i grind

Bästa knepet att undvika tandskador och tandproblem på en häst är långa ättider så att hästens tänder sliter naturligt. 15-16 timmar är det naturliga och så nära det som möjligt minskar risken för tandproblem. Dessutom minskar risken för kolik.

Ett annat bra tips är att gå igenom bett och nosgrimma. Sitter de verkligen som de ska. Det skadar inte heller med en mjuk hand.

Hitta kompetensen!

På SLU vidareutbildas veterinärer till hästtandtekniker. Det är veterinär Owe Wattle och tandgurun och tandläkaren Torbjörn Lundström som ansvarar för utbildningen. Det finns således verkliga veterinärer som har kompetensen. Det gäller bara att hitta dem.

av

Miljövänlig och skonsamt skogsbruk

Det är alltid lika härligt att se hästar som kan sitt jobb. I videon jag klippt in nedan är det totalt 1,9 ton ardenner, fördelat på två hästar, som jobbar. Coolt. Än roligare är det att läsa om alla som nu satsar på en skonsam och miljövänlig form av skogsbruk. Hästar har återigen kommit i ropet här, och många mindre skogsbrukare verkar föredra hästens mjuka tramp framför skogsmaskiners stora inverkan på marken.

Det här kanske är något för mig och Knaseputte? 🙂

av

Amerikansk kändishäst har gått bort, 38 år gammal

Elmer Bandit är en häst som trollbundit en stor del av den amerikanska hästvärlden. Han hade rekordet i antal mil som han gått i distansrittstävlingar i landet och var en häst som verkade älskad av alla. Han kom inte upp från vilan en morgon ute i hagen och var för svag för att komma upp. Då vädret var mycket kyligt blev han snart nedkyld och ägare och veterinär beslöt att låta honom gå iväg till de gröna ängarna.

Elmer Bandit var senast förra året aktiv i sporten och var då enligt uppgift precis som vanligt. Han var het på gröten de första kilometrarna innan han lugnade ner sig för att tillryggalägga resten av den sju timmar långa banan. Han tog sig runt godkänt och med godkända värden.

Det är inte bara Elmer Bandit som har blivit känd. Ägaren och ryttarinnan Mary Anna Wood har blivit minst lika känd för att vårda hästen på absolut bästa sätt, även under de längsta tävlingar. Hon har inte missat en detalj i de förändringar i beteenden som han visar, gett honom det han behövt i exakt rätt ögonblick. Hennes kärlek och omsorg för hästen var beundrad och en inspiration för andra långdistansare.

Elmer Bandit sågs som gammal länge. Få hästar blir så gamla. Veterinärer har konstaterat att bra gener och god omvårdnad är orsaken till att han lyckades uppnå en såpass hög ålder. Han hade också en något egen och omskriven diet. Han var inte lätt att föda, särskilt inte med tanke på att han tränades och tävlade så länge. För att få i honom tillräckligt med foder gav ägaren Mary Anna Wood stora dagliga ransoner av betfor, melass och foderpellets i en sörjig soppa. Han fick även alfalfa vid behov. Som 30+-are hade han inte mycket till tänder kvar, men åt med omsorg och glädje. Det tog dock lite tid.

Mer om Elmer Bandit och hans ryttarinna går att läsa om på The Horse. De följde ekipaget under ett halvår och har också skrivit en form av nekrolog.

av

Ilse Österwall – vass penna och insiderkunskap i förening

Ilse Österwall är en dam med skinn på nässan, vass penna (eller giftigt tangentbord) och gedigen kunskap om hur världen bakom kulisserna inom galoppen och travet ser ut.

Ilse har vigt sitt liv åt att själv träna hästar, men på ett något annorlunda sätt än de flesta andra i branschen gör. Jag kontaktade henne när jag funderade på att sätta en unghäst i träning.
”Gör det själv”, var slutsatsen jag drog av hennes mail. Hästen skulle må bra mycket bättre och skulle ha vansinnigt mycket roligare. ”Hoppa, rid ut och stärk hästen så att den har roligt. Då kommer den att gå så bra den kan på löpet sedan. Du är inte någon som skulle gilla att ha din häst i professionell träning.” Vi diskuterade också foder, hästhållning och mycket annat matnyttigt och det gav mig de insikter jag behövde för att ta ett beslut. Jag lämnade aldrig bort hästen utan den blev ridhäst hemma istället – och trivs mer än utmärkt med det.

Däremot insåg jag snabbt att Ilse Österwall kan det där med trav och galopp, om hästar och hästhållning, och vad som verkligen försiggår där bakom det vi ser. Jag började följa hennes blogg och gör det än. Det är nattsvart humor blandad med ett stort och envist hopp och Ilses kärlek till hästen lyser igenom i alla inlägg. Nyheter presenteras på ett mycket fyndigt och fartfyllt sätt.

För den som verkligen vill veta hur den här världen är – varsågoda. Läs Ilses blogg. Det är hon, hästarna och branschen väl värd! 🙂

Hovtramp.