Det var det enda jag ville se på ridsports-OS. Eckermanns ritter. Och så blir det så där knasigt som det kan bli ibland när man hanterar stora, känsliga och alerta djur. Det går åt pipsvängen och man flyger av. Så var den sagan slut. För mig är Eckermann vare sig större eller mindre av det. Jag är full av beundran för hans skicklighet i sadeln och hans kärlek till hästen som han verkar visa upp. Och att detta har blivit detta ridsports-OS mest spridda bild, ser jag enkom som positivt. Och som jag känner med Eckermann.

Men personligen drog jag faktiskt en suck av lättnad. Nu slapp jag och titt-sällskapet bli så upprörda över att behöva utstå stora starka män som hänger bakåt med full vikt i tyglarna, helt sjuka huvudlag, viftande svansar, gnisslande tänder och hackande sporrar i jakten efter någon enda som rider mjukt och fint i harmoni med sin häst. Det räckte med det vi såg och när vi sedan slog över till de andra fartfyllda, roliga och spännande sporterna där det inte gör något att man dammar till en boll med all den styrka man kan uppbåda var det som om jag kunde andas igen.

Ridsporten har problem. Stora problem. Och då talar jag inte om det urusla resultat som våra ryttare levererade under OS. Utan om det där jag tjatat om tidigare – sportens legitimitet som sådan. För genom att den återkommande väljer att sticka huvudet i sanden och försöker berätta för alla som undrar hur det står till med hästens välbefinnande att de inte fattar ett jota, så möter jag nästan enbart vanligt folk som undrar hur i hela friden hästar kan få BLÅ tungor av att bli ridna? Vad är det här egentligen, undrar folk som inte är initierade. Och om man inte fattat det innan, så kan jag berätta att om folk tycker att djurskyddet inte hålls i en verksamhet, så kommer den att stoppas. Som skedde med elefanterna på cirkus. Som skedde med det ”äkta” duvskyttet i OS. Jodå det har funnits men upprörde för många människor och inget proffs kunde övertyga allmänheten att duvorna visst inte hade ont av att bli skjutna och att allmänheten minsann inte fattade ett jota av sporten.

Som tur för mig har det funnits så enormt mycket annat spännande, roligt, underbart och rafflande att titta på. Där man inte behövt vara nervös över hur hästen har det där under ryttaren som vill vinna, där man inte undrat hur träningen ser ut när ingen ser på, där man bara kan skrika rakt ut när det blir mål/poäng och där människor med möjlighet till egna val ställts inför stora, ibland nästan övermäktiga, uppgifter. Det är så jag kan ångra att jag inte valde pingis som sport när jag var liten istället. Det hade varit betydligt lättare rent etiskt att leva med, och att vara en god ambassadör för.

Så grattis alla helt otroliga idrottsmän som vi kunnat njuta av under den här OS-tiden. Vilka bedrifter ni genomfört! Paris-OS har fått tillbaka mig framför rutan. Inte kunde jag väl missa när magiska Sarah var i bassängen, när Duplantis seglade över nytt världsrekord, när Sta Lucia eller Bangladesh tar sina första guld i friidrott någonsin, när Åhman och Hellvig smashade poäng efter poäng i beach volley eller när Kamga (min nya favorit!) sulade iväg diskusen längre och längre. Jag lämnade inte ens golftävlingarna ifred!

Sport ska vara schysst. För alla som deltar. Det ska vara roligt och kännas kul att se på. Man ska inte behöva ha en klump i magen över att det kanske inte går rätt till och att det finns offer i sporten. Annars får det vara. Och som tur var kändes det som om detta OS, förutom på ridbanorna i Versailles, var fylld med just detta och jag saknar redan detta magiska spel som Paris lyckades genomföra. Vilka tävlingar det blev ändå! Och kanske, kanske var det positivt för mig att ridsporten inte lyckades övertyga mig om att titta. För nu fick jag ju se allt annat istället. Och det var en ren OS-vinst, inte minst för att jag så tydligt påmints om vad sport egentligen ska handla om.