sjukdom

Sommar och krig, även i det lilla
av

Sommar och krig, även i det lilla

Den rasade in över gården – den ljuvliga, besvärliga, älskade, vackra och så otroligt efterlängtade sommaren. Med allt vad det innebär. Jag gick raka vägen från täckjacka till t-shirt och sedan var det bara att anpassa sig till nya livsbetingelser. Såsom insekter (knottmaskinerna är igång, hästarna får skydd i ridhus och lösdrifter, myggmedel är utsmörjt), hagfixning inför beten och detta evinnerliga klippande av gräs. Det är ett pyssel, om än inte ett krig. Och pyssel mot knott och gräs och trasiga staket är också något jag oftast i alla fall lyckas med. Jag vinner!

Värre är det med ”det stora kriget”. Det vinner jag inte. Men jag vinner en hel del slag i detta krig, även om jag vet att jag förlorar till sist. Det finns många krig där ute. Mitt eget är här hemmaplan – mot tiden och mot ”Gud” eller vad man vill kalla det. Den där makten som gör att djuren så småningom, vad jag än gör och hur mycket jag än kämpar, kommer att förloras till det stora Intet en vacker, eller regnig, eller kall dag. Eller vart man nu tror att djur hamnar när de dör. Själv har jag bestämt mig för att de hamnar i himlen och får njuta av paradiset i evigheters evigheter. Det blir lättare så. Att Gud kallar hem dem till sig. För vart annars kan själar bege sig när de är helt oskyldiga och bara består av ren godhet? Säg det. För min del är svaret enkelt. Det blir nämligen lite mindre eländigt tungt att tänka så, när jag mister dem.

Nu är jag inte religiös. Inte alls faktiskt, även om jag kan tycka kristna traditioner är nog så fina (julottan missar jag inte i första taget) och gärna sjunger en och annan psalm emellanåt. Är man barnbarn till en präst så är man…. Men om man också råkar varit uppväxt i en väldigt sekulär familj, så är man det också. Så en klockren agnostiker blir det nog till slut av mig. Just i det här fallet, när det handlar om kampen för att få behålla mina djur så länge som möjligt och så friska som möjligt, så är jag dock säker på att Gud står vid andra sidan regnågsbron och tampas med mig.

Ja det känns faktiskt så. Han vill ha mina djur, och jag vill behålla dem. Och jag vet ju att jag förlorar. Förr eller senare. I söndags var jag till exempel övertygad om att jag skulle förlora slaget om min älskade schäfer Molly. Hon har ungefär alla fel en schäfer kan ha i kroppen – förträningar av nerverna i ryggraden, artros i vänster bak och numera även ”schäfervinglighet” – hundarnas svar på ALS. Hon får extremt mycket hjälp av mina (hennes) veterinärer, både på Ultuna och i Löa. Utan dem och utan medicin hade jag saknat henne i sisådär två år redan. Vet ni att man inte kan överskatta den hjälp man får från bra veterinärer? Tacka dem för att de finns! Och vi har slagits, hon och jag och veterinärerna, mot Gud och mot fan och hans moster. Och Molly har varit en glad prick som kan gå långa promenader enligt sjukgymnastens anvisningar och bara i lördags var jag så nöjd och glad av att det gick så bra.

Jag skulle inte tänkt så. Dagen efter, i söndags, rasade allt och Molly ville inte följa med ut på promenad. Hon låg där hon låg. Såg glatt på mig men ville inte gå och haltade något så fruktansvärt. Nu är kriget förlorat. Det var jag övertygad om. Det var bara veterinär som gällde, men frågan är om hon skulle komma hem igen i levande skick var mycket osäkert. Jag och veterinären valde att gripa ett halmstrå och ge henne lite extra hjälp och se om hon kom igång igen. Jag åkte hem med min hund med hoppet glimmande där någonstans långt bak i huvudet. Vågade inte tro, men hoppas det gör man ju alltid så länge det finns liv.

Och nog vaknade jag i morse av en hund som stod bredvid min säng och kikade på mig. ”Är det inte dags att gå upp nu?”, verkade Molly undra med sin långa, långa svans böljande utmed golvet. Så ut gick vi, i försommarens obeskrivligt vackra grönska, till kvittrande fåglar, till en häst som rymt (vad gör det en sådan här dag?) och till gott kaffe och mumsig frukost. Det är en bra dag idag. En dag i vårt lilla Paradis. Inte i Guds Paradis.

av

Konsten att medicinera en PPID-häst

PPID, eller Cushings som syndromet kallades förr, är en sjukdom som drabbar främst äldre hästar. Kroppens hormonssystem hamnar i obalans och det sker en överproduktion av hormonerna till kroppen. Det här drabbar hästen på många olika sätt och är inget att göra något åt egentligen. Det man kan göra är att hämma effekterna av obalansen, genom att medicinera.

Som de flesta som har en PPID-häst (jag har flera) blir vardagen ett pussel. I alla fall efter ett tag. Medicinen som ska ges smakar urk och i början går det fint att gömma tabletten i god müsli, ett par skopor betfiber eller i ett äpple eller en morot. Men efter en tid lär sig hästen att det göms äckliga saker i det goda och slutar att äta det. Som de flesta andra hästägare har jag bytt godsaker tills det inte gått att ge något längre. Och vad gör man då?

Med tanke på de många diskussionstrådar som finns på nätet om just detta (det finns givetvis en sida vid namn ”Vi som har häst med cushing, ppid”) inser jag att det är så här det blir efter ett tag för de flesta. Och då tar de stora problemen vid. Medicinen måste ju ges, annars blir hsäten dålig. De flesta av oss fruktar fången som kan komma allra mest av allt, men neurologiska problem och muskelfattigdom är inte heller särskilt kul.

Alla hittar vi vårt sätt att lösa problemet på. En del lägger helt sonika tabletten under tungan på hästen och ser till att den inte trillar ut igen. En del löser upp tabletten lite vatten och ger i munspruta. Det är inte ett alternativ för mig, då en av mina hästar får smått paniska utbrott vid munspruta. Och det låter väldigt omständligt att jag skulle ge flera hästar detta. Vilket meck! Man vill dessutom inte hålla på med den här medicinen så mycket – för det är en ganska stark historia som inte är att leka med, och som även påverkar oss människor och vårt hormonsystem. Så att hålla på med dem med händerna är inte att rekommendera. Har jag förstått det rätt är det en gammal Parkinson-medicin och de får starka saker. Så man ska ha respekt för detta, trots att det ser ut att vara ganska oskyldiga små rosa historier.

Själv letade jag länge efter ett enkelt sätt som kändes såväl säkert som något som kunde bli en enkel rutin på morgonen. Och efter ett tips på den sida jag tipsade om ovan, så har jag min lösning som fungerar.

Man ger helt enkelt hästen medicinen gömd i en gelkapsel. Fattade först inte vad de menade, men man kan köpa tomma gelkapslar på nätet som man kan fylla med pulver, eller som i det här fallet – tabletter. Smak och lukt försvinner från tabletten. Smart!

Då jag har mina hästar på lösdrift ger jag nu var och en en likadant fylld hink med god mat på morgonen. En slatt müsli. Till de hästar som behöver medicin pluppar jag sedan i kapseln med rätt dos medicin i, i själva hinken när de står och äter. Sedan väntar jag på att kapseln ska försvinna i hästens mun då de äter upp sin mat. Fungerar alldeles utmärkt! Inget tjafs, inget tvång. Alla nöjda och glada. Att det verkar som alla får samma sak och att de äter i grupp gör också att de bevakar sin mat och äter upp bara av den anledningen. Det gäller dock att ha koll så att ingen byter hink, så jag står och pratar med dem medans de äter så jag har koll.

Det finns en uppsjö olika kapslar att köpa på marknaden. Dessa använder jag – tycker det känns bäst att ha veganska så att man inte råkar ge hästen något som kommer från djur (de är ju trots allt vegtarianer…).

Allt som underlättar ens vardag med häst är värt att spridas. Vilka är dina bästa tips?

av

Neuropati – en mardröm

En häst som kotar över, och som inte kan kontrollera sina ben och därför inte kan hålla sig upprätt. Låter det otäckt? Tänk dig då att 14 utav 17 hästar i samma stall drabbas…. Då är det en mardröm. Detta händer just här och nu – på Naturbruksgymnasiet i Rättvik. En häst har fått sätta livet till, och hur många som kommer klara sig, det vet ingen än.

Sjukdomen som drabbat gården heter polyneuropati. Det är en riktigt läskig sak som bara drabbar hästar i Norden, av någon anledning framför allt i Norge, och under vinter/våren och varför den dyker upp just här är det ingen som vet. Forskarna pratar om någon form av förgiftning, men av vad? Och varför är det inte alla hästar som drabbas?

Förlopp

Det första de flesta som har djur som drabbas märker är att hästen snubblar på ridbanan. Nästan alltid är det bakbenen som kotar över och hästen får svårt att komma tillbaka i balans. Snubblandet blir värre och värre med tiden och många hästar får otäcka sår på bakbenen till följd av detta. Till slut måste hästen i värsta fall till och med få hjälp att hålla balansen, annars blir de liggande helt och hållet. Hela kroppen påverkas av sjukdomen. I övrigt verkar hästarna må bra. De äter och dricker och verkar alerta, enligt SVA.

Yngre hästar drabbas oftare, men har ofta en mildare sjukdomsbild än äldre hästar.

 

Behandling

Det finns ingen behandling för sjukdomen, men problemen klingar av med tiden. Om hästen överlever. Dödssiffran är relativt hög för denna underliga och mystiska sjukdom. 29 % av de drabbade är siffror jag hittar, från 2013 någonting. De som överlever behöver månader på sig att återfå full styrka igen. Vissa veterinärer har försökt hjälpa hästarna återhämta sig med vitaminsprutor, men om det har någon effekt verkar osäkert.

Det händer i kroppen

Man vet vad som händer med hästarna när de drabbas av polyneuropati. Det är nervernas myelinskidor som förstörs, det vill säga det skyddande fettlagret runt själva nervcellen. Även nerven i sig kan i värsta fall skada.  Men varför vet man inte.  Vad man kan säga är att det anses komma från något i grovfodret, men vad är inte säkerställt. De stall som drabbats har samtliga, efter vad jag läst, använt silage.

Vad man däremot vet – det är att detta är en hästägares och stallägares värsta mardröm. Och jag hoppas verkligen att forskningen kommer fram till vad det kan vara.

SVA forskar flitigt på denna otäcka sjukdom. Mer om det kan du läsa här. Artikeln är från 2013 men det verkar inte som om något genombrott skett vad gäller kunskapen om sjukdomen än.

av

Hästar har haft fång i evinnerliga tider

Fång ses gärna som något som hör tamhästen till. Men även om förekomsten av fång  är hög idag, och att vi många gånger kan härleda detta till hur vi håller och fodrar våra hästar, kommer nu nya rön fram som ställer människans skuld till fång något i en frågande dager. I en bred studie på hovar som mäter mer än en miljon år i ålder (!) har fångliknande förändringar hittats i lite drygt 3 utav 4 fall. Och i över 6 % av hovarna som undersöktes kunde man inte missta sig på att det var kronisk fång som vildhästen hade.Fler studier behövs förstås, men det här är intressanta nyheter som ställer många frågor. Jag hoppas forskarna går vidare med projektet för att lära sig mer om fång och dess orsaker. Det verkar ju inte enbart bero på oss människor, eller är hästar bara så där känsliga?  Att lära sig mer om fång är viktigt, för det är ett fruktansvärt tillstånd som orsakar stort lidande för var och enskild häst som drabbas. 

 

Här är länken till en sammanfattning av studien. 

av

Arbetsskada vanligaste sjukdomen hos häst

Det finns mycket underligt i hästvärlden. Idag läser jag att hältorna är den vanligaste sjukdomen hos häst. Det har en undersökning från SLU kommit fram till. Inte för att det var en nyhet för någon hästägare kanske, men å andra sidan verkar hästvärlden kräva forskning i de mest fundamentala och givna spörsmål. Som till exempel den härliga forskningen som har lyckats bevisa att hästar påverkas av nervösa människor. Vem sjutton gör inte det, förresten? Och sedan när ses en hälta som en sjukdom, undrar jag. Men det kanske ses som en arbetsskada och därmed kan räknas som sjukdom. Hästen blir ju sas sjukskriven i alla fall, förhoppningsvis.