Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.

Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt

Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”

Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.

Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.

Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.

Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.

Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.

Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.