Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.