Headshaking Disease

av

Headshaking har många orsaker

Inte allt för länge sedan skrevs det mycket om en häst med headshaking som hamnat i en försäkringsdiskussion vilket ledde till onödigt lidande för hästen. Inte så lite heller, om jag kommer ihåg rätt. Operationer som gick fel och en häst som inte kunde klara av sin tillvaro utan att slå sönder både sig själv och andra gjorde att både häst och människa led något otroligt. Det var en otäck historia som upprörde både mig och många andra.

Idag läste jag något mycket roligare. Det handlade om en häst som för tre-fyra månader sedan dömts ut pga headshaking, men som idag gick 1,50 klasser. Ryttare ifråga hade lärt sig att hantera hästens problem på olika sätt, så att hästen fungerade fint – och inte skakade sitt huvud upp och ner hjälplöst och utan kontroll. Fältsits och långa tyglar under framridning, snack med hästen under hela ritten och massor med kli på manken så att hästen (ett sto) höll sig mentalt stabil hela banan var tricket. Vad glad jag blev att höra att fler haft som jag, men kommit ur den mörka tunneln till ljuset igen!

Själv har jag nämligen haft en headshaking-häst. Kan jag säga så? Hästen är kvar, men headshakingen är i princip borta. Om det kommer tillbaka vet jag i alla fall vad det beror på. Jag har en häst som fungerar som det senare exemplet – det gladare. Tack och lov! Jag var otroligt orolig för henne för ett par år sedan och slog på det mesta vad gäller headshaking disease på nätet. Alla artiklar som verkade minsta intressant luslästes och jag slet för att hitta problemet. För det här är ett problem som är läskigt – riktigt läskigt till och med. Vi trodde på allergier, solöverkänslighet efter att ha haft en allergichock, nerver i kläm och allt vad annat möjligt och omöjligt som kan orsaka headshaking. Problemet kommer av många orsaker, och alla av dem testade jag…

Det gick så långt att min dam faktiskt blev oridbar. Att han en häst som ofrivilligt och kontinuerligt kastade med huvudet åt alla håll var bara läskigt och obehagligt. Det gick bara inte. Inte ens en skrittur i skogen, eller skritt på banan utan huvudlag över huvud taget. Det var värre vissa perioder och helt oridbart blev det efter att andra hade ridit. Jag tog till slut tag i saken och tänkte – nu får det bära eller brista!

En sadelprovare togs ut för att verkligen hitta en sadel som passade perfekt. Den andra hade hon troligen växt ur (utprovad även den). Sen började jag rida. Och rida, och rida och rida. Jag struntade i allt vad headshaking heter. Klappade, snackade, lugnade, kliade. Och red lätt i trav. Runt, runt, runt, runt, runt. Träningstimmar blev till träningsveckor och sakta men säkert började hästen fungera igen. Hon slappnade av under passet och började till slut må gott på banan igen. Hon kom till ro och headshakingen minskade för att till slut helt försvinna.

Mitt stos headshaking kommer tillbaka med en ryttare som ställer krav. Det kommer tillbaka om jag inte rider ofta, ofta, ofta och inte tillräckligt lösgörande. Om en ny ryttare sitter upp måste vi jobba från grunden med att ekipaget hittar varandra. Annars knyter sig allt, och inget går som den dans vi hoppas. Det är en häst som kräver tid. Mycket tid. Och hon älskar sin träning, när det är ofta, regelbundet och ”kravlöst” (även om vi satsar friskt framåt!).

Så nu måste jag sluta. Jag ska ut och rida mitt sto. Så hon håller sig mjuk och smidig i muskler och i sinne, så att hon orkar alla läger och andra roliga aktiviteter som vi uppskattar så mycket här när våren väl kommer. Det blir nog mycket öppnor, slutor och fattningar idag – för det är kul när det händer saker på banan!

 

Hon behöver ro att göra sin uppgift.

Ibland på sitt eget sätt.

Och på den tid hon klara av. Inte på den tid jag önskar.

Om hon känner sig osäker blir hon spänd. Det leder till hennes headshaking. Så vi tar allt på mitt stos vis, så går det bra.

Så lärorikt med en sådan häst. Att ta det lite lugnt och vänta ut tills hästen är redo. Det är en lära för livet, som påverkar. Inte bara den häst som har headshaking av spänningar i både kropp och själ. Utan för att alla hästar troligen också uppfattar för snabba och stora krav som stressande.

av

När pengar styr

Nehru var en häst som fick Headshaking Disease och som till slut fick tas bort. Hans resa runt inom veterinärkåren, påhejad av försäkringsbolaget är allt annat än trevligt att läsa om. Ändå är historien en viktig tankeställare. Hästen fick lida något enormt, innan den till slut togs bort. Allt handlade i grunden om vad försäkringsbolaget ville, inte om hur hästen mådde. Här kan ni läsa Nehrus historia på egen hand. Väl värt besväret, för texten får en att fundera. Över liv och över död. Över lidande. Över pengars och bolags makt över individen. Men också över veterinärers ansvar, liksom vi hästägares ansvar.

Efter att ha tagit del av Nehrus enormt tragiska historia reflekterar jag främst över att veterinärer inte satte stopp. Mig veterligen kan en veterinär kräva avlivning av djurskyddsskäl. Ägaren har också ett mycket stort ansvar. Vi måste säga stopp när det går för långt. Det är vi som ska skydda våra hästar. VI kan inte räkna med att någon annan tar det ansvaret. Men vi kan också ställa krav på försäkringsbolagen.

Det är inte första gången en häst, som ägaren söker vård för, får lida i onödan. Vet en häst som stod i en sjukdel i ett stort stall i Stockholmsområdet som ingen kunde gå in till. Den hade förlorat balansen, och var därför livsfarlig både för sig själv och andra. Men det handlade om försäkringspengar och hästen fick snällt vänta på att försäkringsbolaget tagit sitt beslut. Det tog sin lilla tid…

Jag har också råkat på fall där hästen ses som ett intressant objekt för forskning. Så den kan stå drogad i ett halvår (!) så att man kan se om hästens senavbrott kanske eventuellt blir bättre. Då har ägaren själv fått ta beslut om avlivning, utan att få ut en krona av försäkringsbolaget (så klart). Tack gode gud för ansvarsfulla ägare!

Själv har jag turen att hitta veterinärer jag litar på. Som går att diskutera med. Jag har heller inte några värdeförsäkringar (A1 alt A2) på mina hästar. För mig är de för värdefulla för det. De är nämligen helt unika i sitt slag, och kan ändå inte värderas i ekonomiska termer på det sättet. Om jag förlorar någon av mina hästar, förlorar jag en vän, en individ helt unik i sitt slag, en familjemedlem. Jag kan utan att fråga någon annan än min veterinär, eller en annan om jag tycker han eller hon har fel, ta beslut utifrån hästens behov. Det är jag tacksam för när jag ser vad som hänt Nehru. Ingen av mina hästar ska få lida i onödan. De ska få somna in här hemma, utan att valsas runt hit och dit i jakten efter något som ändå inte kommer fungera. Utan att jag ska behöva ta ekonomiska aspekter med i bilden.