En välkänd sanning med dressyren är att den är en bedömningssport. Det sitter personer – av kött och blod och själ med personlighet, erfarenheter, åsikter, subjektiva tankar, nätverk de är beroende av för sitt uppehälle och kära vänner – som ska utföra en ”objektiv” bedömning av något en annan människa utför på en bana. Ofta någon de själva känner, eller åtminstone känner till i form av tidigare insatser, andras tidigare bedömningar av ryttaren, ranking etc.
Bara av den här anledningen kan man ju tycka att hoppning är så mycket ”renare”. Den är enklare i sin utformning och andra människors påverkan på det utfall personen som tävlar har är i bästa fall noll, i sämsta fall ganska litet ändå. River man ett hinder, hästen vägrar hoppa ett hinder eller om man inte klarar banan på en i förväg bestämd tid utfaller ett i förväg givet antal fel. Enkelt och objektivt. På riktigt.
Att tro att människor, hur professionella de än försöker vara och anses vara, inte får med sig åtminstone en del av sin egen syn på tillvarons ting i en dömande sport är ganska naivt. En människa är en subjektiv varelse och inga policies, riktlinjer eller utbildningar kan helt sudda bort den personliga uppfattningen och den påverkan som finns på människan utifrån. Till att börja med är policies, riktlinjer och utbildningar skapade av andra människor, också de med sina ”glasögon” på, så att säga – människor som också de har en grunduppfattning om livet, trosuppfattningar (inte bara religiösa) andras liv och vad som är bra och dåligt, åsikter, tankar, erfarenheter och allt annat som hör människan till vilket givetvis skapar en viss känsla i dessa policies, riktlinjer och utbildningar. Så redan där börjar problemen. Denna info, dvs dessa policies och riklinjer, ska sedan tolkas av andra människor, som är subjekt till sin natur, och troligen kommer de i sin tur att föra vidare denna, nu tolkade, info vidare till andra och så vidare. Man inser snart att det här är rena viskleken. Har ni provat att leka den någon gång?
Så fort människor gör något och ska bedöma något blir det subjektivt. Jag tänker på det ofta när man läser om att public service ska vara ”objektiv”. Redan när man beslutar om vilka nyheter som ska presenteras i nyhetsinslag, vilka man ska granska och på vilket sett, och vilken infallsvinkel en nyhet ska ha kräver en subjektiv bedömning. Redan där försvinner objektiviteten. Utifrån dessa redaktionsbeslut ska sedan en person av kött och blod (se ovan) rapportera om något, vilket givetvis kommer färga inslaget. Hur man än gör. Det hade varit så mycket lättare, bättre för den som mottager informationen och för PS själva att konstatera att objektiv rapportering inte finns. Då hade man kunnat fokusera på det som public service också gärna nämner i sitt uppdrag – mångfald. Flera bilder från samma nyhet är ett bättre val. Då kan mottagaren av informationen se att det finns flera sidor av ett skeende (vilket det alltid gör). Låtsas man inte vara ”objektiv” utan ser man att journalister och publisister är subjektiva i sin bedömning av vad som är relevant i en nyhet, vilka fakta som ska tas med i ett inslag (man kan ju inte ta med alla fakta hela tiden) och valet av ”nyhetsvinkel” (ett poppis ord inom journalistiken som avslöjar en hel del faktiskt) och kan bilden av vad som faktiskt händer bli sannare.
Detsamma gäller bedömningssporter. Därför har man i dressyren i högre nivåer också flera domare. Men det hjälper inte riktigt dessvärre. För dressyrens elitvärld är en liten klick där alla är beroende av varandra. Den domare som går för långt ifrån den gemensamma tolkningen av vad som gäller just nu i tolkningarna av de riktlinjer som finns och vilken ryttare som är ”bra” lär de inte få många fler uppdrag. Galamiddagen efter ett championat lär bli en ganska utfrusen sådan för denna person. Människor som följer strömmen har mycket lättare att hänga med och få vara med, om man säger så. Gör man tvärtemot eller kommer med kritik av gängse bilden blir man obekväm och det skaver. Hur förklarar vi annars sådant här:
Och häri ligger ett jätteproblem för en förändring inom dressyren. För om vi vill ha en riktig förändring av vad som sker i kulisserna, måste också det som sker på scenen förändras. En urusel piaff på en falskt samlad grund SKA inte ha höga poäng, vem som än gör den och hur ”stilla” hästen än står. Men så är det idag. Och om man får samma poäng för en piaff som man fuskat sig till på ett halvår (hästen springer på stället eftersom man både gasar och bromsar samtidigt till exempel) som en som med god grund och tålmodigt arbete som tagit åratal att utveckla, så lär inte någon ryttare som vill vinna ett championat någonsin välja den långa vägen. Samma sak gäller med precis allt annat. Och omständigheter påverkar. Mycket.
Vi kan till exempel se hästar med väldigt hårt spända nosgrimmor på banorna. Ändå sägs att dessa kontrolleras. Då blir frågan – när, på vilket sätt, och av vem? Detta sker till att börja med EFTER en ritt. Det är nog ganska svårt för en funktionär att säga – nosgrimman är för hårt spänd – när speakern samtidigt basunerar ut att en person lyckas skramla till sig 87% av domarna och leder klassen. Skulle du i ärlighetens namn göra det?
Och tycker verkligen funktionären att det som jag anser är fruktansvärt hårt åtspända nosgrimmor faktiskt är det? Jag skulle vilja se ett test där man kräver två fingrar på nosryggen! Två fingrar gäller ofta vid kontrollen också – men där på sidan där näsborrarna sitter och där det är mjukare än en marsmallow… lätt att få in två fingrar där oavsett. Prova! Så då, även om man är överens om ”två fingrar” blir ju tolkningen olika och det jag säger är tight som bara den är helt ok för en annan. Exemplen är många och problemet kommer, som jag ser det, inte att kunna lösas av ridsporten själva. För det är som sagt en liten klick i eliten och de känner och tycker om varandra och vårdar sina egna karriärer och andras karriärer och tycker nog, om man ska vara ärlig, att de som vill ha en förändring är ganska jobbiga. För det utmanar deras status. Det är precis därför jag påstår och tror att det krävs yttre krafter för förändring – fotfolket inom ridsporten och allmänheten.
Och kanske något till. AI-trenden är här för att stanna. Läser artikel efter artikel om hur administrationsarbeten kommer att ändras i grunden inom bara några år, liksom sjukvården. Och så tänker jag själv att alla dessa bedömningar som människor sitter med – som blir fel pga förutfattade åsikter hos den som ska bedöma, kommer kunna utföras av AI på ett helt annorlunda sätt – kanske rent av objektivt! Borde ju kunna funka även inom bedömningssporter såsom dressyr.
Här ligger svårigheten i vem som ska spalta upp de förutsättningar som ska finnas för bedömningen, men jag tänker att AI kan lära sig om hästars beteenden (pain face, stresstecken, konfliktmarkörer etc), om biomekanik och en animerad idealbild över varje rörelse utifrån de biomekaniska förutsättningarna, etc etc, och sedan får AI läsa av hur nära man kommer idealbilden. Graden av avvikelse mot etiska regler för hästvälfärden och mot biomekanikens fysiska lagar skulle kunna graderas i %. En idag galen tanke kanske. Men varför inte? Striden skulle väl i så fall sitta i vem som får putta in de fakta AI ska ha som grund i bedömningen, men det finns faktiskt forskning att tillgå av personer som inte är ett dugg intresserade av vare sig rosetter, prispengar, försäljningar av hästar eller domarpositioner på en fyrkantig bana på ett championat. Och dessa skulle man kanske kunna enas om att de är oberoende i all fall. Vilket är bra mycket bättre. Och AI:n den skiter i vilket och följer de faktiskt direktiv de får.
Busenkelt! 