klinik

av

Kris på SLU Uppsala

Man kan lugnt säga att det är problematiskt inom veterinärområdet i vårt land. Jag har ju tidigare skrivit om att man nu föreslår att det inte ska finnas jour vissa tider på dygnet för lantbrukets djur, något som påverkar oss alla med stordjur på landet – inklusive hästar. Vad gör man om det är akut och ingen hjälp finns att få? För smådjursägarna är tillvaron inte mycket enklare. Det råder veterinärbrist i hela landet vilket gör att man nästan får tvinga sig in till klinikerna (som är överfulla av djur som behöver hjälp) om det är akut. Jag har provat det och lyckats, men har också läst om folk som inte fått hjälp för sina djur i tid. Det här är illa och det behövs en rejäl satsning på veterinärutbildningen i landet, där fler veterinärer kan utbildas. Så det är riktigt illa nu när det också, till råga på allt, har blivit kris på SLU:s smådjursklinik i Uppsala.

SLU Uppsala är en knutpunkt inom veterinärmedicinen i landet. Här finns den enda utbildningen i hela landet för blivande veterinärer och på de kliniker som drivs här går veterinäreleverna för att få praktik och lära sig hur praktiskt veterinärarbete går till. Om klinikerna på SLU faller, faller också utbildningen, den enda i landet. Förutom detta skrämmande faktum är smådjurskliniken i Uppsala i sig en av de absolut bästa i landet. Det är en stor klinik dit många vänder sig för att få hjälp med sina djur, särskilt djur som har lite svårare diagnoser och som verkligen behöver experthjälp. Jag kan avslöja att jag själv åker dit för min hund – min schäfer Molly som inte bara har artros utan förändringar i ryggraden också. Utan veterinär Charlies hjälp på Ultuna, vet jag inte hur det hade gått. Molly hade ont, och nu med mycket god veterinärhjälp mår hon fint och är som en ny hund. Jag är evigt tacksam för detta.

Det var också min syster när hennes hund kollapsade en helg och de behövde hjälp på jourtid. Hunden blev bra igen tack vare suverän omvårdnad, men nu är jouren stängd på SLU, så inga hundar kan få hjälp där. Bara det är ett hårt slag mot djurägare och djur.

Men nu är det dessvärre en än värre kris på kliniken. Det har blivit så illa att hela 75 personer ur personalen har gått ut med ett upprop om att smådjurskliniken riskerar tappa all personal. Krisen har föranletts av att ekonomin varit i botten, ny ledning tagit vid (och tre av dessa chefer har nyligen dessutom hoppat av) och verksamheten har fått utstå mängder med förändringsarbeten, förändringsarbeten som mest lett till att personalen blir helt slutkörd. Nu orkar de snart inte längre. Det är för få i personalen och pengar har istället gått till konsulter som inte har kunskap om djursjukhus och hur de ska drivas. Problemen startade redan 2006 men nu har det gått så långt att hela verksamheten riskeras.

Det här är symtomatiskt för vår samtid. Managementkonsulter och administrativ personal kostar bra mycket mer än själva verksamheterna. Detsamma kan vi se inom regionernas områden – humansjukvården. Hur detta ska hålla är mer än vad jag begriper och något fundamentalt behöver ske i synen på hur man bedriver vård och utbildning (för människor såväl som djur) framöver och vi medborgare måste höja kraven på hur detta sköts. I det här fallet med SLU är det till syvende och sist staten i form av Jordbruksverket och Näringsdepartementet som är ansvariga, vilket snabbt gör det här till en politisk fråga.

Själva uppropet kan ni läsa på Svenska Dagbladet – här

av

Flera orosmoln för djurens väl och ve

Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.

Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.

Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.

Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.

Titeln på utredningen är  ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.

Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.

Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.

av

Konsten att välja rätt veterinär

 

Alla veterinärer är lika lite stöpta i samma form som andra människogrupper. De är individer, mer eller mindre lämpade som veterinärer, mer eller mindre lämpade att ta hand om just mig som hästägare. För det handlar om relationer, lika mycket som kompetens och engagemang. Det går det inte att komma ifrån. Ibland kan valet var extremt begränsat, och ibland blir valet riktigt galet. Då är det inte bara hästägaren som kommer i kläm, utan inte minst den stackars hästen, som givetvis behövde bästa möjliga vård.

Mina turer med olyckor på hästar har den senaste tiden renderat till ett anmärkningsvärt stort antal veterinärbesök och då jag råkar ha hästar i två olika distrikt, har jag också lärt mig den hårda vägen hur veterinärbesöken kan bli. Så här lite i efterhand, när mina egna ordinarie veterinärer tagit över ansvaret, och den häst som råkat mest illa ut äntligen också blivit på bättringsvägen kan jag inte annat än att ta till mig läxan och se att min egen naiva läggning åter spelat ett spratt. Jag har helt enkelt varit bortskämd. Vi lär så länge vi lever – eller hur?  Jag har noterat vissa typer av veterinärer, efter att i tretton år hållit i inackorderingsstall och hästverksamhet och då behövt  veterinär ett antal gånger. Här är de tre vanligaste, och givetvis börjar jag med den BÄSTA först.

1. Den infödde veterinären. Det här är en sådan veterinär som får alla sina kunder att slappna av. Vi hästägare känner på oss att vi har lämnat hästens väl och ve i rätta händer. I mitt fall har det funnits fyra sådana i mitt liv. Den första infödingen jag mötte, hon är lyckligt nog än med mig, då vi flyttat till samma område (en salig slump om jag får säga så). När hon jobbade som distriktare i Rimbo bad man gudarna där ovan om att det var hon som hade jouren om något gick fel. För då visste vi alla i stallet att allt skulle bli okej igen. för det var så det var – och det är så det är med denna veterinär. Nu jobbar hon på klinik i krokarna. Det är hit jag går när allt brakar samman och än har hon inte gjort mig besviken. Tror aldrig att hon kommer göra det heller. Vi kan varandra vid det här laget, hon och jag. Det betyder oerhört mycket, att hon finns.

Den andra är en distriktare i mitt eget distrikt idag, och den tredje är en härlig man i sina bästa år i Sörmland. Den fjärde jobbar också på klinik och är ett socialt fenomen med stor empati. Honom saknar jag ibland lite extra här nere, då han finns i Stockholmsområdet. För han och jag räddade min nu gamla fux Alexander en gång i tiden, och det kommer jag aldrig glömma. Men jag har ju nummer ett!!! 🙂

Vad som gör en sådan här veterinär unik är den sociala kompetensen, insikten om att verkligheten existerar i stallar (med bångliga hästar, smuts och otillräckliga resurser) och viljan och kunskapen att fixa till det som krävs. Lite kreativitet finns hos dem också, de löser problemen som de kommer. Inget rop om klinik om det går att fixa hemma – och det mesta går att fixa när en sådan här veterinär finns till hands! Jobbar personen på klinik får man den tid man behöver och den uppmärksamhet som ger en känsla av att vara prioriterad (hur lyckas de med att ge det till alla kunder, undrar jag ibland). Ofta är det här en veterinär med lång erfarenhet, men inte alltid. Vissa är födda till att bli veterinärer… Tack för att ni finns, för att ni lyssnar och för att ni förstår! Jag har skrivit det förut, men det kan inte sägas nog många gånger.

2. Den extremt kompetente. Jobbar ofta på klinik och kan vara svår att få kontakt med. Gör ett ypperligt jobb, även om hästägare inte fattar vad det är som gjorts och varför. Frisk blir hästen i vilket fall som helst. För det mesta, då alla hästar helt enkelt inte kan räddas. Personligen har jag bara gott att säga om dessa individer. Det är de som för forskningen framåt, fixar de mest komplicerade fallen och de är helt fantastiska. De är också personer som, när man hanterar det rätt, har enormt mycket kunskap att förmedla. De är ofta mer sociala än de flesta tror och anser. Men de kräver ett genuint engagemang från hästägaren (och en del kompetens från hästägaren också) för att kunna relatera till dem som individer. Jag tror flera av dessa herrar och damer tycker mer om hästar än om människor….

3. Teoretikern. Den här personen hade antagligen högsta betyg på veterinärlinjen och ”vet allt”.  Inte tu tal om att lyssna. Men mästra går bra. Tyvärr är kompetensen inte alltid den som man lätt tror att denna veterinär har. Det blir fel och det drabbar hästen, men då ska ägaren veta att han eller hon ändå gjort fel, så det kan inte veterinären lastas för. Nya rön och trender är det som gäller. Teori går före praktik och att skötseln inte sker på klinik när ägaren ges uppgifter är ointressant. Själva kan de ju fixa det mesta mha domesedan i hästen. Ägaren ska gärna klara mer komplicerade saker utan någon hjälp alls. Gammal kunskap och erfarenheter är helt blassé.

Om en lite erfaren ägare frågar om det inte kan vara en idé att göra si eller så (eftersom ägaren själv sett detta göras trehundra gånger av andra veterinärer i samma situation) ska man veta att man inte vet något alls. En inte helt ovanlig kommentar är då ”sådant gör man inte längre… vet du…”  Hänvisar till klinik under jourtid så fort det går för att få ryggen fri. Ingenting kan vänta utan det är akutintag som gäller. Ger hästägare dåligt samvete, är duktiga på att fakturera och hästen kommer i kläm då hästägaren ställs utanför engagemanget. Inte att rekommendera, om du vill må bra. Inte om hästen ska må bra heller, faktiskt.

4. Den räddhågsna. Denna veterinär vet att han eller hon är ute på hal is. Antingen är personen nyutexaminerad eller jobbar med fel djurslag och är rädd för stora djur (eller hundar om det nu råkar vara en hund som är skadad). Sådant händer. Då kan tre saker hända. Antingen får man lite pencillin och ett recept för att hålla trollen borta. Eller så blir det en evig kamp mellan veterinär och häststackare och ägaren försöker medla däremellan under undersökning. Inte för att någon brukar bli klokare av en sådan undersökning. Tredje alternativet är att veterinären frågar vad som behövs för att hästen ska må bra igen. Det har jag faktiskt varit med om själv. Turligen visste jag i det läget vad jag behövde (tack vare ”infödda veterinärer” som ofta berättar om hur och varför saker ska göras) och bad om det. Det gick bra den gången.

5. De intetsägande. Dessa är bra att ha i många lägen, men inte när det är akut. Har lite svårt att relatera till svårare fall, men är riktigt duktiga vid normala besvärligheter. Trevliga att umgås med men man kommer inte riktigt ihåg deras namn och hur de ser ut. Det här är nog mycket en relationsfråga och individuellt, vilka som hamnar här.

6. Hur blev du veterinär? Den sista kategorin veterinärer är ovanlig, men finns, helt klart. Vad sägs om ett fall där ägare och flera trodde på korsförlamning och veterinären rings ut. Han kommer ut, står två meter från hästen och lyssnar på ägarens oroliga kommentarer och fråga om det inte kan vara korsförlamning. Svaret blir: ”Men du. Korsförlamning drabbar mest ston mellan 5 och 8 års ålder. Det kan det inte vara. Och de ska ha svårt att gå då”. Varmed ägaren replikerar: ”men hon är ju sex år och kommer inte ur boxen!”. Någon undersökning av hästen eller rörelseprov var inte nödvändigt. Hästägare och veterinär stod mest och glodde på hästen i tjugo minuter. Ingen av dem blev klokare. Visst hade hästen korsförlamning (efter att ytterligare en veterinär fått ringats in). Veterinären ifråga hade också lyckats ta fel på ett sto och en valack vid ett tidigare tillfälle, och hittat på lite annat smått och gott som inte behöver nämnas här.

Vem vill du möta när din pålle inte mår bra? Välj med omsorg säger jag bara – om du kan. Det kan påverka en stor del av din hästs framtid. Vilka stories jag kan dra om när veterinärer har räddat mig och när de fallerat! Men det får bli en annan gång. Ha det gott därute, och ta hand om fyrbeningarna!