hoppning

av

Em i dressyr – en uppvisning i framtidshopp

Så har ett otroligt intressant och spännande EM i dressyr och hoppning avslutats. Tack vare ”nya” och helt fantastiska ryttare har det också blivit riktigt trevligt att kika på mästerskapen, mästerskap som också kan ge en ryttare på en något lägre nivå många insikter och tankar. SVT gjorde ett förnämligt jobb i att visa finalerna – LIVE! Så glad jag blir och jag hoppas detta kommer att fortsätta. Nåväl, åter till saken.

Till att börja med finns det många olika ridstilar att bevittna. Vilka gillar vi, och varför? Själv är jag torsk på ekipage som verkar ha roligt tillsammans, och ryttare som verkligen hittar balansen. Jag tittar också väldigt mycket på vad hästen gör och inte gör, och hur den reagerar för vad som händer och sker.

I vissa fall verkar det finnas något extra. Kommentatorerna på SVT talade om magi, och jag håller med. Det finns en viss magi i vissa ekipage som är svår att beskriva. Jag tycker ändå Bo Jenå, förbundskapten, hittade rätt när han talade om att vissa ekipage uppvisar en relation som inte kan ersättas av något annat. Vi talar om att ryttare och häst ger allt för varandra, och har en sådan relation som gör dem unika ihop. Ett ekipage är en helhet, vars delar inte bara kan bytas ut. Han talade till och med om att det var en nyttig lärdom för dressyrvärlden – att det inte går att byta ryttare på en magisk häst bara sådär, och tro att samma magi ska kvarstå. Det är mellan häst och ryttare magin skapas, och de skapar en unik enhet. Vi talar om konst, som inte kan upprepas eller efterapas, för levande individer är unika och dess relationer likaså.

Vilka ekipage talar vi om här då? Jo självklart Charlotte Dujardin och hennes Valegro (även kallad Blueberry), till exempel. Den hästen verkar tycka att ryttaren är toppen! Jag kollade till exempel på Grand Prix Specialen som de red,  flera gånger för säkerhets skull. Inte en enda gång viftade hästen på svansen, eller knep med rumpan. Inte en enda gång verkade hästen brydd eller störd av vad som hände, eller vad ryttaren gjorde. Inte en fot sattes ner fel, allt var i säker takt. Valegro verkade hur cool och självsäker som helst, men också mycket aktiv och alert. Samspelet är helt enkelt grymt och för Charlotte verkar Valegro vara beredd att gå över eld och vatten. Det omvända verkar också gälla.

Nu har jag sett på FB att skötaren verkar stå minst lika högt i kurs. Valegro är omgiven av folk som verkligen verkar tycka om honom. Och det är ömsesidigt. Så glad jag blir då att också detta smittar av sig på banan, och att detta premieras. Mästaren bakom allt detta är Carl Hester, som inte är långt efter själv i resultatlistorna. Han lotsar sitt team så väl, och gläds över att hästarna mår bra, att de kan galoppera ärevarv i harmoni, och att det viktigaste – relationerna, fungerar väl. Det går inte att missa, om man följer deras FB-uppdateringar, vilket jag gladeligen gör! 

Charlotte liksom Carl Hester är mästare på att sitta väl. Båda sitter i en härlig balans, utan det minsta bakhäng. De hänger på och följer med. Den enda som kan mäta sig med deras ridförmåga vad gäller balans och harmoni tycker jag själv är Edward Gal. Även om hans häst har en bit kvar till ”forna tiders magi” som han uppvisade med Totilas. Vi har blivit bortskämda… Men Edward lotsar sin partner väl.

En glad överraskning var också Minna Telde. Jag måste erkänna att jag inte sett henne som någon superryttare tidigare. Duktig ja, men inte sådär proffsig som vissa andra. Men på küren fick hon också till det där magiska extra. Hon jobbade förträffligt fint tillsammans, med, och för sin häst! Och så fick hon betalt också. Hon red med hjärtat, och det gick rakt igenom rutan. Det gick verkligen rakt ner i hästens själ också för oj vad han dansade för henne. Vad lätt det såg ut helt plötsligt, vilken schwung de fick. Hejja Minna!

Så kanske det är på gång ett paradigmskifte inom dressyren trots allt. Där vi förstår att relationen mellan häst och ryttare är det som ger mersmak, det vi vill se mer av. För det är där som magin ligger, i en relation mellan det vackraste och ädlaste djuret i världen, och en människa i balans och harmoni. 

Och i veckan har vi till och med sett härligt glada Team Hester-hästar busa i hagen – välförtjänt efter en sådan uppvisning. 

Nu är det EM i Fälttävlan. Inte mindre spännande det! Det osar medalj om svenska laget efter dressyren så nu anar vi framgångar. Det blir vad nästa blogginlägg kommer handla om – så klart! 

 

 

av

En vinnande filosofi?

Så har världsmästaren i hoppning korats. Det blev Phillippe Le Jeune som avgick med segern. Finalen består av de fyra bästa ekipagen från ett antal rundor. De ska då hoppa en banan med både sin egen häst – och de andras. Det klarade Le Jeune allra bäst, och när han på presskonferensen svarade på varför det gick så bra att hoppa motståndarnas hästar svarade han så här:

”Jag hade kul när jag red de andra tre hästarna i kväll. Jag kände av dem och tänkte att jag gör som hästarna vill, istället för att försöka få hästarna att göra som jag vill.”

Väl talat av en världsmästare! All heder åt en sådan vinnare.

Artikel om segraren finns att läsa på Ridsports hemsida.

av

Åhhhh! En Urbino-häst!

Ja, så går tongångarna ibland när jag är ute med min vackra vita springare Tamara. Då vet jag att det är sant hästfolk jag stöter på. För de som gillar Urbino gillar känslighet, fart och fläkt!

”Min” Tamara är en dröm att skåda och också en av de vänligaste och arbetsvilligaste hästar jag någonsin stött på. Mitt aber är att jag kanske inte riktigt uppskattat hennes enorma inre förmågor förrän på äldre dagar. Men nu vet jag bättre. Det här är en häst, som är en ära att få ha i sin vård.

Urbino

Tamara är som sagt otroligt lik sin morfar Urbino till utseendet. Även hennes temperament och beteende avslöjar tydligt att det är dessa gener som slagit rot i hennes huvud och kropp. Så de som gillar Urbino (vilket verkar vara många här i Skåne!) missar inte att hon är en avkomma (om än i ”fel” generation) efter denne eminente hingst.

Inte nog med det. Urbinos och Tamaras historia möter också varandra, inte minst rent geografiskt. Urbino såg dagens ljus år 1962 på Gotland. Den lycklige uppfödaren hette Ivar Olofsson. Redan som föl köptes dock den vackra lilla hingsten av Flyinge. Men det var inte givet att han skulle bli hingst. Lillkillen var lite föööör liten. Han mätte inte mer än 159 när han var som störst (även om jag tycker det låter som en idealhöjd för en liten dam som jag på dryga 1,60…). Men det är inte det som är det förunderliga i historien. Utan det är att Urbino faktiskt började sin avel i Röstånga, där jag själv råkar bo numera, 08 som jag är från början. Hur jag hamnade här är en historia för sig, men också delvis av en slump. Här har också Tammy stått under fyra år.

Urbino stod på Nackarps Gård, bara ett par kilometer från mitt hem. Han flyttades så småningom till Halmstad, men Röstångaborna älskade hästen och ville ha honom tillbaka (klokt folk här i bygden! :-)). Så hit kom han åter efter ett par år, för att sedan turnera i Småland och Skåne. Det var en populär hingst, denna vackra Urbino.

Han var dessutom framgångsrik som få. 1546 ston kom att betäckas av hingsten. Efter sin död 1991 blev han tilldelad elit, postumt men ändå. Det råkar också vara samma år som Tamara föddes – år 1991. Elit tilldelades han för sina fina avkommor såsom Callaghan 460, Flamingo 481 (vem kommer inte ihåg honom!), Flyinge Tolstoy och Flyinge Bobby. Måste säga att Tamara är i gott sällskap, även om hon är en hoppehäst bland avkommor som utmärkt sig i dressyr. Det kanske är det som kommer ifrån Lemon, fadern.

Tamara

Tamara själv är en ängel och har varit med om mycket under sina 19 år på jorden. Jag köpte henne som häst för min hästskola för personer med särskilda behov i början av 2000-talet. Hon var en liten snäll häst, men inte igångsatt när vi fick henne. Valet föll på henne för att hon stod nära och för att jag instinktivt kände att hon var en härlig häst. Lite slump var det allt i köpet också, måste erkännas.

Tamara installerade sig snabbt på gården och gick snällt med barnen och blev starkare och starkare. En vacker dag när vi hade lektion skulle barnen rida över bommar. Tamara var lite pigg, men nog blev vi förvånade när hon tog fart över de fem bommarna som låg på skrittavstånd och hoppade alltihopa i ett enda gracilt språng. Givetvis blev det lilla barnet rädd och började ropa. Då satte Tammy fart än mer och barnet for av.

Hoppning!

Ingen skada skedd dock. Vi som var med häpnade snarare över TEKNIKEN! Vilken hoppetjej! hon formligen flög över bommarna. Sagt och gjort. Efter en tids löshoppning och inträning av hopperyttare lånades hon ut för hoppning och kom att tävla både det ena och det andra. Sedan blev hon tyvärr halt och jag lånade ut henne för avel istället. Hoppningen var inget alternativ längre. Än tråkigare är dock att avelsförsöken inte slagit väl ut. Även jag har försökt utan framgång. Det är en sorg, då Tamaras gener verkligen skulle glädja nästa generation. Tamara är en kompakt och ädel häst med fantastisk galopp, härlig känslighet och ett ambitiöst sinne. I sina glansdagar hoppade hon så att vi skojade om att det var en häst vi fick skjuta ner för att få att landa…. Något för alla att uppleva för alla som tycker att hoppning är kul.

Att uppskatta energi

Vad Tamara främst lärt mig genom åren är att uppskatta mjukhet och energi. Ingen kan dansa som hon om energierna är fel. Men ingen är så ljuv att rida när kropp och själ är i balans. Hon är en tydlig barometer för den som hanterar henne. Hårda nypor ger back i full fart. Mjuk sits och en behaglig framtoning ger finess å det härligaste. Hon är ständigt tillsammans med bästisen, Lilla W, som följt henne under nästan all den tid som jag haft Tamara. Jag köpte in dem med ett halvårs marginal och de fann varandra direkt. De är som yin och yang, black & white.

En häst som ger avtryck

De som mött och upplevt Tamara hänger kvar i min vänkrets. Hon är en häst som berör och hon har många fans därute. Hon har, och ger fortfarande, avtryck i människors själar. Inte minst i min egen.

Mer om Urbino kan du läsa om på Carolas Webbhörna – en mycket trevlig sajt för övrigt!

av

Hästar beroende av civilkurage

Så är vi igång igen. En ryttare som har högt anseende och vunnit många fina priser fångas på film under en minst utsagt skämmig situation. Under själva tävlingen!

Så är det dags att ta upp det där med vårt, tittarnas ansvar, för det som händer och tillåts på banorna. Det är uppenbart att ingen hästsport är så etisk som den gärna själv vill framstå. Ibland tycker jag att folk som inte kan något om häst är så mycket mer empatiska och kloka än de som trubbats av, av tränare och medtävlare som gör både den ena och den andra konstiga grejen. Ingen säger emot, alla håller tyst. Som om något blev bättre med det. Däremot kan andra, icke hästinitierade, reagera mycket kraftigt över något som hästfolk bara rycker åt axlarna på.

Vad gör vi hästmänniskor då när vi ser någon behandla en häst som skit??? Jag vet vad jag gör. Jag har slängt ut folk från mitt stall, bett tränare hoppa av mina hästar för att de rider så illa och så fult och vägrat vara i stall där sådant händer. Jag har dock inte gått så långt som min vän som försökte damma till en person i huvudet med motsvarande rep som personen som försökte lasta en häst använde som tillhygge! Hon vart så rosenrasande, så jag tror faktiskt inte hon visste vad hon gjorde, och hon var heller inte så gammal. Men – hon älskar hästar och är en fantastisk tjej och en klippa att ha som vän – oavsett om du råkar vara människa eller häst.

Men alltför ofta händer inte ett smack. Folk står tysta, låter det ske. Än vanligare är det om personen i fråga som behandlar en häst illa är en person med så kallad auktoritet. Är det det där syndromet som de visade på fransk tv som gäller överallt? Troligen. Där testar de hur mycket el en person kan skicka in i en annan människas kropp i hopp om att vinna pengar. Över 80 procent av deltagarna skickade in så mycket ström i personen att den, om situationen varit verklig, skulle ha dött!

Inte undra på då att hästar får lida, i onödan. Den här personen på filmen fick enligt uppgift inte ens en varning för sitt beteende. Det hände faktiskt ingenting – förrän videon blev offentlig på Youtube. I samband med andra liknande filmer har personen ifråga försökt få det till att videos ljuger. Men jag kan säga en sak. Det här är inte okej – oavsett vad som hände före eller efter. Det är inte mycket annat heller som jag sett och upplevt, samt sett på videos och som sedan snyggt snackats bort för att det hade varit en tillfällighet eller något annat. Det här händer bara inte hos människor som förstår sig på och har respekt för djur.

Är det sådan här hästhantering vi vill premiera, är det det här som vi ska lära våra barn att det går till på ridbanan, om vi vill vinna? Är det här etiskt att INTE reagera emot. Kan vi hästmänniskor då sedan komma och förffasa oss över djurplågeri i allmänhet, när vi, som själva tar hand om djur beter oss som fundamentala skitstövlar, eller agerar passiva åskådare till ett plågeri som är lika illa som något annat? Det är tydligen lätt att skriva på ett papper om att långa hästtransporter ska upphöra, men inte att reagera när man har chansen att verkligen förändra?

Nästa gång – säg till! För hästarnas skull! Anmäl till domare, säg till ryttaren, få andra att reagera. Snälla – för hästarnas skull. De är för snälla för sitt eget bästa och det här är det ultimata beviset på att vi människor gärna sätter oss på våra ”höga hästar” och gärna straffar hästar för minsta lilla felsteg de tar, men vi är väldigt förlåtande mot oss själva och vår egen art – även när vissa av oss går way over the line. Vem är det egentligen vi borde avkräva ansvarsfullt beteende? Ja inte är det hästarna i alla fall. De är bara hästar, födda till samarbete. De lider i tysthet – om inte DU och JAG gör något åt det, när vi ser det hända. Det är då vi har chansen att faktiskt agera.