avel

Emma – västvärldens mest kända ponny
av

Emma – västvärldens mest kända ponny

Många av oss minns ponnyn som för dryga året sedan stod i ”givakt” tillsammans med sin försteskötare Terry Pendry på en gräsplan i Windsor när Drottning Elizabeths begravningståg defilerade förbi. Det var en otroligt rörande scen, då drottningens favoritponny, Fellponnyn Emma som var sadlad och klar för ritt och med drottningens scarf på sadeln som en symbolisk gest, stod blick stilla med böjt huvud under hela tiden. Idag är Emma en celebritet i sin egen rätt, med helt nya uppgifter. Vilket hon verkar trivas fint med. Pensionering verkar inte vara för Emma, precis lika lite som det var för hennes matte Drottning Elizabeth II.

Emma var Elizabeths sista häst och hennes absoluta favorithäst. Drottningen hade ett mycket stort intresse för hästar i allmänhet och red ända fram till 2002 på storhäst. På äldre dagar bytte hon till att rida ponny istället, vilket hon gjorde ända till sina sista dagar. Det var tack vare Terry Pendry (mannen som håller i Emma på bilden). Han var orolig för det höga fallet från en stor häst som skulle kunna vara fatalt för drottningen vid hennes redan då höga ålder. Och drottningen kom att särskilt värna om de nationella raserna, inte minst Fellponny och Highland pony.

Så 2004 dyker Emma upp i Windsor, tack vare Terry. Emmas riktiga namn är Carltonlima Emma och var tänkt som avelsmärr. Hon var faktiskt redan såld när Terry hittade henne, men han fick ägaren att tänka om i sista stund. Hon hade fina meriter på visningar och klassades som championsto. Hon var till och med dräktig när hon hamnade under drottningens ansvar och kom att få flera fina avkommor. Emma kommer från det högland som gett ponnyrasen dess namn och det välrenommerade stuteriet Murthwaite. På Murthwaite lever hästarna fria på ”the fell” och så har hästarna gjort sedan vikingatiden.

Idag har Emma fått ytterligare nya arbetsuppgifter i sin roll som stor celebritet. Hon har en viktig uppgift i att samla in pengar för bevarandet av sin egen ras och gör det genom att visa upp sig på olika sätt, precis på samma sätt som förra matten Elizabeth själv arbetade. Bland annat har hon fått leda ut polospelarlag till den stora årliga polofinalen i England och hon har hinkat hem priset ”Agria Horse of a Livetime Award”.

Och hon är en god ambassadör för sin ras även till sin personlighetstyp. Emma lär vara framåt att rida, men cool som få och extremt fotsäker. Inget skrämmer henne och hon tar det mesta med ro. Hon är lugn och harmonisk och en go ponny att hantera. Så att hennes gener förts vidare till kommande generationer lär vara den hotade rasen till stort gagn. Tack för det Drottning Elizabeth.

Till vardags Emma på Drottning Elizabeths barnbarn, ett nog så viktigt uppdrag som kräver att man har de egenskaper Emma har. Så Englands, om inte västvärldens, mest kända ponny har fullt upp på dagarna. Och är lika älskad som hon alltid varit.

P.S Den sista ritten Drottning Elizabeth gjorde var på just Emma. Det var under juli månad 2022, bara ett par månader före drottningens bortgång.

av

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

av

Gaspari kunde han

 

Gaspari – En svensk hingst som var något alldeles extra. Två OS hann han med tillsammans med beridare Yngve Viebke, samtidigt som han verkade som betäckande hingst under alla år – och fick 593 föl inklusive hela 13 godkända hingstsöner.  Han blev 26 år gammal.

Noterar formen på denna häst – inte riktigt det vi kanske ser idag på tävlingsbanan. Varför inte då? Formen är bärig, lätt och bara helt underbar. En inspiration även idag. Klippet hittade jag på Hippson. Läs mer om Gaspari på Hippson.

 

av

Olika barn leka bäst – om stoet själv får välja

Hittade en så underbar liten studie om vilken hingst ett sto skulle välja om hon fick avgöra saken själv. För det är det hon som gör, om hon får chansen det vill säga.

Studien gick ut på att ston fick välja en hingst utifrån ett antal möjliga. Hon skaffade sig snart sin egen favorit. Det räckte med doften för att avgöra vem som var ”snyggast” i stoets ”ögon”. Och det var inte så svårt att klura ut för forskarna vilken hingst som stoet skulle välja. Stona valde nämligen genomgående hingstar som var så olika dem själva på det genetiska planet som möjligt.

Med andra ord – linjeavel (typ inavel med finare namn) ligger inte i naturen, eller i generna. Det kanske inte var någon som trodde det heller, men det är fascinerande att se att naturen i vissa fall inte heller tror på slumpen. I stoets egenskaper finns en önskan om att hitta en karl som är olik henne själv, och det är den hon föredrar. Det leder till hållbar utveckling. Med en bred uppsättning gener fungerar det bäst. I alla fall om naturen – och stoet, själva får välja.

Studien genomfördes i Schweiz.  

En utförligare artikel om studien och de som utförde den kan du läsa om här