Se här!

…utan att ha upplevt det själv!

🙂

Tänk så mycket djuren betyder för oss djurmänniskor. Här är ett fantastiskt och tänkvärt inlägg i tanken om vi faktiskt älskar djuren mer än människor ibland. Det finns ju folk som kör omkring med dekaler som: ju mer jag lär känna människan, desto mer älskar jag min hund (alt. häst). Finns det något bakom! Här är inlägget i På Stan, DN.

När jag valde veterinär till min vovve hittade jag en artikel där han nämnde just den totalt osjälviska och ickekrävande relation vi kan ha till våra djur. Vi älskar dem precis som de är även när det blir gamla, skruttiga, förvirrade., luktar illa och gud vet vad. De ställer inte mycket till krav och tar dessutom oss för vad vi är. De förlåter oss för allt, och är alltid beredda att ge oss en ny chans, de älskar oss även när vi är skruttiga, eländiga, dåliga och allt vad vi nu kan vara. Vilken människa skulle klara av det?

Kikade på min statistik på den här sidan och insåg att det 200:ade inlägget i den här bloggen blev ett om hundar! Jaha, där ser man. Jag som trodde det var en hästblogg….. I vilket fall som helst fortsätter vi på samma tema: hundar. Ett djur som verkligen kommit att betyda mycket i mitt liv är min schnauzer. Han fyller 14 år i vår och vi har gått igenom vått och torrt tillsammans. Bokstavligen.

Musse Schnauzer kom in i mitt liv som ettåring. Då var han faktiskt mer vild än tam och sprang som en tok över ängarna. Han var en omplaceringshund. Inte för att han varit det minst dåligt behandlad, utan för att matte och husse inte fick behålla sin hälsa. Så jag tog honom på prov och oj vad han sprang. Jag var på vippen att lämna tillbaka honom efter en månad, men det föll sig till slut inte så. Det kan jag idag tacka gudarna för.

Jag kan inte påstå att min hund varit en lätt vän att leva med. Men han har lärt mig en läxa för livet: att om du försöker dominera och ställa och styra över en schnauzer, är du ute på djupt vatten. När jag blev arg för att han inte kom, stack han bara fortare ifrån mig. Eller så gömde han sig under en gran och stod inte att finna. När jag inte gav honom den uppmärksamhet som han ville ha, ja då smet han till grannarna med barn och njöt av tillvaron under en hammok. Han smet och han sprang. Oj så många gånger jag trott att: nu, nu är det kört!

Men vi utvecklade en speciell relation i springandet, letandet och oroandet. Han kom att, på sitt eget sätt och på sina villkor, bli min allra bästa vän. Vi har och har fått mängder med fantastiska stunder tillsammans. När jag var yngre och han med och jag var bortrest blev han ibland sjuk, och inget fel stod att finna av veterinären. Så till slut fick jag ett visitkort till en beteendeterapeut. Det var hans reaktion på att jag var borta, trots att han sällan visade hur glad han blev när jag kom tillbaka. Vi växte ihop, Musse schnauz och jag och nu så här i backspegeln är jag glad att jag orkade. Att jag orkade lära mig av en liten grå hund med mängder av energi och en enorm dos egensinnighet, charm och intelligens.

Allt detta finns kvar hos den gamla hund som ligger bredvid mig och myser i soffan i skrivande stund. Egenskaperna har lett till mängder av skratt, men också till gråt och skräck. Musse Schnauz har avverkat mängder av sina liv, som verkar vara fler än en katts! Det är inte många hundar som kan skryta med att ha överlevt en simtur i en gödselbrunn utan att ens kunna simma, att nästan ha blivit överkörd av Roslagsbanan, av att ha orsakat trafikkaos på Stureplan mitt i centrala Stockholm, att två gånger fått åka polisbil till hundstallet där en skamsen matte hämtat honom och betalat dyra slantar, att bli hämtad vid hål 17 på Vallentunas golfbana för att han stör tävlingen där, att ha lyckats smita genom fönstret där myggnätet satt när matte var på fest för att bara vara borta när hon kom tillbaka. 

Vi har också varit med om en hel del skoj. Som den valborg han sprang omkring med heliumballonger i halsbandet så jag kunde hitta honom i folkvimlet, alla de gånger vi lekt och hur gossig han är. Svart bälte i kel, säger vi. Eller när han morrar ut den Store Hästhanteraren från sin egen säng, så att hon inte vågar komma nära. Eller hur go han är mot nyfödda då han slickar dem ömt i pannan, och hur han älskar små valpar och låter dem göra i princip vad som helst. Tänk vad händelserikt ett hundliv är ändå.  

Det är också en vän som lärt mig hur lätt det är att tämja oss människor. Han säger vad han vill – och han får det! Det går inte att missta sig på när denna vän vill komma ut, gå in, eller när han vill ha kel. Och vem är jag att säga emot min schnauzer? Han har tränat mig väl, denna gamle gode man. Tänk om vi människor var lika duktiga på att träna djur, som vissa djur är på att träna människor…

Men så under julen fick min älskade hund resa i ilfart till Helsingborgs djursjukhus efter att ha drabbats av det som visat sig vara vestibulärt syndrom. Paniken hos honom och paniken hos mig var enorm. Jag trodde jag skulle förlora min allra bästa vän. Men än en gång reser sig min hund upp och går iväg från liemannens utsträckta hand. Nu tre veckor sedan tiltar i och för sig huvudet, men kroppen i övrigt och huvudet verkar det inget fel på. Jo, en sak hade jag kanske önskat ändå. Att egensinnigheten vore lite mindre egensinnig. För i morse åkte hjärtat åter upp under hakan, när min hund bestämmer sig för att ta trapporna ut helt själv. Jag försöker hinna fram för att stoppa honom, men misslyckas. Resultatet är att han kanar tio meter ner för alla trappor……

Väl nere ställer sig min hund upp, ruskar lite på den sneda lilla kroppen och går iväg för att pinka. Han kunde ha dött, men det gjorde han inte. Inte den här gången heller. Kanske gör han det i morgon, trots att jag försöker hålla efter honom varje minut och vårda honom med all min förmåga. Vi kan inte styra allt i våra liv, och kanske tar hans många liv slut då. Men det är en senare historia… för en hund lever här och nu och en schnauzer är och förblir en schnauzer.

kan du läsa om här, i bloggen I Are Lisa.  Jag får så mycket tankar och funderingar att jag inte vet vart jag ska börja. Så jag låter den stå för sig själv…. men mycket av de tankar jag får kan ni läsa om på den här bloggens andra inlägg. Jag är uppvuxen i ridskolevärlden, och det finns en klar anledning till varför jag vänt det ryggen…

Tur ska en tok ha, sägs det ju. Jag vet precis vilken känsla som formligen griper över hela kroppen när en häst gått ner sig. I somras hände det mig. En häst blev rädd för åskan om natten, sprängde sig ur hagen. Efter fyra timmars letande på morgonen hittade jag honom i en avlägsen del av en damm, där det såg ut att vara mark. Men i själva verket var marken bottenlös för en tung häst. Två timmar tog det att få upp min vän och jag vill faktiskt inte veta hur länge han låg där. Oj vad jag kämpade. Han med. Jag tackar min lyckliga stjärna för att det var varmt. Det var snarare värmen som var orosmomentet då. Men – det var räddningstjänsten som stod mig bi. Mina vardagshjältar! Hästen? Klarade sig fint…. otroligt nog. Tur ska en tok ha som sagt…

De här hästarna trillade i mitt i midvintertid. Vilken panik!  Återigen var det räddingstjänsten som lyckades få upp Ture Tursam och hans märr. En solskenshistoria så här inför jul!