av

Den snälla hästen – vad är det egentligen?

Den snälla hästen som går på ridskolan och som aldrig opponerar sig mot något. Den gulliga lilla ponnyn som nästan låter dig hänga den uppe i taket i svansen. Är det det som är idealet när vi söker den perfekta hästen? Kanske är den hästen i sig mindre lycklig, och mindre i sin idealvärld, än vad vi någonsin kan ana. Hippson tar upp ett ämne jag själv berört i den här bloggen på ett ypperligt sätt i den här artikeln.

Forskarna menar att vissa av de väldigt fogliga hästarna mår riktigt dåligt för att de är i ett stadium av inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet är ett tillstånd då en individ ger upp, inser att de inte har makten att förändra de obehagliga betingelser vari de lever under och bara står ut. Hästar i detta stadium släpper upp ryttare även om ryggen ömmar så den känns som den håller på att gå av, låter sig tränsas även om bettet nyper och sliter i munnen, låter sig sporras utan att reagera nämnvärt. De slutar svara på något och kommunicerar väldigt lite med omgivningen. Varför skulle de, när de inte kan påverka något ändå? 

Nu är nog inte alla hästar som är fogliga det för att de är drabbade av inlärd hjälplöshet. Många hästar tycker nog om oss människor och står ut med oss ändå! 🙂 även om vi gör lite fel ibland. Men den häst som inte kommunicerar och som verkar lam, den är det då något skumt med. Troligen är den inte född sådan…..

I Hippson tar man till och med upp det faktum att en hel del inlärningsmetoder där ute på ”marknaden” faktiskt har som syfte att få hästen att stå ut med allt obehag som vi kan tänkas ge dem. De ska tåla påsar över huvudet i timmar, broms och driv samtidigt (vilket blir då rätt för en häst – framåt eller stopp? Ingetdera….), inte reagera över det som de egentligen vill reagera för och mycket annat. Väldigt intressant och skrämmande äme – som varje hästmänniska borde läsa in sig på ordentligt.

Under ett antal år har jag mer och mer förstått vad den gode Leslie Desmond försökte berätta för mig. Att de ”döva” och alltför tama hästarna är farliga och att de själva inte mår bra. Farliga för – att när de väl vaknar så slår de slint. Jag är övertygad om att hon har rätt och jag ser och förstår det alltmer. Det var inlärd hjälplöshet hon talade om, det som jag själv gjort som grej att försöka undvika till varje pris. Det har lyckats tror jag, över förväntan. För ibland kan jag tycka att de har lite väl många åsikter, mina goda djur. De talar och tjattrar och snackar konstant. Alla och envar. Vissa har det tagit tid för att komma ur skalet. Andra har aldrig lärt sig att sluta sig i det.

Jag är lycklig när min häst säger till att något är fel. Det är här som vi människor behöver en attityd som är förenlig med hanteringen av ett annat intelligent väsen. Om hästen, som i vanliga fall brukar tycka uteridningar är toppen, inte vill gå iväg. Är det istadighet, eller är det ett försök att berätta att något är fel? Jag kollar det sistnämnda. Andra lyssnar inte alls, utan säger hästen blivit istadig. Många med mig har fått lära sig läxan på det mest praktiska vis. Vi har sagt att hästen inte gör som vi säger, och får det inte att funka. När vi väl kommer till veterinären är hästen stenhalt. Idag är jag inte lycklig för erfarenheten precis. Men så här efteråt, många många år senare, kan jag säga att jag i alla fall är glad jag lärde mig läxan.

Bästa kvittot var nog den stackars människa som blev helt chockad över min unghästhantering när jag sadeltränade Isa. ”Jag förstår inte att du kan säga att du har koll på läget när du släpper kontrollen över hästen!” sa han när han tittade på vad jag gjorde och lyssnade på vad jag sa. Jag berättade att hästen alltid hade ett val när jag tränar in något nytt. Om den behövde gå för att vojlock eller sadel blev för mycket och kändes läskig, så var det helt okej. Jag tänkte då inte stoppa den. Alltid ge en väg ut, alltid ge ett alternativ så hästen själv får säga – okej eller – nej det där klarar jag inte. Det är bara att habituera vidare, hålla sig lugn och positiv och visa att det vare sig är farligt eller ont. Bäst är förstås när jag ser känslan i hästen och avbryter inträningen innan hästen behöver gå. Signalerna kommer innan. Men så timad är jag inte alltid.

En häst som själv får upptäcka att det är okej att bli sadlad, och inte tvingad, kommer heller aldrig bli rädd för sadeln. En häst som alltid får säga – okej – till en ryttare när han eller hon sitter upp, kommer också se till att du sitter kvar där så länge ritten pågår. Det är det som är att lyssna, som är att ge hästen ett val. Att låta den ha den makt över sitt eget liv och vad den utsätts för, så långt det bara går. Total frihet finns ju som bekant inte, inte i människovärlden heller. Vissa saker måste bara göras… .

Jag tror inlärd hjälplöshet också kan hjälpa både människor och djur i VISSA lägen. Jag tänker då på veterinära situationer framför allt. Det är enormt jobbigt när en häst faktiskt ”inte ger upp” ibland, och då är det lätt som hästmänniska att förtvivla. Förra hösten hade jag inne mitt fullblod flera gånger för en otäck sårskada som till slut fick opereras. Det var inte lätt att handskas med den damen när hon insåg att det vi gjorde skulle göra ont (det vill säga försöka undersöka och dränera såret som var farligt nära leden). Hon slogs för sitt liv, i hennes ögon troligen bokstavligen. Ingen inlärd hjälplöshet där inte…Jag slogs för hennes liv på andra sidan. Jag vann – tack vare modern veterinärteknologi och idag är hon frisk. Utan vård hade döden varit ett faktum.

Det kan vara jobbigt och balansen mellan att få fart på en inlärningskurva och utvecklingskurva på det sättet. Och ibland att kunna göra det som måste göras, även om det gör ont på hästen just då. Vad gäller träning och inlärning skulle nog många moderna lärare säga samma sak. Förr var det lättare. Då slog man ungarna med linjalen på fingrarna så det gjorde ont som f-n om de inte kunde läxan. Enkelt. Men det går att göra det på ett annat sätt- och det handlar om attityd, respekt och teamwork. Det gäller också hästar. Det ger så mycket mer i slutänden.

Jag ser fram emot den vidare forskningen i det här ämnet. Om det är något som handlar om djurskydd är det detta. Hästar som står stilla i sin box 23 timmar om dygnet utan att tossa omkring som dårar, som tål vidriga träningsmetoder utan att säga ifrån det minsta, och som hunsas hit och dit och bara står ut. Det är det inget som fångar upp idag. De ses som fogliga och snälla… och det är få som för deras talan.

av

Hickstead föll död ner….

Humpty Dumpty sat on a wall

Humpty Dumpty had a great fall

All the kings´ horses

and all the kings´men

couldn´t put Humpty together again

 

Ibland händer det omöjliga. En till synes fullt frisk häst, i det här fallet en OS-vinnare och en atlet av Guds nåde, trillar ”oförklarligt” död ner på marken och dör under sin ryttare. I tidningen Ridsport spekulerar vissa om det är överträning, om hästar verkligen vill hoppa (det vill säga att hoppning i sig är djurplågeri) och mycket annat stolligt. Istället för att se – att detta faktiskt händer. Jag, och fler med mig, har upplevt det live och det är en fruktansvärd händelse som sätter djupa spår i själen.

I mitt fall var det runt juletid. Jag hade varit med min dåvarande sambo på Kungliga Djurgården och ätit lunch med min älskade familj. Vi väljer att resa hemåt via Liljansskogen och det nu nedläggningshotade Östermalms Ridskola och SFK. Det är mycket bilar och det går i sin lugna mak. Vid sidan om vägen går en ridled upp mot skogarna. Där rider en tjej med en häst på väg från stallarna. Hästen ser glad ut och jag, som är passagerare, betraktar det vackra ekipaget. Plötsligt faller hästen ner och fastnar liggande.

”STANNA!” skriker jag till min sambo. Jag springer ut i högklackat i snömodden upp mot hästen som ligger ner för att se om jag kan hjälpa till. Jag berättar snabbt för den chockade tjejen att jag är hästvan och kanske kan hjälpa – för hästen reser sig inte! Den sprattlar och vi funderar på hur vi ska hjälpa den. Den ligger med benen uppåt i en backe och vi tror att det kanske är sadeln som hindrar den från att komma upp. Jag ringer mina mentorer för att få råd – vill inte att någon av oss ska skada oss. Men mitt i samtalet, inser jag och ryttaren, att hästen dör för oss. Den kommer inte att överleva. Ryttaren får istället ringa sin veterinär som kan komma ut på plats och dödförklara den. Vilken chock! I och för sig för mig, men tänk er ryttaren…. Hon hann berätta att hon haft hästen sedan den var en treåring och att den nu var åtta. Den höll på att sättas igång efter en lindrig infektion, och skulle skrittas. Men då den kändes så pigg och satte iväg lite, lät hon den jogga på lång tygel uppför backen – tio minuter från stallet. Den hann bara halvvägs….

Världens vackraste Ninja, en häst jag fick förmånen att känna ganska väl, gick också bort knall och fall en morgon när hennes ägare skulle morgonfodra i stallet. Ninja var en korsning mellan halvblod och welsh mountain och en fläckig skönhet som älskades så högt av sina mattar att hälften skulle vara nog för en hel livstid. Trots all den fina vård, och trots att hon inte precis tränades så hårt hände det omöjliga. Jag skulle snarare påstå att den damen hade allt hon önskade av livet, och så bra en häst någonsin kunde ha det. Ändå hände det och veterinären, när hon väl kom ut, kunde bara konstatera att hästen inte längre var i livet. Hon var i Nangiala…… Ninja var i sin bästa medelålder, inte ens i närheten av att få ett grått hår. Vila i frid, vackra Ninni! Vi saknar dig än. Så det händer, vare sig vi vill det eller inte. Det kan hända din häst i hagen i morgon, om något är fel där inne. Kanske är det hjärtat, eller så sprängs en pulsåder, eller så blir det hjärnblödning som tar bort våra käraste vänner. Sådant är livet, för folk och fä.

En brasklapp skickar jag i rena farten också till alla de som säger att hästar inte vill jobba och att all form av sportridning skulle vara dåligt för hästen. Vad skulle ett flockdjur göra utan en uppgift? Få ganska tråkigt misstänker jag. Inte tror jag, (snarare jag vet att det inte är så), att jag plågar min häst när jag ber den galoppera i full fart uppför en backe, eller när jag löshoppar eller hoppar mina hästar. De tycker det är kul att leka, roligt att få en uppgift de är bra på och framför allt gillar de fart och fläkt. Att det sedan finns en enorm problematik med sättet vi tränar hästar på, utrustningen vi använder, och de förutsättningar en del hästar får jobba under – det är en helt annan femma. Detta problem är något vi måste arbeta med, kontinuerligt. Men – det är faktiskt ett problem som gäller människor också. Jag tycker om (nej rättare sagt älskar) mitt jobb. Samtidigt finns det folk som hatar sina, som tvingas till att jobba för andra under vidriga omständigheter, och rent slaveri är vanligare än någonsin. Det betyder inte att ett uppdrag, en mening med tillvaron och att få nyttja de talanger och förmågor som vi har (hästar eller människor) är fult eller fel. Tvärtom. En häst är snabb som vinden, klok som en encyklopedi och har en själ som en ängel. När de får använda dessa otroliga förmågor till att dess sanna potential får de både själva ett bra liv, och ger glädje till andra. En sådan individ ska bemötas med all den respekt som de förtjänar.

Därför – vila i frid vackre stolte Hickstead. Vilken enorm insats du gjorde, och hälsa mina vänner i Nangiala. Du var en kung bland hästar som fick många att inse vilken enorm kraft och förmåga som ni har. I Nangiala har ni det bra. Där springer ni fritt över evigt gröna ängar, busar med varandra och far över stockar och stenar, precis som hästar gör när vårsolens strålar skiner som bäst och den stora sommarhagen äntligen går att beträda. Jag passar samtidigt på att skicka en tacksam tanke till alla hästar som burit mänsklighetens historia framåt. De har burit, släpat och dragit oss fram till den bekväma tillvaro vi lever i idag. Utan hästen, hade historien inte sett ut som den gjort. Att hästen idag i princip enbart används som sportdjur ska inte ligga den till last, snarare tvärtom….  Som sådan skänker hästen också enorm glädje och en själslig dimension som är svår att återfinna någon annanstans i samhället.

av

Slutavlat på Flyinge?

Läser med förvåning dagens nya artikel i Tidningen Ridsport. Tydligen är det stor risk att avelns tid är förbi på anrika Flyinge. I så fall, om jag förstår det rätt, handlar verksamheten framöver enkom om ryttar-  och hästskötarutbildning. Sorgligt. För mig har Flyinge alltid varit avelscentrum i Sverige, även om jag också insett att så inte är fallet i praktiken längre. Gamla traditioner kanske inte ska bevaras bara för att de är gamla, men nog blir det, om aveln läggs ner, lite tomt kan tyckas. Det verkar som om det bara handlar om ren och skär årsbudget numera. Att satsa framåt för framtida framgångar, längre fram än budgetåret är inte så intressant kanske. Gymnasieelever ger klirr i kassan direkt, avel är något helt annat. Det är svåra tider för uppfödare på en mättad marknad där ingen får sålt, så det kanske inte är så konstigt då att lägga ner en sådan osäker verksamhet, som avel ändock är. Men synd är det.

Dessutom blir det i så fall kanske läge att se över hästhållningen lite extra på Flyinge framöver om det istället enkom blir ett centrum för häst- och ryttarutbildning. I alla fall hagarnas beskaffenhet, något jag själv sett på nära håll. Jag har i ett och ett halvt års tid åkt förbi dagligen och sett övertäckade hästar i minimala frimärkshagar – om de ens är ute. En och en, utan sällskap. Jag har också sett en stackare gå omkull i den leriga lilla fyrkanten i skräck över en lastbil som körde på vägen precis bredvid. Den försökte nog komma undan, men halkade i eländet och föll under staketet. Att galoppera iväg i den hagen var det inte att tala om. Trodde faktiskt att regeln att hästar skulle ha möjlighet att röra sig fritt i alla gångarter under sin fria tid var införd i regelverket, och att underlaget skulle vara lämpligt. Det går kanske att uppfylla på annat sätt misstänker jag, och det går säkerligen att begära dispens. Av vissa i alla fall. Men det känns lite konstigt att ha detta som föregångsexempel för de som sedan ska ansvara för storstallarna runt om i landet…..Å andra sidan. Om aveln försvinner kanske hästarna blir färre? Då kanske frimärkshagarna kan slås ihop till lite färre och större? 🙂

av

Mys och nytta med massage

Idag blev det mys och massage för hela slanten. Hela huset luktar för tillfället pepparmint och klassiska tuggummin. Förstår inte att det ska vara så svårt att bli av med linimentet på händerna bara. Men så har jag också masserat en fem-sex fyrbeningar förstås. Den här gången blev det på ”fri hand”. I hagen. Det är otroligt vad mycket som övas och är nyttigt när jag får tid att ge lite massage till dem. Relationer byggs upp och befästs mellan mig och hästarna, vi får kvalitetstid tillsammans och hästarna tycker det är mysigt värre. Om de inte gör det, är de helt fria att gå därifrån. Då vet jag att något är knas, och behöver kolla upp det lite mer. Oftast, precis som idag, brukar de tvärtom visa exakt var jag behöver massera lite extra mycket, och hur. Att lyssna på deras reaktioner är givande. Sedan kommer ju effekten av själva massagen till också. Muskler mjukas upp och blodgenomströmningen blir bättre. Det är rent förebyggande, och kan också få stopp på något som är på gång, men inte slagit igenom. Statusen på hästen gås igenom ordentligt också. Jag vet precis om de är spända i musklerna, ömmar, eller är avslappnade och var. Det har stor betydelse när jag sedan ska rida och träna dem. Det finns många anledningar till att massera hästarna- ofta!  Alla hästar mår bra av massage, unga som gamla.

Liniment är bra. Använder ett för människor egentligen – med aloe vera i. Tycker det fungerar bra på hästarna, och på mig själv. Men som sagt – det luktar. I och för sig gott, men väldigt starkt. Sedan envisas jag också ganska ofta med att råka sätta händerna på ansiktet, vilket gör att lukten – och effekten blir kvar även där! Jag kommer aldrig glömma den gången då jag körde från stallet en kväll och smet in på en ICA-butik för att få tag på lite middag. Vanlig rutin på den tiden. Alla tittade så konstigt på mig. När jag gick förbi grönsaksdisken fanns där en spegel och då förstod jag varför. Jag hade en röd hand på hela kinden! Det såg inte klokt ut. Folk måste trott att jag blivit misshandlad. Det var linimentet som gjort det, och det faktum att jag antagligen suttit och grunnat med huvudet vilande på handen i bilen. Så kan det gå, men det hindrar mig inte från att tycka att liniment är toppen till hästar och mig själv. Det är det värt.

av

Epilepsi ovanligt hos hästar, men det förekommer

I Tidningen Ridsport lades häromdagen den här artikeln ut. Den handlar om en köpare till ett sexårigt sto som insett att hästen får epileptiska anfall. Debatten som förs på tidningssidan gäller delvis vilken lag som gäller (konsumentköplagen och köplagen). Den som läst på lite torde ha lite koll på vilken lag det är – det beror på vem som är säljare, och vem som är köpare. Om en näringsidkare sålt hästen till en privatperson, torde den gå att lämna tillbaka, tack vare konsumentköplagen. Det mest intressanta, eller sorgliga för hästens och de nya ägarnas del, är dock att hästen verkar ha epilepsi.

Jag har varit med om epilepsi hos hund. Ett älskat, härligt och saknat måndagsexemplar till schäfer som inte finns mer i vår värld, fick det som ung. Han krampade utanför stalldörren och jösses amalia så chockad jag var. Det visade sig vara behandlingsbart med pencillin. Hunden kom omedelbart under vård och blev bra på den punkten i alla fall. När jag läste artikeln i Tidningen Ridsport började fundera på hur chockerande det måste vara att få uppleva det med en häst! Jag har inte heller hört talas om något sådant fall i konkret bemärkelse, även om jag misstänkt att det borde finnas.

Orsaken, visar det sig, kan vara en hel del olika ting. Liksom vad gäller hunden jag nämnde kan bakterier slå på hjärnan och orsaka symptomen. Förgiftning kan också vara en orsak, liksom ämnesomsättningsrubbningar. För epileptiska anfall är symptom på att något är fel. Om hjärnan inte får syre av någon anledning, eller inte får näring i form av de elektrolyter som behövs, kan också epileptiska anfall bli resultatet. Mineralgivor (felaktiga sådana…) kan tydligen vara en av bakgrundsorsakerna. Det anger i alla fall en av debattörerna till artikeln, och det låter ganska troligt.

Orsakerna är något som måste hittas utifrån hästens bakgrund. Ibland är epilepsi medfött, ibland förvärvat. Det verkar vara en riktigt svår uppgift att komma till roten med problemet. Om det är medfött är verkar prognosen väldigt dålig. Det går inte precis att rida på en häst som kan krampa när som helst. Det skulle vara en total skräck, och dessutom vara belagt med livsfara. Om hästen ska bli ridbar igen måste problemet hittas och behandlas så att den blir frisk. 

För den som liksom jag blir nyfiken på det där med epilepsi och möjliga orsaker, finns en artikel i The Horse att läsa här!

 

av

Vanlig bakjäst nyttig för hästen

Helt vanlig bakjäst kan göra att hästen får en mer balanserad mag- och tarmflora. Desstom hjälper jästen till att effektivisera hästens näringsupptag från cellulosa, det vill säga fibrer. Det visar en studie som utförts i Frankrike, och som publicerats på Hippson.se. Det verkar därmed som det finns ett mycket billigt och enkelt sätt att förbättra hästens hälsa vid magåkommor. För att jästen ska vara effektiv för nedbrytningen av fibrer, måste den vara levande. Död jäst är nyttig den med, men inte på samma sätt. Med död jäst som tillskott får hästen mest ett extra aminosyror och vitaminer, vilket i och för sig inte är så dumt det heller.  

 

av

Transporter – ett evighetsprojekt?

I åratal har mängder md organisationer och djurälskare kämpat för att få ner lidandet för alla de stackars djur som lider under slakttransporter runt om i Europa. Ändå händer ingenting på vägarna. Kommersen går vidare. Folk tjänar pengar. Djur lider. När ska vi våga ta tag i de stora frågorna? Fruktansvärt frustrerande, om ni frågar mig. Vad är det egentligen i salamin, var kommer kotletten ifrån och hur hade kon det i livet innan hon hamnade på tallriken. Här nedan är en av alla de kampanjer som pågår – för hästarnas skull…. Vilken värld subventionerar vi som konsumenter, och varför denna undfallenhet från väljare och politiker?

 

 

 

 

 

 

 

 

av

Djuretiska frågor vi bör ställa

Hippson har nyligen levererat en förnämlig artikel där Epona-TV:s företrädare berättar om sitt arbete, sin syn och sin verksamhet. Dessutom finns doktor Petra Andersson, doktor i praktisk filosofi med djuretik som specialintressen.

Här är frågorna som alltid bör ställas. Läs gärna artikeln här!

Själv har jag en filosofisk dag över huvud taget. Råkar fylla jämt….. då ställs livsfrågorna på sin spets.

Tänk också på att vi lever så kort tid, och är döa så länge….

Ha det bra alla där ute!

av

Allt annat än en folksport?

För mig kan hästar egentligen aldrig handla om pengar. Även om det i praktiken faktiskt gör det för jämnan. En paradox vi hästägare och hästälskare får leva med och försöka överkomma. En bra hovslagare, bra foder, ett godkänt och fräscht stall/lösdrift, utrustning, veterinär, försäkringar och avgifter för registreringar, pass och en mängd annat kostar stora pengar. Till det kommer den enorma tid som läggs ner på att sköta de så kära fyrbeningarna. Om man inte betalar för det också det vill säga.

Det är dyrt att ha häst, och för den med de minsta ambitioner blir det inte precis billigare. Tränarna ska ha sitt, tävlingarna kostar stora pengar, transport ska finnas och vara i gott skick, liksom bil med dragkrok. Resorna är ibland långa vilket gör kostnaden stor att bara komma till tävlingsplatsen. Startavgifterna är inte obetydliga i sin storlek, för att inte tala om meetingavgifter där övernattning krävs. Till det behöver ryttaren korrekta kläder, rätt utrustning och gärna en ideellt arbetande groom som ska orka och hinna ha tid att serva med allt som behövs.  Ja fy bubblan. Vad gäller tävlingsbiten spelar det ingen roll om du ens får låna häst gratis. Det kostar stora pengar ändå för alla – ridskoleryttare, privatryttare och medryttare som vill utveckla sin hibbt och komma vidare till en tävling eller två till och med.

Nu blir det tydligen än värre. Igår gick ridsportsförbundet ut med sin nya taxa för licenser. Till att börja med chockhöjs den årliga licensen. Från tidigare 200 kr per år kommer det nu att kosta 750 kr. Sedan gäller det att inte blir för framgångsrik. Vill du starta en internationell klass kostar licensen fyra tusen pix och bagis. Och hästlicensen, den är inte evig längre. Från och med nästa år måste den lösas om och om igen, varje år. Det är billigt nu, men med tanke på denna oväntade utveckling av priserna i år, kan vi kanske misstänka att priserna på det kommer att öka framöver. Så frågan är – vad kommer det här att leda till för konsekvenser?

Jag tror att alla dessa avgifter och allt det byråkratiska och krångliga som ridsporten belastas av till slut kommer att bli dödsstöten för de gamla hederliga hästsporterna. Det gäller inte minst dressyren. Däremot tror jag att hästintresset kommer att fortsätta, men i en annan riktning än förr. Det kommer troligen att utvecklas nya sporter och grenar och tävlingsformer, liksom att shower kommer att bli vanligare än vad det är idag. Vem vill betala dyra pengar för att bli ratad när hästen går i bra (men inte moderiktig) form när hästen och ryttaren som ekipage kan glänsa och ha roligt på annat sätt? Redan idag är dressyren en hotat OS-gren och med färre utövare  i bredden kommer inte precis toppen att bli bättre den heller.

Med stora diskussioner i leden vad gäller domarkompetensen (eller frånvaron av den?), oenigheten inom domarkåren om vilken placering ekipagen ska ha och vilken form och vad som premieras blir det också alltmer ointressant att försöka knapra poäng och få skeva siffror som kanske ändå inte säger så mycket om huruvida hästen rids på ett korrekt sätt. OM det dessutom kostar stora summor pengar att få denna skeva och konstiga kritik, vore det konstigt om intresset faktiskt också fortsatte.

Det är glädjande att jag inte är ensam om att tycka detta med de hysteriska höjningarna av avgifter för licenser låter verkligt märkligt. Mer om vad andra säger kan du läsa om på Tidningen Ridsport. Jag tycker något synd om de stackars webredaktörer som försöker ta emot den flod av kommentarer som nu strömmar till. Jag uppmanar fler att yttra sig på de forum som finns. För den höjning som det nu talas om skulle sätta stopp för möjligheten och intresset från många hobbyryttare att förkovra sig i de gamla, från början fina, klassiska sportgrenarna inom ridsporten. Det blir hutlöst dyrt per start och det kan inte på något sätt främja det arbetet som jag och många andra gör för att skapa någon typ av tillgänglighet för alla när det gäller ridning.

Ridning är fantastiskt. Dressyr som konstform är magi. Det ska inte handla om att ha en fet plånbok för att kunna försöka sig på denna ädla, mycket svåra och fantastiskt fascinerande sportgren. I alla fall inte som hobby. Synd att den håller på att ta kål på sig själv.

av

HästSverige – dagens lästips!

Nyligen kom en ny svensk sida om hästar, hästhållning, häst och människa, forskning och mycket, mycket mer upp på nätet. Den heter HästSverige, och syftet är att förmedla hästkunskap i form av ”kalla fakta” till dig som är vetgirig inom området häst. Bra med sådana initiativ och här ska jag själv kika in för mer info och kunskap! Det ligger redan en hel del intressant info utlagd på sidan och mer är säkerligen på väg. Här kan du inte minst läsa om vad som händer inom forskningen om häst på SLU. God läsning på er! 🙂