Människans önskan om kontroll i sin tillvaro verkar vara omättlig. Vi vill så gärna ha kontroll över tillvaron. Men har vi det? Någonsin? Plötsligt händer saker som är helt utom vår kontroll, och allt som oftast påverkas vår vardag ständigt av andra människors beslut – både förr och nu, av väder och vind, av myndigheter och mycket mycket annat. Vi försöker, antar jag, kontrollera det vi kan kontrollera, för att skapa något vi tror är en förutsägbar tillvaro som vi kan styra. Det här inkluderar allt som oftast även hästarna. Det verkar finnas ett stort ”behov” hos många att kontrollera hästen de sitter på. Många är rädda när de rider och genom att försöka kontrollera hästen så hoppas de få kontroll där uppe i sadeln. Andra har en enorm prestige så om hästen inte gör som de säger, så känns det som ett misslyckande. FÖr båda gäller – hästen måste lyda, annars så blir det kalasknas i deras värld. Problemet är bara att genom att mentalt försöka begränsa hästen till att INTE göra saker (det är ofta det som folk försöker hindra hästen ifrån om de är rädda eller om de har prestigekänslor som går ut över hästen), så blir hästen stressad och stel och har svårt att göra det som vi så gärna vill att den ska göra – jobba bra med oss i ett avslappnat

Jag tror att detta kontrollbehov inte leder till något gott. Vi försöker kontrollera 500 kg djur som är både dubbelt så snabb i reaktionerna än vad vi är och många gånger starkare. Och som också har en överlevnadsinstinkt som gör att när den blir pressad så slår det över till apati eller panikartat rusande, eller bock och hopp och hej.

Att jobba för lydnad gör bara en blind marionett av ett i grunden intelligent och samarbetsvilligt djur.  Lydnad innebär t ex att någon ska straffas för ett icke önskvärt beteende. Etologerna är dock eniga – straff funkar mycket dåligt på en häst. Dels kommer det ofta för sent så hästen kopplar inte ens obehaget med vad den gjorde. Dels så kan den koppla, även när straffet kommer snabbt så att det borde kunna ske en koppling, istället kopplas till något helt annat – spöet i handen till exempel! Och då har ju hsäten inte lärt sig någonting, förutom då att vara rädd för något som den inte borde vara rädd för – och det har just blivit än svårare att få tillit mellan häst och ryttare.

Det känns så onödigt, det känns så passé. Det borde ligga till historien. Idag vet vi bättre. Ändå ser jag det om och om igen, hästar som faktiskt sätts på pottan för att de inte lyder – även om det är ryttarens tillkortakommanden som det handlar om. Återigen är det hästen som betalar priset. Vår strävan efter kontroll blir kontraproduktivt – hästen blir bara rädd och vill ta till flykten om vi örsöker boxa in den och begränsa den och stoppa alla dåliga beteenden och få den att gå som en ”klocka” på rent kommando. Det fungerar som sagt ofta väldigt dåligt. De personer jag träffat, och det är några stycken vid det här laget, som försökt gå den vägen har misslyckats kapitalt. Det är därför jag träffat dem, då de behövt hjälp.

Men vi vill ju inte trilla av, inte ha en häst som rusar över oss eller iväg som ett skållat troll när vi rider. Vi vill ju att de ska lyssna på oss och jobba med oss. Hur gör vi då – om vi inte ska ha dem lydiga och se till att de gör det de ska med kommandon och tillrättavisningar? Och om vi inte kan kontrollera en häst – kan vi då lita på att inte trilla av? Men visst kan vi hitta allt detta – och visst kan vi lita på att inte behöva trilla av (såvida inget väldigt särskilt händer) utan att sträva efter full kontroll över en annan individ. Vi kan ju samarbeta och lita på andra människor. Varför skulle vi inte kunna göra det med en häst?

Ett ekipage är ett fint samspel mellan häst och ryttare där ryttaren ska hjälpa hästen att lyckas i sitt jobb. Vi är guiden och lotsen, vi understödjer och initierar. Och vi har tillit till vår arbetskamrat hästen. Och vi kan faktiskt kontrollera massor med saker som avgör om vi kan guida hästen till att lyckas och att vara MED oss, även om vi inte kan kontrollera hästen i sig.

Men vad är det då vi egentligen kan kontrollera? Jo till att börja med oss själva. VI kontrollerar:

• vilken kunskap vi har – om etologi, biomekanik, ridsystem, inlärningsteori och hästpsykologi – all kunskap om detta är värdefull när vi arbetar med just en häst.
• Vår förmåga att applicera den här kunskapen när vi jobbar MED hästen.
• Vilken attityd vi har – om vi är välvilligt inställda eller om vi tycker hästen är en odåga. Det går inte att undvika att bete sig på ett sätt om man tycker en sak och på ett annat om man tycker något annat om en individ.
• Vi kan välja om vi är konfliktorienterade eller lösningsorienterade. VI kan lätt skapa en fight med en häst (den svarar mest på vad som händer, initierar inte precis några fighter snälla som de är), eller hitta vägen framåt till att lyckas.
• Vilka tankar vi tänker – jodå det är nog dags ändå för ryttare att mer i allmänhet ta det där med mental träning på allvar. Proffsen gör det, men hobbyryttaren låter ofta rädslor och negativa tankar ta över då och då.
• Vilken kroppskontroll vi har. Ridning kräver en hel del kroppskontroll för att lyckas.
• Vilka mål vi har och vilken approach vi har till ridningen
• Allt vi i övrigt gör, vilka beslut vi tar och vem som ska betala för misstagen som sker när vi rider.

Allt det här kan vi kontrollera – mer eller mindre helt och hållet. Med andra ord – vi kan ta ansvar över oss själva. Och innan vi kan säga att vi har kontroll på det här – har vi då rätten att ens försöka kontrollera en annan individ? Och går det inte ganska bra med samarbete ändå, att vilja väl och ge andra individer chansen att faktiskt också ha känslor, tankar och chansen att göra sitt jobb.

Många hästar kan sitt jobb ofattbart bra, det är bara det att de inte tillåts göra det på ett bra sätt. Och om man vågar prova att fokusera på det vi faktiskt kan kontrollera – kan jag nästan lova att en positiv utveckling tillsammans med våra vänner hästarna kommer som ett brev på posten. Men för det krävs respekten för en annan kännande varelse, och förmågan att se allvaret i att vi tar vårt ansvar över vad som händer när häst och människa samverkar. Allt för ofta är det tyvärr hästen som betalar priset för vår prestige, rädsla och kontrolliver.