Kallt hela våren. Det var som om sommaren aldrig ville anlända. Men när den gjorde det så brakade den loss med en värme och en torka som fick en att få kalla kårar utmed ryggen. Skulle det bli ett 2018 igen? Att vattna ridhuset var det inte tal om. Vattnet behövdes till nyplanterade äppelträd som storknade i det klimat de stackarna hamnat i. Jag vattnade från färskvattenbrunnen hela dagarna, bad till högre makter att vattnet inte skulle sina. Det gjorde det inte. Nu vet jag att vi har vatten här, ”no matter what”. Men den damm vi anlagt och där drömmen är att ha kräftor var torrare än hyllorna på systembolaget tio minuter innan stängningsdags dagen innan midsommar.

Sedan kom regnet. Och man fick vara lycklig för en stund. I och för sig kom mina sup-brädor lagom till regnet. Men ändå. Gräset kunde växa, hästarna fick det svalare och skönare och dammet la sig. Sen kom mer regn. Och mer. För att följas av än mer regn. Det tog aldrig slut. I skrivande stund så – ja – regnar det. Ordentligt. Det vräker ner. Igen. Skönt att vi hann iväg på lite härliga semestrar innan detta eviga regnande tog vid.

Vi fick in silaget i början av augusti, mot normala 7-10 juli. Det fick bära eller brista. Det var lite uppehåll så det var bäst att passa på. Men traktorn gick nästan fast på vallen som annars bär året runt. För andra gick det värre ändå – traktorer som kört ner sig, stora djupa spår i fint anlagda vallar. Så man får vara nöjd med det lilla. Nu har vi mat i alla fall och det blev ändå mer än vi förfarat. Då ser det klart värre ut på andra håll har jag förstått och djurägare jagar mat från halva Europa. Bästa tipset verkar vara att kolla norrut – där är skördarna stora och härliga.

Och hästarna har fått vara inne omlott och haft ridhuset som skydd mot hetta, insekter, skyfall och väta. Ja de har förstås en lösdrift också, men mina tanter har visat sig vara sjukt förtjusta i att hänga i ridhuset. Så där får de vara. Vem är jag att neka dem det bästa jag kan ge. Killarna fick förstås en sommarhage – med lösdriftshall. När maten tog slut var det inte kul längre, så nu är de tillbaka där de trivs som bäst. I sin vinterhage. Då njuter de i fulla drag. Och vad kan jag göra, annat än att ge det de vill ha?

Ridning har det inte blivit så mycket med. Det var i början på sommaren när de härliga, tuffa, glad och otroligt snälla ungdomarna var här och när andan faller på. Inte lika mycket nu som då, då intresset falnat av många olika anledningar. Men mer om det en annan gång. Nu är det dags att ta in ett par pållar som stått ut med ösregn i en hage utan lösdriftshall att tillgå. De ska in i stallet och få lite kärlek.