Det är en vinter utan dess like. Är det inte -27 så snöar det decimetrar i taget, eller så blir det så snorhalt så man knappast kommer fram. Om det inte blåser storm då vill säga. Jag ser många som skriver och funderar på vilka umbäranden som är ok att orka med, innan hästintresset ger upp. Sådant har jag funderat på länge. Varje vinter faktiskt, eftersom jag inte har mycket till övers för vare sig mörker, kyla, snöskottning, frusna kranar, isgator eller fastfrusen mock i lösdriften.

Så jag försöker att tänka på lite intressantare saker, och naturen här erbjuder mycket sådant. Det är inte bara jag som kämpar. Under hela vintern har jag haft en älgko med kalv i krokarna. De letar mat. Då jag röjt upp i mina skogar hittar de mycket mat här, och jag tror också att jag, eller gården och hästarna i alla fall, inger någon form av trygghet till denna ensamma älgko. Jag ser henne ofta mycket, mycket nära. Silaget verkar hon inte vilja ha, men hon äter all slut – och alla tallar hon hittar. Tall verkar vara det bästa av allt. Och hon kan vara här under långa tider.

Som när det var -27 och jag hade haft alla tjejer inne i stallet så de fick vila upp sig under natten. På morgonen, när jag tar ut hästarna i hagen igen, ser jag älgkon ligga (!) och glo på oss utmed långsidan av ridhuset. Hon rör inte en fena. Inte kalven heller. När jag gått ut med alla hästar undrar jag i mitt stilla sinne om hon är ok. Hon bara ligger där.

Nyfikenheten (och känslan av att jag borde göra något om hon var sjuk på något sätt) tar till slut över och jag går emot henne. Till saken hör att jag har enorm respekt för älgar. Det ska man ha. Det finns ett otal rapporter varje år om älgar som attackerar människor. Men jag har också skapat någon form av distansförhållande till älgarna i närheten av gården då jag ser dem ofta, och kanske framför allt just till det här paret, då jag sett henne under ett antal år, och nu som sagt under vintern så nära, så nära, så många gånger. Dessutom har de ett kroppsspråk som påminner starkt om hur hästarnas kroppsspråk fungerar. Kanske är det därför som de så gärna är nära mina hästar och att mina hästar verkar gilla dessa älgar? För nog har jag under årens lopp hittat hästar och älgar ståendes bredvid varandra i hagen, eller på var sin sida av staketet sovandes tillsammans. Nog har vi smugit förbi med bara meters mellanrum i skogarna när de står och blänger på oss när vi rider på stigen utan att vare sig älg eller häst verkar bry sig det minsta. Både en och annan gång.

Nåväl – jag går fram emot henne och till slut reser hon sig upp. Jag backar försiktigt tillbaka. Inget fel på denna dam i alla fall. Puh. De vill mest ha trygghet och mat, och för mig är de som vackra juveler att vila ögonen på när jag kämpar över is och snö för att fixa allt som behöver göras på gården varje dag. Oavsett väder. Tyvärr börjar de ju bli en allt ovanligare syn, även här i ”älgområdet” nummer ett, där kungen brukar jaga varje år. Det är så lite älg så kungen inte ens ser det som värt besväret att rulla hit längre. Inte för att jag saknar kungen. Jo Skogens Kung vill jag ha mer av förstås. Den andra kan hålla sig till sitt, och lämna mina skogskungar ifred.