Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.

För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.

Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.

Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.

Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.

Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.

När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.

Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.

Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.

Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.

Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?

Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.

När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.

Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.

Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.

Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.

Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.