Överbehandlat, underbehandlat eller något däremellan?

I drygt en veckas tid har jag återigen, som så många gånger förr, skänkt stor tankekraft på att fundera över det där med när och hur mycket man ska behandla en häst egentligen. Det är ganska naturligt att jag funderar på denna fråga, då jag inte bara har ett tiotal hästar i stallet. Och det är en fråga som gnager i mig och som gör att jag kan tycka hästlivet är riktigt, riktigt jobbigt. De börjar bli allt äldre också, mina älskade hästar, och den ena krämpan efter den andra dyker upp. Vissa är ganska lätta att hantera, andra mycket mer komplicerade. För hur ska man egentligen tänka när det kommer till vad man ska och inte ska göra för en häst. När ska man över huvud taget sätta in en behandling och när är behandlingen och rehabiliteringen mer smärtsam än det liv hästen kan få efter att skadan är läkt – om den någonsin blir det?

Inte blev tankarna mindre av att en veterinär gick ut med ett upprop om att hästar alltmer överbehandlas idag, något som uppmärksammades av Tidningen Ridsport, samtidigt som jag kan både se och märka att hästar underbehandlas av sina ägare. Var är jag någonstans på den här skalan och tänker jag ens rationellt när jag tar beslut om behandling eller inte?

Som den människa jag är, tänker jag nog inte så rationellt. Jag har en mycket tät relation till mina hästar och ser de som familjemedlemmar. Men för den skull förmänskligar jag dem inte. Hästar lever här och nu. De förstår inte att det kanske kan bli bättre sedan, och de kan inte tänka bort sitt lidande. Så de ska inte gå omkring och ha ont. Och de ska inte överbehandlas bara för att jag vill ha dem hos mig så länge det bara går. Låter enkelt – eller hur? Men inget kan egentligen vara svårare.

För svaret på om en behandling för en åkomma är värt det eller inte för den enskilda hästen kan man oftast bara veta om man provar behandlingen. Och då är det som vi alla vet alldeles för sent att ta beslutet. Det är ju lixom redan avgjort då. Tar man beslutet att inte behandla kommer man aldrig veta om det skulle vara värt det eller inte. För den enskilda hästen. Och om man inte behandlar måste man ta ett annat beslut – att ta bort hästen, eller att tycka att den kan gå som den är (och hoppas/säkra upp att den inte lider). Det är också ett beslut.

Vi har mest statistik, veterinärens omdöme och erfarenhet att gå på när vi ska ta ett beslut om att behandla eller inte. Och vårt eget etiska sinne, vår plånbok, vår ork och våra känslor. Sedär – det blev snabbt många variabler att räkna in i beslutet. Och vad leder allt detta till i de olika fallen. Inget fall är ju det andra likt.

Ett hovbensbrott till exempel kan både vara en enkel sak och en svår sak. Om den går att operera och därmed fixeras med hjälp av skruvar skulle jag lätt göra det på en äldre häst. Det är en god prognos och hästen blir ohalt direkt. Men. Såklart kommer ett men. Om det innebär att hästen behöver stå på box i 16 veckor för att bli bra, har jag flera hästar som inte skulle klara det. De skulle bli vansinniga. Bokstavligen. En har redan provat detta – och blev bra. Men priset var att hon stressar upp sig inne om hon tror hon är där för att stanna. Och då menar jag stress till den grad att svetten rinner. Så det går inte en gång till. Då har jag vare sig box eller häst kvar efter ett tag.

Och när säger man stopp när det kommer till kolik? Hälften av de hästar som kommer till klinik och opereras blir faktiskt bra. Oavsett ålder. Men det är inte alltid så himla lätt att få dit dem. Med, för min del, över två timmars körning till kliniken är risken stor att det har blivit försent när man väl kommer dit. O man ens lyckas lasta en häst som har fruktansvärt ont. Så när ska man säga att man ska försöka? Och de som kommer till kliniken är kanske också av det slaget att veterinären hemma sagt att det är värt att prova. Här får man verkligen lyssna på veterinären hemma, och hoppas att hen är en kompetent veterinär som kan känna av vad det är som felar och gör rätt diagnos.

Sedan kommer vi till alla de där mer suddiga, till sin natur mer komplicerade problemen. De som faktiskt är så mycket vanligare – i alla fall när det kommer till hästar som blir äldre. PPID till exempel med allt vad det innebär. Utan behandling kan de bli riktigt dåliga, med behandling kan de få biverknningar. Vissa svarar inte alls på medicinen och andra har högt värde på PPID-testet utan att behöva medicineras alls. Eller det som jag funderar mest på nu – en hälta som inte ger med sig utan att vi kan se vad det är, bara att det är högt. Den har kommit och gått och nu eskalerat. Veterinär funderar, jag funderar och försöker avgöra den väg som är bäst att gå. Och hästar som faller ur och ser ut som benrangel när det är fällningstider, hur mycket man än försöker fodra upp dem inför fällningssäsongen och hur mycket mat man än ger.

Bara jag skriver det här så kan jag känna ångest. Hur vet jag när jag gör rätt? Och vad är ens rätt? Jag måste som hästägare leka Gud – dvs avgöra liv och död, utan att ha Guds resurser. För jag vet inte hur framtiden ser ut om jag väljer det ena eller det andra scenariot – jag kan bara göra goda gissningar, och jag har definitivt inte Guds resurser vad gäller att frammana mirakel. Det är en ytterst otacksam lott, och ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket. Det skulle vara enklare för mig då, även om jag är tveksam till att det vore bättre för djuren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s