Så har jag då varit på SIHS, jag tror det förkortas så – Sweden International Horse Show som det numera heter. Det var ungefär som det brukar vara – massor med folk som kränger hutlöst dyra varor (vad sägs om ett par stigbyglar närmare 6 000 kr???) och annat smått och gott, shower och tävlingar. Samma likadant. Inte mycket till nyheter förutom detta nya märke – All In. Ni kan ju gissa vem som står bakom det – All Ins ryttare Herr Fredricson såklart. Och det märket ville ju alla såklart köpa nu när Kingsland är så ute i kylan som det bara kan bli (Helgstrands märke då såklart – ett märke som till och med utgått ur vissa butikers sortiment numera). En given succé och ett kassaklirr så gott som något. Och nog är det där med eliten som gudar som det är inom hästvärlden – de är som rockstjärnor. Även den mest vuxna har en tår i ögat och suckar och himlar med de blå i kön till att få sin autograf av Peder och Malin när de kränger sin bok ”Guldet”.
Nissförstå mig rätt. Jag tycker Peder och Malin är fantastiska. Men kom igen. Är det inte läge att förstå att de är människor de också – inga halvgudar. Tycker det är symtomatiskt – och visar på hur Helgstrand kunnat komma upp och sitta på sin tron så länge – han har fortfarande, trots allt som kommit fram, en beundrarskara som förlåter honom för ALLT! För vad säger man om de som försvarar en kille som Helgstrand som sett filmerna som ska publiceras och skickat toppadvokater för att stoppa det rättsligt och när han till slut inser att alla sett detta program och reagerar – jag DÅ ska man sätta upp kameror i ridhuset. DET är tydligen lösningen, och jag ser minsann beundrarmänniskorna hylla detta som om allt då är förlåtet, trots att han har hållt på i så många år och bara efter att ha hittats med byxorna neddragna gör en fjantig grej som att installera kameror. Som om det skulle ändra något i ridsystemet som handlar om dominans och tvång.
Det är mycket, mycket farligt att sätta människor på en piedestal och avguda dem. Det leder inte till något gott. Och jag ka bara konstatera – att så länge det finns barn på 8 år som lärt sig att man ska ge en häst en käftsmäll med knytnäven om den blir sur när den sadlas så finns ett helsikes problem att ta hand om inom hästvärlden – oavsett sportgren. Åjo- sådant har jag varit med om i denna tuffa hästvärld. Också.
En annan sak jag reagerade på var hur lite folk det var på fredagen när jag var där. Det var väldigt vad tomt det var på läktaren. Undrar om den ekonomiska situationen för folk gör att de går färre dagar? Eller om det är något annat. När jag och min väninna skulle gå och ta ett glas vin precis utanför arenaingången, på samma ställe vi gick till förra året trodde jag inte mina ögon. När vi, på fredagen under SIHS förra året, gick hit fick vi sitta på kanten på ett långbord fullt med folk. Något annat bord gick inte att få tag på. Nu var vi nästan ensamma och personalen undrade också var alla var eftersom de väntat sig många kunder. Och när jag nu kom hem kikade jag på biljetter under såväl lördagen som söndagen. Det såg ut att finnas en hel del kvar, om än inte på kvällsföreställningar. Märkligt. Vi får väl se vad publiksiffrorna visar.
Vi får se om det blir ett besök för min del nästa år också. Gillar att träffa mina vänner, men det kan man ju göra på billigare ställen och det känns som jag sett alla de där grenarna nu ett antal gånger. Med tanke på att det inte finns en restaurang värd namnet på Friends Arena heller så blir det ganska trist i längden. Jag gillar mysiga restauranger. Ger inte mycket för food trucks i ett garage. Området runt Friends Arena är inte det roligaste heller – Mall of Scandinavia är inte min favorit om man säger så. Men man får i alla fall stegräknaren att bli glad. Den plingade till för 10 000 steg redan innan jag beträdde Friends Arena. Och vinet och sällskapet var gott respektive trevligt. Alltid något.
Busenkelt! 