Den rasade in över gården – den ljuvliga, besvärliga, älskade, vackra och så otroligt efterlängtade sommaren. Med allt vad det innebär. Jag gick raka vägen från täckjacka till t-shirt och sedan var det bara att anpassa sig till nya livsbetingelser. Såsom insekter (knottmaskinerna är igång, hästarna får skydd i ridhus och lösdrifter, myggmedel är utsmörjt), hagfixning inför beten och detta evinnerliga klippande av gräs. Det är ett pyssel, om än inte ett krig. Och pyssel mot knott och gräs och trasiga staket är också något jag oftast i alla fall lyckas med. Jag vinner!

Värre är det med ”det stora kriget”. Det vinner jag inte. Men jag vinner en hel del slag i detta krig, även om jag vet att jag förlorar till sist. Det finns många krig där ute. Mitt eget är här hemmaplan – mot tiden och mot ”Gud” eller vad man vill kalla det. Den där makten som gör att djuren så småningom, vad jag än gör och hur mycket jag än kämpar, kommer att förloras till det stora Intet en vacker, eller regnig, eller kall dag. Eller vart man nu tror att djur hamnar när de dör. Själv har jag bestämt mig för att de hamnar i himlen och får njuta av paradiset i evigheters evigheter. Det blir lättare så. Att Gud kallar hem dem till sig. För vart annars kan själar bege sig när de är helt oskyldiga och bara består av ren godhet? Säg det. För min del är svaret enkelt. Det blir nämligen lite mindre eländigt tungt att tänka så, när jag mister dem.

Nu är jag inte religiös. Inte alls faktiskt, även om jag kan tycka kristna traditioner är nog så fina (julottan missar jag inte i första taget) och gärna sjunger en och annan psalm emellanåt. Är man barnbarn till en präst så är man…. Men om man också råkar varit uppväxt i en väldigt sekulär familj, så är man det också. Så en klockren agnostiker blir det nog till slut av mig. Just i det här fallet, när det handlar om kampen för att få behålla mina djur så länge som möjligt och så friska som möjligt, så är jag dock säker på att Gud står vid andra sidan regnågsbron och tampas med mig.

Ja det känns faktiskt så. Han vill ha mina djur, och jag vill behålla dem. Och jag vet ju att jag förlorar. Förr eller senare. I söndags var jag till exempel övertygad om att jag skulle förlora slaget om min älskade schäfer Molly. Hon har ungefär alla fel en schäfer kan ha i kroppen – förträningar av nerverna i ryggraden, artros i vänster bak och numera även ”schäfervinglighet” – hundarnas svar på ALS. Hon får extremt mycket hjälp av mina (hennes) veterinärer, både på Ultuna och i Löa. Utan dem och utan medicin hade jag saknat henne i sisådär två år redan. Vet ni att man inte kan överskatta den hjälp man får från bra veterinärer? Tacka dem för att de finns! Och vi har slagits, hon och jag och veterinärerna, mot Gud och mot fan och hans moster. Och Molly har varit en glad prick som kan gå långa promenader enligt sjukgymnastens anvisningar och bara i lördags var jag så nöjd och glad av att det gick så bra.

Jag skulle inte tänkt så. Dagen efter, i söndags, rasade allt och Molly ville inte följa med ut på promenad. Hon låg där hon låg. Såg glatt på mig men ville inte gå och haltade något så fruktansvärt. Nu är kriget förlorat. Det var jag övertygad om. Det var bara veterinär som gällde, men frågan är om hon skulle komma hem igen i levande skick var mycket osäkert. Jag och veterinären valde att gripa ett halmstrå och ge henne lite extra hjälp och se om hon kom igång igen. Jag åkte hem med min hund med hoppet glimmande där någonstans långt bak i huvudet. Vågade inte tro, men hoppas det gör man ju alltid så länge det finns liv.

Och nog vaknade jag i morse av en hund som stod bredvid min säng och kikade på mig. ”Är det inte dags att gå upp nu?”, verkade Molly undra med sin långa, långa svans böljande utmed golvet. Så ut gick vi, i försommarens obeskrivligt vackra grönska, till kvittrande fåglar, till en häst som rymt (vad gör det en sådan här dag?) och till gott kaffe och mumsig frukost. Det är en bra dag idag. En dag i vårt lilla Paradis. Inte i Guds Paradis.