När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.