Vi kan väl lugnt säga att danska statliga TV-kanalen TV2 sänkte ett helt grustag med myter och hitte-på-argument vad gäller etiken bland elitryttarna häromdagen när Operation X, kanalens dokumentärprogram handlade om Helgstrand och hans så kallade ”träning”.
För det har inte funnits någon hejd på märkliga argument för att stoppa den kritik och de ifrågasättanden vad gäller elitryttares träningsmetoder tidigare. Och ett gäng flög som sagt sin kos efter detta program. Vi kan väl ta en del av dessa argument här i bloggen, istället för att diskutera det program som visade systematisk djurmisshandel – och därmed avslöjade hur Helgstrand lyckats bli miljardär i en bransch där det är ytterst, ytterst svårt att gå på plus alls som företagare. Programmet talar för sig själv och nu vet vi – det stinker, det stinker fett. Och det här rinner över till hela dressyrvärlden då han har varit (är än?) den som är involverad i allt och mycket därtill och en person som många, många, många – även i Sverige – har samarbetat med och tjänat pengar tillsammans med. Om de inte vetat – har de inte vetat. Och då är dem medskyldiga. Så har jag sagt det.
Vi går över till argumenten om att eliten inte ska/kan ifrågasättas istället – de där som programmet slaktade helt och hållet. Jag väljer några jag sett på Helgstrands facebook-sida inför programmet och jag väljer några jag varit med om själv.
- Myt: Den som inte rider på elitnivå vet inte tillräckligt om häst och ridning för att veta hur man gör så hen borde hålla tyst. Svar: Finns så många fel med detta ”icke-argument” att man knappt vet var man ska börja. För det första krävs det en häst för flera miljoner för att hamna på elitnivå oavsett ridkunskaper. För det andra kanske man vet vad som krävs men inte är beredd att lägga ner jobbet för att komma dit – då man inser hur sjukt svårt det är att göra det på ett etiskt sätt (vilket bevisas av Operation X om inte annat – för där ”fuskas” det genom hugg och slag på ett systematiskt sätt). Eller så är man inte en tävlingsmänniska utan har helt andra mål med sina djur. För det tredje har kunskap om häst ingenting att göra med om man kan sätta ett byte på rätt plats. För det fjärde så behöver man inte vara expert på häst eller ridning alls för att kunna avgöra om ett djur far illa eller inte. Det räcker gott med att vara en empatisk människa som har lite öga för djur och en förmåga att förstå att hästar har känslor och är flyktdjur. Rosetter på en tävling visar ingenting annat än att man lyckats tråckla igenom ett dressyrprogram på det sätt som förväntas av domarna – och nu är ju domarna också under lupp eftersom de inte kan avslöja träningsmetoderna bakom vinnare i dressyrklasser uppenbarligen, vilket många kritiserat dem för läääänge. Så om man varit lika intresserad av djurskydd som man varit om att halten är på exakt bokstaven X, så hade man sett effekterna av eländig träning och satt ner betygen på de ryttare som fusktränar på hästens bekostnad för många år sedan. Rollkur och annat skit som vissa inom eliten håller på med har varit på tapeten sedan 90-talet. det är 30 år sedan….. och visst ser man – om man vill se. Så ingen borde vara förvånad över vad man såg på Helgstrand. Inte alls egentligen. Men ingen ville se.
- Myt: Hästarna vill tävla och tycker om det. Annars skulle de inte göra det så bra för det går inte att tvinga en häst. Svar: Vad vet hästar om tävling till att börja med? Och kan vi få dem att tycka det är ok? Absolut. Men sådant tar tid, kräver mycket kunskap om såväl hästar som inlärningsteori. Förr sa man att en dressyrhäst var bäst som 14-åring – så lång tid tog det. Idag går hästarna OS-dressyr vid 9 års ålder. ”You do the math” – som man säger. Vad har man dragit ner på? Etiken kanske? För det går också bra att tvinga hästar till att prestera om man är lagd åt det håller – och alla andra djur inklusive människor förresten – till att göra stordåd. Om konsekvensen att låta bli att prestera och göra sitt yttersta är för stor, gör de flesta detta för att rädda sig själva. Hästar, som verkligen hellre flyr än illa fäktar, är ganska snabba på att göra det, men som sagt är människans historia lång och där kan man hitta miljontals exempel på människor som gör det mest märkliga saker under tvång. och om det inte gick att tvinga en häst – hur i hela friden kom Helgstrands team på att man skulle dra in gramanerna till det yttersta, sporra hästar blodiga och därefter låta dem ha skitiga sår så ”de skulle tänka igenom sina synder” eller piska dem på en liten, liten volt när de är sjukt inspända. Då hade ju det varit helt onödigt – eller hur?
- Myt: Jag har varit på plats och det har varit så fint såååååååååååååååååå! Så det kan inte ha pågått något konstigt på den anläggningen. Svar: Operation X besvarar faktiskt den frågan – när besök kommer så får all personal strikta instruktioner om att ta bort alla bevis på oetiska förhållanden – täcken på hästar med sporrsår och spöränder, bort med gramanerna, etc etc. Lika få som pryglar sina barn öppet, spöar sina hästar när andra ser. Man vet att man gör fel – men skiter i det så länge ingen ser.
- Myt: Hästarna är för dyra för att misshandlas. Svar: Se Operation X. Förresten går det lika bra att gå in på TikTok och söka på ”Helgstrand”. Eller är det bara miljardären Helgstrand som har råd att förstöra miljontals kronor? Det lönar sig ju – eftersom han vinner? Och här fann jag till och med ett inlägg som inför Operation X-programmet försvarade Helgstrand med att man TILL OCH MED vårdade de hästar som inte var så VÄRDEFULLA på ett bra sätt. Som om värdet på hästen legitimerade skithantering och dålig vård.
Det sjuka i de här argumenten är inte att de finns – utan att de är så starka hos så många som påstår sig vara hästmänniskor.
Hästar behöver människor med tålamod, empati, som älskar dem och som vill förstå dem. Det är dessa egenskaper vi som människor har nytta av att träna när vi väljer en tillvaro med häst. Men det verkar vara tvärtom. Jag får känslan av att hästar lite alltför ofta drar till sig folk som vare sig har det ena eller det andra och inte är intresserade av det heller. För det är ju inte bara hästar som drabbas inom hästbranschen. Sjukt många inom hästsporten blir mobbade, utfrysta, att man ser ner på dem eller baktalar dem på annat sätt. Här är färska brittiska siffror:
Och man ska inte tro att Storbritannien är ett undantag. Stela och gammalmodiga hierarkiska strukturer där man sätter vissa stjärnor (lokala, regionala eller internationella) på en piedestal och där man behandlar varandra orättvist behöver jobbas bort pronto. Först då kan också hästarnas väldfärd diskuteras på riktigt – utifrån empati och fakta om de djur vi borde älska och värna så. Och först efter det kan en reell förändring ske.
Men det gäller att vi hästfolk, och framför allt eliten och Svenska Ridsportsförbundet – tar det här på riktigt, riktigt allvar och agerar här och nu. För trappor, liksom organisationer och grupperingar, ska städas uppifrån ned. Det man ser toppen göra, gör man också själv. Debatten fullkomligt rasar nu i Danmark. Jag hoppas den sprider sig och inte självdör. Nu har alla de som verkligen bryr sig om hästarna äntligen, äntligen chansen. Dags att ta den!
Vill ni se en del av debatten kan ni gå in på Helgstrand Dressage på Facebook. Det är, som man säger, intressant läsning.
Busenkelt! 