Inget år är det andra likt. Detta år är verkligen inte likt något annat. En segdragen vinter fylld med isgata och mörker verkade då aldrig ta slut. När bilder på betande hästar började ploppa upp i minnesbanken på facebook hade jag fortfarande broddarna på för att inte slå halvt ihjäl mig där ute i mörkret när jag kollade in hästarna.

Sedan vände det. Äntligen. Men oj vad det vände. Det blev tokvarmt och alla började prata om 2018 helt plötsligt. ”Det kommer inte finnas någon mat till hästarna!”. ”nu är det kört, nu torkar skörden bort!”. Ropen skallade så högt att P1 plockade upp det på sina nyheter och de tog in den ena förståsigpåaren efter den andra som hotade med torka värre än i Sinaiöknen.

Värmen var välkommen hos mig, och att det var lite torrt. Få insekter kunde härja runt och foder hade vi kvar så det räckte. Men att det skulle bli ett nytt 2018? Näe fy. Det här var inte bra!

Oron kröp in på kroppen, och telefonsamtal efter telefonsamtal följde. Det gällde att säkra upp fodret för vintern! Sådär som folk gjort i alla tider, eller i alla fall så länge man haft lantbruk med djur. Sommaren är inte bara här och nu, det är en låååång förberedelse för en lika lång vinter. Det man gör nu, eller inte gör nu, får man igen i januari.

Det dröjde drygt en månad eller så. Midsommar kom och med den kom regnet. Ett regn som till en början var underbart, men som blev till en stor sjö. För det ville ju aldrig sluta. Lagom till jag äntligen fått de där efterlängtade SUP:arna jag beställt för att glida omkring på sjöarna här i trakten. Det vart inte så mycket SUP:ande precis. Utan mer oro över att inte få in silaget- det regnade konstant. Går det ens att ta sig ut på fälten?

Till slut ger jag signal om skörd. Det har hunnit bli augusti så vill vi ha någon näring alls i maten måste vi försöka. Det är uppehåll i en dag och vi måste försöka. Så vi kör. Moln hotar i horisonten, men vi försöker och det är inte tu tal om att låta gräset ligga och torka upp så det blir ett sådant där fint och härligt hösilage vi alltid brukar få. Vi måste rädda det vi kan.

Balpressen håller på att köra fast i ett surhål. Surhål? Vi har platta sandmarker som vi brukat i över 10 år. Vi har aldrig haft något surhål? Men nu har vi det. Så vi kör runt, runt allt som är vattensjukt. Nästa skräck är nämligen inte att fastna i och för sig, utan att maskinerna kör upp jord så det hamnar i balarna. Det kan bli livsfarligt för känsliga hästmagar.

Balarna börjar räknas. Kommer det att räcka? Jodå. Mat blir det, men blötare än vanligt. Nu håller vi bara tummarna för att kvaliteten ska vara ok för djuren. Bara att vänta. I tre veckor.

Regnet har åtminstone gjort att gräset växer. Konstant. Även i juli då det brukar vara lugnare på den fronten. Jag klipper gräset utanför huset. Igen och igen. Tiden går och det är i mitten av september. Jag klipper gräset? Här i inlandet brukar hösten ha kommit nu. Men det är varmt, hästarna går på bete men är sura över alla insekter. Insekter? Det borde väl mest vara älgflugeeländen vid det här laget? Men alla knott verkar ha kommit på en gång, myggorna är otroligt aggressiva och hjortflugorna – ja de finns de med. Såklart. Allt ska ju hinnas med på ett år, och passar det så passar det. Oavsett om allt annat också händer.

Slutet av september. Värmen håller i sig. Flera hästar går på bete fortfarande. Fortfarande runda och goda, även om mörkret smyger sig på och det är svalare än förr. Nytt rekord med bete. Alla hade kunnat gå kvar på bete om de inte tyckt att den hage som har mat kvar är att vara ”bortifrån”. Den ligger på andra sidan vägen – flera meter från stallet och så jag ser den utanför mitt fönster. Men den är på andra sidan vägen och därmed ”Bortifrån” tydligen. Inte roligt att vara där, så det är bara att ta tillbaka dem till sin vanliga hage och börja fodra med årets ensilage. Första balen, 24 september. Nytt rekord.

Silaget funkar och håller måttet. Blötare såklart, men klart ätbart. Ja till och med gott. Jag går och klappar mina pållar, som börjar bli äldre och vill ha det som de ”alltid haft det”. Funderar på att det inte är som förr. Det är inte som vi alltid haft det. Klimatförändringen märks även här och vi får anpassa oss. Som vi alltid gjort i alla tider. Borta är vanlig svensk sommar med lite regn här och där och sol då och då. Nu parkerar vädret, och vilket väder som parkerar vet man inte på förhand.

Såväl människan som hästen är anpassningsbar, tack och lov, även om det kostar på. Och nu väntar vi med spänning på en kommande vinter. Hur den ska bli? Mängder med snö som vi fått vissa år, eller isgata och mörker som vi fått de två senare? Den som lever lär väl få se, och försöka hantera det när det kommer. Än så länge växer gräset, och foder har vi för vintern. Vi får vara nöjda med det.