Jaha. Så trampar jag ut på sena kvällen och ska ta in lite hästar till stallet, fodra de som är i lösdrifterna, vattna och allt annat jag pysslar med. I normala fall är det här en ganska gemytlig syssla. Om det inte var för att min gammelschäfer inte ser så mycket i mörkret. Det gör att hon skäller en hel del. Lite förvirrad är hon nog också, gamla tanten. Men det är nog det enda som brukar störa mitt pysslande där ute i ljuskäglorna omgiven av ett kompakt mörker.

Men ibland blir tillvaron lite annorlunda än jag tänkt. Vi har två valackhagar just nu. Egentligen gillar alla de hästarna varandra. Men den lösdrift jag har till valackerna är för 4 hästar och de är totalt sju stycken. Tre får därmed stå i stallet på natten och då har är det lämpligt att ha de särade dagtid med. De hästarna som är inne är också de som behöver mest foder, och mest lugn och ro och bra kompisar, ja det är de. För det mesta i alla fall. Jag tittar bort mot valackhagen med de hästar jag ska ta in.

Hmmmmm. Något stämmer inte. De är fyra hästar…. En av lösdriftshästarna är där. Jag hastar dit med grimmor, orolig att någon är skadad eller att staketet ligger huller om buller.

Alla hästar mår prima. Allt är lugnt utom jag. Staketet är helt.

Det gäller att välja sina vänner. Jag tror en av lösdriftshästarna valt sin bästis. Och det är inte en häst i hans egen hage.