Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto

Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.

Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.

Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.

Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.

Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!

Det betyder rakt fram mot publiken.

Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).

När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.

Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.

Min fråga till Leslie?

”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.

Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.

Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.

Ögona böj – inte halsböj…

Så har en svensk komet inom dressyrvärlden lyckats sätta fyr på en debatt som inte varit mer än ett svalt och småosande mutter bland hästintresserade på över 10 år. Här är den film på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8hIXGiV4N4k producerat av det danska medieföretaget Epona, som skapat ett ramaskri bland hästälskare, faktiskt nästan världen över. Rollkur, eller hyperflexion som det formellt så trevligt heter, är en träningsform som upprör känslor.

 

FEI tar tag i saken

Debatten går hög på många forum och inte minst på Youtube (se ovan) och på tidningen Ridsports debattsida (www.ridsport.se/debatt). Tyvärr sker diskussionerna på en ytterst låg nivå, men de har ändå gett resultat. De upprörda kommentarerna tillsammans med de många mail sponsorerna fått har gett effekt. FEI lovar att ta tag i saken. Det får vi verkligen hoppas sker ordentligt. För som det är nu finns knappast några goda forskningsunderlag att förlita sina beslut på. Viss forskning har i och för sig skett vad gäller påverkan på skelett, muskulatur och senor vid den här typen av ridning.

Urdålig forskning

MEN, och det är ett stort men, det finns ingen forskning för vad som händer då en tränare sätter rollkuren i system och använder det regelbundet och vid längre perioder. Det finns inte heller någon som helst forskning som visar hur hästen upplever denna träningsform. Det som har visats är att de hästar som undersökts efter den här typen av träning inte uppvisar högre stressymptom – i alla fall inte om de varit vana vid metoden. Det säger däremot ingenting om hur hästen verkligen upplever situationen. Learned Helplessness är en faktor att räkna med och får inte underskattas vid någon typ av metod.

Stolta hästar

Det påstås att ett visst tvång måste ingå för att en häst ska kunna utvecklas inom ridsportsvärlden. Min fråga är som den alltid blir: varför då? Det finns alltid andra vägar att gå. Det går att få med sig hästar i viljan och tanken, precis som det går att få med alla sociala individer.

Metoder i sig är till att börja med farliga saker när det gäller levande individer. Det finns alltid en överhängande risk för att metoden går före individen, vad det än gäller. Alla individer passar inte i samma mall. Hästar är inget undantag. För mig och vad jag läst från mästare såsom Klaus Balkenhol, Reiner Klimke och Leslie Desmond finns det andra vägar att gå för att lyckas.

Jag lär återkomma med vidare forskning och inlägg i området. Det här är bara början…..