John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Annonser

Nyfiken på John Ricketts

Det finns enormt mycket att lära sig vad gäller häst, ridning, hästhantering och hästhållning. Och det finns många möjligheter att förkovra sig vidare. Bland annat finns det mängder av föreläsningar och clinics att gå på. Senast var det ju Heuschmann för ett par veckor sedan, en man jag sett tidigare och vill lära mig mer av. Han står ju för den klassiska dressyren och är veterinär själv med stort fokus på biomekanik, och för mig som vill ha en hållbar häst är det otroligt intressant att lyssna på honom.

Via Facebook (härliga Facebook där man kan få så många tips och idéer på olika sätt, oaktat allt negativt som finns att säga om forumet), har jag sett att John Ricketts kommer till Avesta den 14 april. Det här blir nästa clinic att gå på! Särskilt dyrt var det inte heller – 250 kr för en heldag. Det ska bli spännande att se honom, något jag inte gjort tidigare.

Vem är då John Ricketts? Han är specialist på att träna yngre hästar och fokuserar på trygghet och kommunikation. Han jobbar både på marken och från ryggen och ser grunträningen som det som ger resultat även i särskilda situationer.

Låter bra för min del. Sen återstår det att se vad jag tycker när jag är på plats – men det kan jag ju inte veta förrän jag varit där. Nyfiken är jag, och jag hoppas jag lär mig ett och annat nytt. Man kan inte få för många verktyg att ha till hands, bara man vet hur de ska användas och när. Så att få några till på paletten är alltid något jag eftersträvar.

Mer om John Ricketts kan du läsa om på hans egen sida.

Inbjudan ser du här: Endagsclinic med John Ricketts och vill du hänga på är du mer än välkommen att samåka med mig och Vickan i min bil härifrån på lördagsmorgonen. Glöm inte att anmäla dig till arrangörerna bara – info finns på inbjudan!

Bor du en bit ifrån erbjuder vi dig övernattning här fredag till lördag och även lördag till söndag om du vill. Och stannar du ända till söndag kan vi ju passa på att testa lite Ricketts-grejer på söndagen och se om det är något för oss i praktiken också! Kontakta mig på helena@losatyglar.se om du vill hänga på!