Gerd Heuschmann på Jädra Gård

Idag har jag och Elettra varit och kikat på lektioner med Gerd Heuschmann på Jädra Gård i Enköping. Det var kallt, men vi var förberedda. Med mängder med godis, gomackor och kaffe till livs, och med filtar, ridkjol, fluffstövlar, stora mössor och gigantiska vantar vart det en rätt behaglig tillvaro ändå.

Det var ett år sedan sist, och jag kände att det var dags för en uppdatering av Gerds kunskaper. För er som inte vet vem han är, kan enkelt sägas att han är veterinären och beridaren som gett sig sjutton på att främja en god ridning ur hästens synvinkel, en ridning som bygger på klassiska principer. I sitt arbete som veterinär har han insett att klassikerna, med sin erfarenhet och när de byggde upp t ex utbildningsskalan och vad de insåg, också är rätt. Hästen ska ridas i balans från bakbenen fram till handen. Inget annat. Inget mindre. Och det kräver en ryttare med en bra och följsam sits, och en känslig hand. Ridningen kommer från gasen – dvs benen – våra skänklar och hästens bakben.

Att se Gerd är intressant och lärorikt. Han rider varenda elevs häst, vilket den här gången var fem stycken. Om han måste så korrigerar han vissa saker, och så beskriver han vad han känner och vad hästen behöver jobba mer på, och så får ryttaren sitta upp och arbeta vidare på det. Ett bra upplägg, inte minst eftersom Gerd hela tiden är så noga med att berätta inte bara vad, men också varför.

Tyvärr var det inte så många på den här clinicen, vilket måste känts annorlunda. Gerd har en stor skara som jobbar för honom världen över, och är stor i Tyskland och USA. Men i Sverige verkar vi missa målet lite grann. Påminner mig om Claus Balkenhol, mannen som red sin polishäst till ett guld och ett brons i OS, som också kom att åstadkomma det amerikanska dressyrundret, då han lyfte deras lag från noll och ingenting till helt nya nivåer där de helt plötsligt kunde matcha Europas elit. Han höll clinics i Sverige ett tag, men efter att ha påpekat vikten av att inte tjuvhålla i tygeln en gång för mycket, verkade de svenska elitryttarna få nog av kritiken och så vart det inte så mycket mer. Väldigt trist, tycker jag. För Balkenhol är en av mina stora favoriter. Och han är dessutom granne till Heuschmann och de jobbar en del ihop.

Nåväl. Vi som var på plats fick lära oss mycket i alla fall. Till exempel hur illa det är att dra i innerhanden och vad hästen tycker om det (i det här fallet visade hästen och Gerd förklarade), att hästen behöver få schwung i ryggen för att man verkligen ska få igång motorn bak – och att detta tar tid och är svårt att hitta. Så var ingen häst riktigt lösgjord under denna dag enligt Heuschmann heller.

Händerna ska vara på en piedestal framför ryttaren och man ska rida framåt med sitt hjärta, sin hjärna och sin kropp. Hästen behöver få lång hals och acceptera tygelkontakten. Däremot får man inte kröka på nacken av att man drar ner dem i handen. I handen får vi kvittot på vad som händer i kroppen, men det kan bara påverkas genom vår sits (ett återkommande tema är sitsen!) och våra skänklar.

Det finns två boxar som man jobbar utifrån. Det ena är att lära hästen – vad betyder signalerna, och hur kommunicerar vi? Den andra är – gymnastisering. Man kan inte göra den andra utan att ha den första. Hästen måste förstå, vi måste vara konsekventa och vi måste veta att vi gör på rätt sätt innan vi kan gymnastisera hästen.

Ja det är svårt att rida. God grundridning tar en sisådär 25 år att lära sig. Inte undra på att folk fuskar sig fram, mer eller mindre omedvetet. Men vill man hästen väl, så lär man sig god grundridning. Det lönar sig i längden också – veterinärräkningarna lär minska avsevärt, och de möjliga timmarna i sadeln öka i samma takt. För hästen håller då för sitt jobb, om man själv gör jobbet väl.

Förresten har Gerd Heuschmann gett ut en ny bok. Mer om honom och boken kan ni läsa om på eminenta Horse Magazine. Jag har beställt den och kommer med en recension lite senare i vår!

 

Annonser

En legendar om djurskydd

Albert Vorn är en legendar inom hoppsporten. Han har nästan femtio års erfarenhet inom sporten, dels som internationell ryttare själv med bland annat ett OS-silver i samlingen, men också som tränare. Som det senare har han gjort avtryck, men kommer han att göra skillnad? Många av oss hoppas det, för vad han talar om är välfärden för hästarna. I det här inslaget uttalar han sig om problemet med djurskydd och hur det kommer sig att livet för hästarna inte blir bättre med tiden, snarare ibland tvärtom.

Numera kan nämligen vem som helst köpa på sig en fin häst och gå upp i klasserna. Det mesta inom ridsporten, menar han, handlar om vad ryttaren vill. Inte vad som är bra för hästen. Och det finns inget som stoppar någon helt utan kunskap om ridning och hästar att vara ute och tävla. Hör hans egna ord:

 

 

Xenophon med Balkenhol i spetsen gör omstart i debatten om rollkur

Så tystnade då tankegångarna och funderingarna på det där med rollkur, efter att FEI grundat nya regler om framridning. De nya reglerna skulle förhoppningsvis stoppat aggressiv ridning och många ansågs nöjda med detta. Det förevisades också mängder med low deep and round-metodik av framstående ryttare, Patrik Kittel (Sveriges dressyrstjärna nr 1 just nu) togs in i gemenskapen igen och allt var frid och fröjd.

Eller?

Vad säger egentligen de nya reglerna? Definitionen rollkur som bra metod för att åstadkomma resultat för Grand Prix-resultat är stendöd. Men är själva metoden bakom det också död? Organisationen Xenophon menar att den inte är det och pekar på viktiga saker som visar att det snarare är så att rollkuren nu fått legitimitet – istället för tvärtom!

Vad som sägs i reglerna är mycket kortfattat att aggressiv ridning inte blir tillåten på framridningsbanan och att man inte får ha en överdriven nackform i mer än tio minuter i taget på en häst. Hela regelverket kan du läsa här

Vad menar de nu?

Xenophon är en organisation av professionella dressyrmänniskor som arbetar för ”god klassisk ridning”. De har nu gått ut med ett pressmeddelande i ett försök att få folk att tänka till angånde rollkuren, och vilka (icke)konsekvenser de nya reglerna ger. I sitt resonemang stödjer de sig främst på en handfull argument som jag också anser håller mer än väl:

– för att ”rollkura” behövs inga aggressiva metoder! R
ollkuren än inte mindre förhatlig och förkastlig ur biomekanisk eller hästpsykologisk vinkel för det. En häst VILL göra bra ifrån sig, och VET att ett bett gör ont om man som häst försöker gå emot det! Det går därför utmärkt på många hästar att rollkura ner dem utan att använda mycket kraft. Läs gärna mitt inlägg om tränsets och bettets historia och anledningen till att de finns.

– Dessutom räcker det med att lägga kraften hemma – så har hästen lärt sig att det inte är någon idé att försöka komma undan…. Inlärningsmetodik behöver inte användas i en positiv anda. Läs gärna mitt inlägg om ”learned helplessness”, något som diskuteras mellan etologer när det gäller rollkur.

– Bra ridning och självbärighet åstadkoms inte med handen! Att ”rida” en häst i form genom handen är en omöjlighet. Det ger en falsk eftergift i handen och hästen blir inte självbärig med sådan ridning.

– TIO minuter i en statisk position för en häst är en eon av tid.

Xenophon kanske har startat diskussionen på nytt? Låt oss hoppas det – för hästarnas skull.

Pressmeddelandet kan du läsa här

Podhajsky – ridkonstnär och Spanska ridskolans hjälte

Bild från andra världskriget. Podhajsky ses i mitten

Colonel Podhajsky var en man som stod för sina ideal och som genom sina handlingar och sitt arbete visat sig mer än värdig att kallas för hästkonstnär och hästens beskyddare. Han stod för samarbete, harmoni och balans vad gäller allt som har med hästar att göra och besatt under sin livstid en kunskap om hästar som få kan skryta med.

OS-medaljör
Padhojsky utbildades i den österrikiska militären och kom snabbt att avancera i graderna. Hans kunskaper om hästar och ridning imponerade på många, och han hade stora framgångar på tävlingsbanorna. År 1936 kom Alois Padhojsky att ta en individuell bronsmedalj i Berlin-OS på hästen Nero. Han tävlade för Österrike och slogs av två tyskar. Det var faktiskt samma år som svenskarna lyckades ta ett brons i lag med Adlercreutz, Colliander och Sandström med i laget.

Spanska Ridskolan
Tre år senare, samma år andra världskriget bröt ut, fick Podhajsky i uppdrag att verka som chef över Spanska ridskolan. Han visste att han tog sig an en enorm uppgift, men kanske hade han inte räknat med fullt så många utmaningar som kom att följa. Kriget blev nästan slutet för denna klassiska insitution, som grundades år 1572. HIngstarna fick samma år som kriget utbröt flytta till en annan stad. Även stona flyttades för att undkomma krigets härjningar. Kriget slog hårt på hästarna. Mat och trygghet var bristvaror och många försökte få tag på hästarna – inte minst på grund av att folk svalt. De såg hästarna som kött.

General Patton
Mycket har sagts om General Patton. Men han gjorde en sak som kom att förändra Spanska Ridskolans framtid. Som gammal hästmänniska – han hade själv deltagit i samma OS som Podhajsky, kunde han inte tiga still när Podhajsky bad om ridskolehästarnas beskydd och också visade upp vad dessa hästar gick för i en helt avgörande uppvisning. Amerikanarna lade hästarna under sitt beskydd, och under ibland dramatiska former vårdades och säkrades hästarnas framtid.

Disney kom år 1963 att skapa en film om händelserna: the miracles of the white stallions.

Räddades
Så kom då de undersköna lipizzanarna och den enorma kunskap som finns att räddas till eftervärlden. Inte bara som ett minne, utan i högsta grad som ett levande väsen. Traditionen bärs vidare av nya beridare och nya hästar, som alla visar upp sin ridskonst på Spanska Ridskolan och i dess klassiska lokaler där kristallkronorna vajar i taket. Tur är väl det, för hur hade ridkonsten annars bevarats?

Böcker
Podhajsky drev vidare sitt livsverk ända fram till sin pensionsdag år 1965. Efter det förärade han oss andra genom att skriva böcker om sitt liv, sitt kunnande och sina insikter i hästarnas värld. Han tog sig till och med tid att skriva en bok om ridläran som han såg det – som den konst den är. Detta gjorde hand då han insåg att den klassiska dressyren, utifrån Spanska ridskolans filosofi, i mångt och mycket var en muntlig tradition som fördes vidare mellan deras egna väggar. Han ville att fler av oss skulle få en inblick i ridningens ädla konst.

Glädjande nog har den inte bara översatts till svenska – den finns gratis att läsa på Internet också! Det här är en guldgruva för alla som vill veta vad ridkonst betyder. Boken kan laddas ner i pdf-format här. I boken står enormt mycket intressanta saker, Här beskriver Podhajsky samlingens grunder, utbildningen av den unga hästen, böjning, form, gångarter och inte minst hur en ryttare ska bete sig och vad som krävs för att bli en bra ryttare.


”Mer än någon annan konst är den hippologiska förbunden med visheten i
livet. Flera av dess grundsatser kan samtidigt tjäna som riktlinjer för livet i
övrigt. Detta visar tydligt på ridsportens uppfostrande värde. Så som ryttaren
bara kan bli framgångsrik genom kroppslig och själslig balans, så behöver
människan denna själsliga jämvikt för att, dana sin karaktär och klara sig genom
livet.”

Jo – jag tackar jag! Visa ord och inga visor! Eller vad sägs om:

”Varje framgångsrik utbildare måste känna sin skydsling ingående. Också
ryttaren måste känna sin häst, såväl kroppslig som psykisk läggning. Han måste
alltså inte bara behärska hästens anatomi och ha förstått varje enskild muskels
och leds funktion, utan även vara psykolog för att kunna sätt sig in i sin
fyrbente partners reaktioner. Bara när han klarar av detta är ryttaren kapabel
att vid utbildningen förhindra att hästen blir grinig och olustig.”

Minst lika intressant är den historiska inledningen, där han avhandlar hur synen på hästar, och därmed träningsmetoderna, varierat i det förflutna och hur effektiva dessa metoder var. Det är en mycket bra genomgång över de ryttare och tränare som påverkat andras ridstilar och ridmetoder och känns som en bra sammanfattning. Boken är helt klart extremt läsvärd för alla som ser ridandet som en konst och som vill uppnå en högre nivå på sin ridning och sin relation till sin häst än enbart den instrumentella. För Podhajsky var teori respektive kunskap en dygd och en förutsättning för en tillvaro tillsammans med hästar. Eller för att låna hans egna ord:

För en framgångsrik utbildning av en ryttare är följande tre viktiga grundförutsättningar
nödvändiga:
1. Förståelse av den djupare meningen med all ridning
2. Erhållandet av den rätta känslan
3. Uppövandet av den kroppsliga skickligheten att praktiskt kunna utföra
ridningen

och

”Verkan är
inte svår att fastställa men däremot orsaken. Orsaken kan bara urskiljas med
hjälp av kunskaper och dessa kunskaper ger oss teorin.”

Se Podhajsky live tack vare SVT

Det går att se Podhajsky rida, även om han sedan 1973 inte finns bland oss mer. Ett fantastiskt klipp finns i SVT:s öppna arkiv, ett klipp som refererar till de Internationella tävlingarna på Stadion i Stockholm som arrangerades år 1952. I slutet av filmen får man se Podhajsky. Här är länken. Då hästarna inte kom tillbaka till sina lokaler i Wien förrän år 1955 är alltså det här klippet taget innan dess. Och – spana in formen på hästarna, samt njut av ryttarnas sitsar! Märk väl också stångtygelns längd, samt hur kandartyglarna hålls i handen (stångtyglarna finns båda i vänster hand).

Baucher – en ständigt kontroversiell hästtränare

Modern dressyrridning är inte så modern som man först kan tro. Den bygger till stora delar på 1800-talets stora ryttare Francois Baucher. Han var omtalad på sin tid, och kom med ett nytt sätt att tänka när det gäller ridning. Det i sin tur gav en helt annan ridteknik än hans föregångare.

Kontroversiell
Baucher är nog lika kontroversiell i hästvärlden idag som han var på sin tid. Många menar att det är just hand filosofi om hur man kan kontrollera och utbilda hästar som ligger till grund för både LDR och Hyperflexion/rollkur.

Baucher menade att det tog allt för lång tid att utbilda hästar genom att rida med det gamla sättet, det som många förespråkade då och gör än idag. Det tog år av träning, och då armén under hans livstid svalde mängder med hästar, behövdes nya och väl utbildade hästar i snabb takt. Därför försökte Baucher utveckla en utbildningsmetod som var snabbare än den gamla metoden.

Mellan hand och skänkel
Han kom snabbt på att det gick att kontrollera en häst via nacken. För att kunna göra detta drev han in i handen, så att säga. Han således gasade och bromsade på samma gång. Poängen med det hela var också att hästen skulle bli av med sina instinktiva reaktioner och genom att gasa och bromsa på en och samma gång skulle hjälperna slå ut varandra.

Bauchers metod går ut på att hästen inte kan undgå hjälperna. Det gör i sin tur att den ”ger sig” och att den låter sig underkastas människans hantering och ridning. Det är ryttarens minsta vink som gäller, och hästen i sig har att följa signalerna.

Hästens hals skulle också böjas. Här var det faktiskt bra om hästen gapade och försökte undkomma bettet. För då var hästen också tvungen att böja nacken också, i sin strävan att undkomma tygelns tryck.
För att få under bakkärran under hästen samlade Baucher upp hästen, så att bakbenen trampade närmare frambenen. Det kallas rassembler på Baucherspråk.

Olycka förändrade tekniken
Då han själv råkade ut för en olycka tappade han i styrka. Det gjorde att han under senare år kom att lägga om sin taktik för att träna hästar. Istället för att böja framåt nedåt för att lätta på fronen, började han höja nacken på hästen istället. Det visade sig bra mycket effektivare än rollmodellen, då han inte själv behövde använda lika mycket kraft för att åstadkomma samma resultat. Snarare tvärtom. Med den här metoden blev hästarna klart lättare.

Resultatet kom dessutom snabbare än med den andra tekniken. Men kontrollen av huvudet och nacken, den kvarstod som en vital punkt i träningsmetodiken, om än med mer separat hjälp och på ett mycket lättare sätt. Här fokuserades på avslappning i käkarna för att åstadkomma en bra hållning hos hästen. Den här varianten visade sig bli mycket mer populär i eftervärlden också, och den som oftast hänvisas till när folk talar om just Baucher som föregångare.

Blev sent erkänd
De som såg Baucher under hans livstid var inte alla så imponerande. Kavalleriet var inte helt nöjda, till exempel. Däremot fick han många fans utanför sitt eget land, Frankrike. De böcker han gav ut fick bättre renommé på andra håll än i det egna hemlandet. Tekniken kom dock att kritiseras kraftigt överallt. Hans samtida kritiker var förfärade över hur lea och lama hästarna var att rida. De hade ingen energi och det fanns stora problem med att få bakkärran under hästarna så att de bar sig själva. Dessutom var de skänkeldöda och utförde inte dressyrrörelserna som det var tänkt att de skulle utföras – med lätthet och mjukhet.

Vissa saker har slagit igenom
På vissa håll har Bauchers teknik slagit igenom, som ett snabbt och effektivt sätt att träna dressyr på. Huruvida man tycker att Baucher har bra idéer och träningsmetoder eller inte beror nog till stora dela på vilka delar man som ryttare anammar och vad man kopplar Baucher till. Det finns en linje som går mot rollkur, en annan som går mot dressyr och natural horsemanship. Bland annat finns det mängder med folk som har anammat den senare varianten av kontroll av hästens bärighet i de två senare inriktningarna – att få nacken att flexa genom tryck i tygeln och få käkmusklerna att slappna av för att erhålla en mjuk underhals. En av de främsta förespråkarna till det senare var Jean Claude Racinet.

Mer läsning om Baucher som människa och hästtränare kan du läsa här:
Wikipedia
Artistic Dressage
Om Racinet och Baucher

Det finns också böcker att köpa om Baucher. En av de mer populära är: Francois Baucher, the man and his method skriven av Hilda Nelson. Även hans egna böcker finns i handeln. Det är egentligen samma bok i flera upplagor. Förutom vid den 12:e editionen då han lagt om sin teori om hur man får ordning på nacken och frampartiet genom att höja nacken och separera de framåtdrivande och mothållande hjälperna.

Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel