En så härlig och lerig dag

Det blev då en riktig hästdag, onsdagen den 24 mars. En dag fylld med hästar på olika sätt. Det är inte alltid som det känns roligt och upplyftande med hästar. Faktiskt. Ibland glömmer jag nästan bort vad det ger tillbaka. Det handlar inte minst om dagar som är fyllda med annat, där bara det som är ”måste” blir av – mockningen, högivningarna, vattenpåfyllningarna, hagprepareringen och annat. Det kan också vara pga skador, eller att det inte riktigt fungerar. Harmonin vill inte infinna sig, vilket jag vet alltid beror på mig själv. Det är inte alltid det går att överbrygga det under en och samma dag. Då är det bättre att låta bli hästarna över huvud taget.

Men ibland kommer bara en sådan där dag som man förstår exakt vad det är som gör att jag orkar hålla på. Idag var en sådan där härlig hästdag, en sådan jag kommer suga på som en karamell i dagar….

Eftermiddagen var lektionstid för engagerade elever. Den ena duktigare än den andra. Vi överkom många hinder idag, mina elever och jag. Planer sattes till verket, och det var inte bara våren, de svaga men hoppfulla solstrålarna, fåglarnas sång och de porlande bäckarna som satte sina spår denna nytända vårdag. Hästarna var glada och glada i att jobba med oss. Unghästen tryggare i sig själv, har förstått sitt jobb. Tänk vilken tur ändå jag har som har så kloka elever. De förstår och känner in, lyssnar av och jobbar för att lotsa sina vackra ädla hästar till högre mål.
Den lite äldre hästen glad och pigg och fokus blev på att rikta energierna åt uppgifter som kan klaras av. Galant ridet, återigen. Fokus rätt, känslan rätt, avkänningen på topp och då kommer resultatet som ett brev på posten.

I gengäld får de positiva glada hästar och en härlig tid i sadeln, hästar som vågar ta för sig och som vågar slappna av och göra sin del av jobbet. Det känns bra när glädjen och lärandet verkligen får fokus på lektionerna.

Inspirerad glad och med bagaget fyllt med spån bar det så hemåt i ett Skånelandskap som laddar för våren. Ljuset höll sig kvar länge och väl och gav ork även till de mest enfaldiga av stallsysslor. Den dagen automatisk mockning blir en realitet även i mindre stallar kommer jag att bjuda på skumpa! Tänk så mycket vettigare som det går att göra för all energi och tid som läggs ner åt sånt trams. Men göras ska det, och det är inget att fundera över. Men inspirationen låg kvar och visst bjöd han in till dans, min lille hingst?

Njae, kanske inte ändå. Leran hade torkat in under hela magen, i den långa svansen, ja överallt, och det var mest de små pepparkornsformade ögonen som syntes i ansiktet. Resten var en lermask som Blondinbella verkligen gått igång på. Men skam den som ger sig. Borste fram och inte hasta. Det är sådant här jag får mina armmuskler ifrån, inte att hästarna är stora och starka. För de väger sällan mer än ett rep.

Sedan upp till ridbanan, genom mörker och ut i ensamheten. I rymden kan ingen höra dig skrika. Det verkar de flesta hästar fatta. Mången häst hade varit i alla fall något stissig, men min Sayonara är då min prins och min hjälte. Lika lugn samtidigt alert som vanligt.

Lika lätt som det är att sätta sig bekvämt i soffan är det att kliva upp på den gentlemannen, ung som han är. Blick stilla i cool förvissning om att rörelse väntar. Sedan sätter vi igång. Farten kommer, sådär lagom. Fötterna är lätta, kontakten i munnen mer förnimbar än något annat. Tänk stopp, men inte för mycket! Då blir det tvärnit. Tänk på hur känslig han är. Sitt bara emot lite med korsryggen och lätta… då blir det skritt. Tänk framåt och fötterna lättar och framåt det bär. Några enkla sidövningar på det, där hand och skänkel separeras och förtydligas utan att stressa. Bakbenen kliver framåt och undan när innerskänkeln aktiveras något litet. Häpp! Lätt innerhand. Några backsteg, släpp fram. Hjälp med att lyfta hand ett par cm, sätet visar riktningen. Inget motstånd, bara dans och vilja. Spänn magen för olika scenarion. skjut från höften och vikten hamnar rätt. Lätta händer, lätta ben.

Sista konststycket – jag hoppar av i farten. Innan jag ens har fått ur skorna ur stigbyglarna har han fattat grejen och min intention, stannar upp och står helt i balans för att släppa av mig. Vänder sig om med huvudet, men med kroppen stilla. Nosar på min hand.
– Tack min vän, tack för den härliga ridtur DU gav mig, viskar jag.

Så funderar jag då en gång till på det där med ”förfinade hjälper” som sägs komma ur träning och åter träning. Själv har jag fullt upp med att inte förstöra hästarnas naturliga känslighet för de signaler vi ger. Om vi bara fortsätter att viska istället för att skrika, kommer viskandet att fungera framöver också. För säg mig den häst som är mer alert för vikten än den unga hästen, inte än van vid eller stark nog att parera upp våra tillkortakommanden? Och säg mig den unghästen som är hård i munnen eller skänkeldöd? Den hästen är inte född än, men det är däremot den hästen som är född med att förstå förfinade hjälper. Det är de alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s